GUNNAR SANDELIN: Hur värdegrund och postmodernism fick oss i sitt grepp

Det är märkligt att de överideologier som topprider vårt land började i begränsade sammanhang för att sedan över några decennier sprida sig som metastaser i hela samhällskroppen. Jag syftar på värdegrunden och postmodernismen, som idag genomsyrar både det offentliga rummet och därmed också de följsamma människornas enskilda liv.

Medan Den Heliga Värdegrund gör avstamp i skolans anti-mobbningsprogram i början av nittiotalet kom postmodernismen på allvar till Sverige via litteraturkritiken ungefär ett decennium tidigare. Tillsammans har de med tiden format en uppsättning dogmer som utgör en fara för såväl demokrati som välfärdssamhällets fredliga överlevnad på sikt.

I Sverige har värdegrundens intåg inneburit så dramatiska förändringar att den numera kan begränsa yttrandefriheten och övertrumfa fackliga rättigheter. En person i min vänkrets fick gå från sitt jobb som journalist för att denne inte delade tidningens värdegrund. Kritisk granskning av migrationspolitik, familjepolitik och feminism accepterades inte av ansvarig chef. Facket förklarade sig vara solidariska med arbetsgivaren, vilket var en bisarr upplevelse för min vän, som tackade för sig med alla konsekvenser som det innebar på den framtida arbetsmarknaden.

Nedanstående lägesrapport, som jag fick i dagarna, illustrerar hur värdegrunden används som sorteringsverktyg inom public service. Avsändaren har varit journalistiskt verksam på SVT i över trettio år. Vi var arbetskamrater under delar av åttio- och nittiotalet när jag var nyhetsreporter på Rapport och Aktuellt:

Nu speciellt när Hanna Stjärne blev chef blev det väldigt lågt i tak. Det var hon som började stenhårt med ett antal ”styrkort” om allas lika värde etc. till både personal och chefer. Jag har med egna ögon sett hur de som har de rätta värderingarna får de lediga tjänsterna. Bland våra journalistpraktikanter fanns t.ex. en kille som var duktig som sjutton med egna idéer, ställde tuffa frågor och var en riktig mullvad. Vad tror du hände? Jo, den lediga tjänsten gick till en ung tjej som hade gått på Södertörns högskola och som hade de rätta värderingarna. Hon var foglig och ofarlig för ledningen. Vi har numera många av den sorten på statstelevisionen.

Efter att min ex-kollega till en arbetskamrat hade uttryckt sin uppskattning för alternativmedia, drogs hennes på senare år journalistiska uppdrag som timvikarie in.

Trots dagens mjuktotalitarism började värdegrundsarbetet vällovligt redan i 1980 års läroplan, men etablerades som ett anti-mobbningsprogram i skolorna först 1994. (Detta även om FN-konventionen om lika ”värdighet” felöversatts med ”värde”, en tolkning som bara har gjorts i Sverige och Norge). Värdegrunden har därefter spridits epidemiskt bakvägen in i det politiska landskapet. Googlar man på ”värdegrund” får man idag 2,5 miljoner träffar, att jämföra med mediearkivet Retriever, som för 1992 endast gav en träff.

Notabelt är att begreppet bara finns i vårt land (samt i betydligt mindre utsträckning i Norge). Värdegrunden fungerar ungefär som seriefiguren Fantomen, som samtidigt finns överallt och ingenstans i djungeln. Alla, från staten (vars myndigheter har ”demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning” bland sina ledord) till minsta idrottsförening, har en gemensam värdegrund till vilken dess anställda eller medlemmar ska konditioneras. Värdegrunden kan laddas med de begrepp som man finner lämpliga inom mångfaldens, inkluderingens och de mänskliga rättigheternas ramar. Det medför att de människor som omfattas själva måste försöka att tolka vad dess begrepp innebär i praktiken och lista ut hur de ska förhålla sig i kvicksanden. Hur vet man vilka allmängiltiga ledord man kan tänkas bryta emot? Det kan vara lättare att veta sådant i en ren diktatur.

För Socialstyrelsen är däremot värdegrunden ”en etisk kompass som stärker vikänslan”. Försvaret proklamerar: ”We don´t always march straight”. Försvaret har tidigare uttryckt att i dess strävan efter mångfald kan medarbetare inte tillåtas att engagera sig mot invandring på fritiden, vilket motsäger ledordet ”fri åsiktsbildning”. Polisen har utsett ett flertal värdegrundssamordnare. Normkritiker har blivit en yrkestitel.

Vem minns inte hur blivande polischefen, Försäkringskassans dåvarande GD Dan Eliasson, på myndighetens hemsida 2014 tweetade att han kräktes på ”J Åkesson” för att denne inte stod upp för värdegrundens hörnsten ”allas lika värde”. Minnesvärt är också Malmö stads projekt med ”värdegrundskarameller”, som för flera hundra tusen kronor delades ut till dess invånare, märkta med stadens värdeord ”kreativitet, engagemang, och respekt” i olika smaker.

Med minoriteter som förtrupper och mångfalden som ledstjärna har det homogena samhället (det som Tage Erlander en gång prisade) kommit att betraktas som inskränkt och skadligt av vår samhällselit. Ett projekt som kanske drivits längst i en sådan anda var den hybrid av värdegrund och postmodernistisk yra, som uppstod när Örebro kommun 2014 drog igång Att störa homogenitet, som sedan utvidgades till en nationell satsning.

Att störa homogenitet ville skapa en motbild mot retoriken hos ”sverigedemokrater, högerextremism och hembygdsvärlden”. Här sjukdomsförklarades nationell och kulturell samhörighet som ”föreställningar om kulturell renhet och idéer om ett homogent och idealiserat svenskt folk som tänkt, känt och varit lika.” Detta skulle brytas ner till förmån från ett HBTQ-perspektiv och en vision av ett samhälle baserat på mångfald på alla plan. Flera tusen ledande samhällsbärare och offentligt anställda fick ta del av transors, Expos, antirasisters och normkritikers föredrag om bland annat det ”könsbinära” och homogena som en myt.

I Danmark, som hela tiden ligger flera år före oss, diskuteras nu vikten av begreppet homogenitet på ett motsatt sätt. För några dagar sedan publicerade Jyllands-Posten en text baserad på den finske forskarens Tatu Vanhanens digra verk Ethnic Conflicts, som redovisar studier från 176 olika länder. Vanhanens slutsats är att två tredjedelar av alla samhällskonflikter i världen mellan olika grupper är baserade på multietniska konflikter.

Den moderna västliga människan har indoktrineras till att tro att det är miljön som är det avgörande och att samhällsinsatser är botemedlet. Den havererade svenska integrationspolitiken är bara ett exempel på hur fel ett sådant tänkande kan gå. I artikeln i JP förutspås att etnicitet i framtiden kommer att bli det stora, explosiva diskussionsämnet. Kommer vi så småningom få uppleva ett svenskt projekt betitlat Att störa heterogenitet?

Gunnar Sandelin