PATRIK ENGELLAU: Trygghet  

Så långt tillbaka jag kan minnas har svenska politiker lovat trygghet. Jag kunde länge inte förstå vad de menade. Sverige var väl tryggare än andra länder? Vad mer behövdes? På landet gick folk och handlade utan att låsa ytterdörren och små barn kunde vandra ensamma genom parkerna även mörka eftermiddagar och kvällar.

Sedermera förstod jag att löftena om trygghet var en signal till kvinnliga väljare att de inte skulle lämnas på bar backe om de tröttnat på sin man och ville skiljas. Jag deltog i en paneldebatt om välfärdsstaten med en vänsterpartistisk riksdagskvinna. Hon bekräftade min misstanke. Hon utropade med triumferande stämma: ”Jag är själaglad för välfärdsstaten för om den inte funnits så hade jag kanske varit beroende av en karl!”.

Numera är jag emellertid villig att spetsa öronen när politiker talar om trygghet. Det var nyligen ett rån på ett torg inte så långt från där jag bor. Vidare ett mord och några mordförsök några kvarter därifrån, alltså i centrala Stockholm. Sedan några månader härjas vårt villaområde av ligor. Polisen har inga resurser att sätta in så grannarna har gemensamt anlitat ett privat vaktbolag för att göra ronder och spana in misstänkta personer. Väktarna har fått fast ett par tjuvar. Det kostar några tusenlappar i månaden per hushåll (och ingenting för dem som inte vill betala men ändå drar nytta av ronderingen).

Denna tilltagande brottslighet kommer inte att försvinna av sig själv. Det kommer att bli värre om inget oförutsett händer. Det finns nog ingen nettoskattebetalande medelklassare som inte åtminstone tänkt tanken på att flytta utomlands. Men vart då? Vilken rysare att dra upp sina rötter och försöka omplantera dem i annan mylla. Tänk om de inte gror på det nya stället.

I bokhyllan hittade jag en bok som jag inte läst (eller möjligen läst och glömt bort). Den heter Disgrace på engelska och Onåd på svenska men borde egentligen ha hetat Onåd och förnedring. Den publicerades år 1999 av den sydafrikanske författaren J. M. Coetzee (ett namn som sydafrikaner säkert kan uttala). Coetzee fick Nobelpriset i litteratur år 2003.

Huvudpersonen David Lurie är universitetslärare i Kapstaden och ser ut som Coetzee själv på bilden. Lurie gör en metoo-grej med en kvinnlig student och ställs inför en disciplinkommitté. Han vägrar stolt att krälande be om nåd. Han får därför sparken och hamnar i allmän social onåd. Därifrån utvecklar sig vanäran och förnedringen med långsam obeveklighet.

Lurie har en dotter som bor ensam på en liten farm långt i öster där hon odlar blommor och grönsaker och säljer på torget. Grannen Petrus, en svart man, hjälper Lucy med jobb på gården.

En dag kommer tre svarta män och knackar på hos Lucy. De låser in Lurie på toaletten efter att ha besprutat honom med någon sorts tändvätska och tuttat på. De våldtar Lucy, stjäl Lauries bil och försvinner. Det finns ingen polis och när det äntligen kommer en polisbil kan inget göras.

Allmän rösträtt infördes i Sydafrika år 1994, fem år innan boken skrevs. Man förstår att boken handlar om de sociala förändringar som följde. En kort tid efter dådet uppenbarar sig en av rånarna, en förståndshandikappad ungdom, hemma hos grannen Petrus. Lurie blir ursinnig och säger åt Petrus att anmäla till polisen vilket Petrus vägrar. Det visar sig att den förståndshandikappade pojken är bror till en av Petrus fruar.

En läsare som jag blir lika moraliskt indignerad som Lurie. Petrus säger att gjort är gjort och att våldtäkten inte kan göras ogjord och bilen aldrig att kunna återfinnas. Då blir Lurie ännu mer upprörd. Han anser att rättvisa måste skipas och att pojken ska överlämnas till polisen. Själv kan Lurie inte göra något ty Lucy förbjuder honom. Lucy bär på politiskt korrekta idéer och ryggar för tanken att hon, som representant för det gamla apartheidsystemet, skulle begära bestraffning av tre afrikaner även om de våldtagit henne.

Efter några månader visar det sig att Lucy blivit gravid av våldtäkterna. Känslan av förnedring växer hos pappa Lurie. Han insisterar på abort men Lucy avfärdar sådana förslag. Hon ska föda barnet. Men hur ska hon överleva som ensamstående mor på ett litet jordbruk? Hon inser att hon inte klarar sig på egen hand. Pappa Luries hjälp kommer inte på fråga. Hon uppskattar inte längre hans besök. Lösningen blir att hon ger sig åt Petrus för att bli hans tredje fru. Som hemgift ger hon Petrus sina ägor. Lurie flyttar till en liten stad i närheten där han jobbar på en veterinärklinik. Hans jobb är att med en giftspruta ta livet av hundar och katter som ingen vill ha och därefter transportera liken till en förbränningsanläggning. Luries förnedring är fullbordad.

Det gamla samhällets rättsväsende hade slutat fungera. Den europeiska respekten för rättsstaten och dess tänkande som hade funnits i den gamla samhällsordningen – utom när det gällde svarta människor – hade underminerats av apartheidsystemet så att vita sydafrikaner som Lucy kände sådan skuld att de skämdes att kräva sina rättigheter.

Rätta till bitarna en aning och du får en situation som påminner om den svenska. Lucys skam är den svenska medelklassens skam, den känsla som bär upp politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. Det är därför jag numera oroar mig för tryggheten.

Några år efter det att boken publicerades emigrerade Coetzee till Australien. Han kände väl också att det inte fanns någon lösning i sikte. Praktiskt att fly till ett land med samma språk och i stort sett samma kultur.

PS Sedan jag läst boken studerade jag några dussin recensioner av Disgraced i tidningar som The New York Times och The Guardian. Recensenterna verkar inte kunna läsa innantill. De tycks betrakta David Luries totala förnedring som ett moraliskt reningsbad som världen borde glädjas över. Om Sverige nedstiger till tredje världen för att vi inte kan upprätthålla rättsstaten kommer sådana människor som världens bokrecensenter troligen att betrakta utvecklingen som en luttrande och värdefull erfarenhet. Herrejesus.

Patrik Engellau