Sveriges akuta problem just nu är kriminaliteten. Sverige har ingen plan för hur brottsligheten ska hanteras. En del pratar om att myndigheterna måste samarbeta mer, andra om att straffen måste skärpas och straffrabatterna för ungdom måste elimineras, andra åter om att sociala insatser måste sättas in tidigare i brottsriskutsatta barns liv inklusive resolutare föräldrautbildning för att förhindra att ungarna blir kriminella redan i yngre tonåren.

Om vi hade haft hur mycket tid som helst så hade sådant möjligen varit intressant att debattera. Men nu har vi inte tid. Sverige är som en läckande skuta som inte vet vart den är på väg. Det är inte dags att planera däcksstolar eller att fernissa däcket. Första prioritet är att täta läckan.

Alldeles nyligen läste jag om den amerikanske 89-årige miljardären Chuck Feeney (på bilden nedan tillsammans med hustrun Helga) som gett bort hela sin avsevärda förmögenhet till välgörenhet. Precis hur mycket Mr Feeney har skänkt framgår inte riktigt men att det var mycket bevisas av att affärstidningen Forbes belönat honom med ett hyllningsreportage samt av att filantropen under de senaste decennierna redan skänkt bort åtta miljarder dollar av pengar som han tjänat på en kedja av tullfria flygplatsaffärer och på investeringsverksamhet. ”Chuck är ett föredöme för oss alla”, sa Warren Buffet som påstås ha lovat att ge bort 99 procent av sin förmögenhet, ”Chuck är en bra hjälte att ha”.

”Det är inget fel på klaner”, sa Liberalernas ledare Nyamko Sabuni vilket både Bitte Assarmo och jag upprört har påpekat på dessa sidor. Det är visst fel på klaner. Klansamhället är den demokratiska rättsstatens absoluta motpol. Klanen är som en stat i staten och etablerar sig som en fiende till staten med sina egna lagar och regler och bestraffningar. Så här formulerar sig Sabuni:

Tvärtom är det stora delar av världen som måste organisera sitt liv i form av klaner för det finns inget samhälle som bistår. Polisväsendet är inte till för medborgarna utan snarare en fiende. Det är inget fel på klaner.

Jag är för det mesta skeptisk mot diffusa företeelser som periodvis upprör samtiden. Ibland är det nästan farligt, i varje fall om man vill ha goda relationer med arbetskamrater och bekanta, att uttrycka betänkligheter kring en pågående upphetsning. Till exempel trodde jag aldrig riktigt på att ryska miniubåtar under det sena 1900-talet kränkte svenska skärgårdar. Det kostade mig åtminstone tillfälligt nedisade relationer med några vänner. MeToo-kampanjen tyckte jag också var skum. Sexanmälningarna framstod alltför ofta som betalningar för gammal ost av kvinnor som låtit sig förföras för att de fått någon sorts löfte, till exempel om filmroller, som sedan runnit ut i sanden. Panamapappret och Paradisläckan var två internationella skandaler avseende ekonomisk brottslighet i den högre skolan som jag också misstrodde och som sedermera, när rättvisans kvarnar fått mala i några år, visade sig vara stormar i vattenglas som knappt avsatte en enda fällande dom.

Den samtida politiska och intellektuella diskussionen i alla länder, i varje fall i västerlandet, är mycket upptagen av ekonomiska klyftor. Det hävdas av internationella megastjärnor som Thomas Piketty att ojämlikheten ökar så att de tio procent med de högsta inkomsterna och/eller förmögenheterna ökar sin andel av de totala inkomsterna och/eller förmögenheterna medan motsatsen gäller för de exempelvis femtio procent som har det sämst. Jag har inte läst Pikettys verk men eftersom han är så världsberömd och säger samma sak som en massa andra ekonomer så antar jag att det ligger till ungefär så. Det är troligt att den ekonomiska ojämlikheten ökar.

Enligt ett påstått latinskt talesätt slår gudarna dem de vill förgöra med dumhet. Man undrar varför gudarna inte klipper till mer pang på rödbetan med vulkanutbrott eller jordbävningar eller några andra verksamma naturkatastrofer. Jag tror att gudarnas val av metod bestäms av deras oändliga och obegripliga kärlek till människan. För det första vill de inte själva ta människor av daga utan föredrar att förgifta dem med dumhet så att de förintar sig på eget bevåg. För det andra kanske gudarna inte vill förgöra alla människor utan bara vissa särskilt misshagliga individer. Gudarna ogillar möjligen tanken att en massa oskyldiga skulle stryka med vid en allmän syndaflod och föredrar därför att rikta sin ilska direkt mot de skyldiga. Metoden borde ha den extra fördelen att när dumheten bryter ut hos dem som ska straffas och de så småningom går under så kan alla andra följa processen och i bästa fall lära sig hur dumheten ser ut och vart den leder.