PATRIK ENGELLAU: Coronapolitik

I den coronastatistik jag brukar använda kan man få länderna rangordnade efter antal coronadöda per miljon invånare. Bland de minst drabbade länderna, de som har under tio döda per miljon (Sverige ligger på 633), finns till exempel Tanzania, Burundi, Nigeria och Eritrea. Jag har vad jag tror rätt välgrundade fördomar mot dessa afrikanska länder. Jag tror att deras statistik är helt otillförlitlig.

Det hela kompliceras av att gruppen med mindre än tio döda per miljon invånare också innefattar länder kring vilka jag har motsatta fördomar. Jag tror att Sydkorea, Singapore, Taiwan och Kina har bra koll på sin statistik och att de låga dödstalen beror på framgångsrik coronapolitik i kombination med ospecificerade asiatiska kulturella särdrag.

Jag har inte förstått hur den framgångsrika asiatiska coronapolitiken gestaltar sig annat än att i varje fall Kina använt brutala metoder för att isolera folk. Därför blev jag nyfiken när en vän skickade mig en länk till en redogörelse av Karl-Olof Arnstberg om hur det går till i Thailand som har 0,9 coronadöda per miljon invånare och där Arnstberg tidvis bor. I dessa dagar, när den svenska regeringen flaggar för hårdare tag mot coronat och mer nedstängning av nationen, kan det vara intressant att se hur man gör för att verkligen få bukt med smittan.

Redan i januari eller februari, berättar Arnstberg, satte folk på sig munskydd. Bemannade kontrollstationer etablerades vid köpcentra med spritning och temperaturkontroll vid in- och utgång samt obligatorisk mobilregistrering. Landets regioner isolerades. Man fick resa till sin hemregion men ingen annan stans:

Att försöka argumentera med thailändsk polis i sådana frågor är meningslöst. Antingen kan man visa papper på att man har rätt att passera regiongränsen eller så kan man inte och har man inte rätt handlingar, så hjälper inga som helst argument. Min son Frasse säger ibland att thailändarna är pappersfascister och jag är böjd att hålla med honom.

Sedan skulle Arnstberg vidare till sin hemö inom regionen och då blev han, som det verkar, fånge på ön där han bor. Alla affärer införde temperaturkontroll och spritning. Utegångsförbudet startade klockan åtta på kvällen. Alkoholförsäljningen upphörde och restaurangerna stängdes. Turismen tvärdog vilket måste vara plågsamt för ett land där tjugo procent av bruttonationalprodukten kommer just från turismen. Det brydde sig regeringen inte om. Att ta sig till Sverige från Thailand visade sig bli nästan lika komplicerat som att före murens fall lämna Östtyskland. Läs själv.

För att helt få stopp på coronat med hjälp av statlig politik krävs det nog en diktatur som struntar i vad en nedstängning gör med medborgarna och ekonomin bara smittan inte sprider sig. Thailand är liksom Kina en sådan kraftfull diktatur.

I västvärlden har det gjorts en del djärva försök att med hjälp av nedstängningspolitik begränsa smittspridningen. Dessa försök har inte fått några tydliga positiva effekter. Nedstängningslandet Storbritannien har 803 döda per miljon, Italien 815, Spanien 911.

Jag drar slutsatsen att demokratier, som inte lyckas lägga särskilt hårda restriktioner på medborgarnas frihet, inte har verktyg att stampa ut smittan. Det värsta som kunde hända är antagligen att demokratierna trots det försöker, misslyckas, försöker lite mer med starkare åtgärder, misslyckas igen och så vidare i en ond spiral som ganska snart har upphävt de demokratiska friheterna och därmed demokratin. När man vill göra något omöjligt och är beslutsam nog finns det ingen gräns för hur mycket skada man kan åstadkomma.

I en ondare värld än den vi lever i hade valet mellan ohejdad smittspridning och diktatur varit synnerligen plågsamt. Men i den värld där vi faktiskt lever finns det mindre besvärande lösningar, nämligen att inte bekymra sig så mycket eftersom coronat inte verkar vara den mördarpest som många oroat sig för. Ja, det dog många i våras men överdödligheten har förvandlats till underdödlighet på senare tid. Ja, hela världen har fått en andra våg med många fler smittade (vilket kan bero på den explosionsartat ökande testningen; i våras upptäckte man inte så många smittfall när det varken testades eller fanns symtom) men antalet dödsfall är nu jämförelsevis obetydligt och dessutom sjunkande sedan några veckor tillbaka:

Du invänder kanske att det inte bara handlar om dödsfall utan också om trycket på sjukvården (förutom de inlagdas besvär). Turligt nog följer kurvan över antalet inlagda i intensivvården kurvan över dödstalen, det vill säga att den ligger mycket lägre än i våras med en tendens till utplaning de senaste dagarna:

 

 

Den främsta slutsats jag kan dra är att staten bör akta sig för att i onödan inskränka människors frihet. En annan slutsats är att politikerna – och media! – bör ändra sitt tonfall för att begränsa paniken i stället för att underblåsa den.

PS Efter det att jag skrev denna text den 22 november såg jag på nyhetsprogrammet Rapport. Där var budskapet ett helt annat. Statsministern talade varnande om att verkligheten är ”hård och brutal” vilket en kommentator menade berodde på ”den ökande smittspridningen” och ”ett hårdare tryck på sjukvården” samt att det finns ”en oro för att den här smittan ska fortsätta att överbelasta sjukvården”. Att statsministern sa detta förklarades bero på att han ”vill visa att han tagit kommandot över processen”. ”Antalet sjuka ökar dramatiskt igen”, sa programledaren. Det gör det inte enligt kurvan ovan. På en intensivvårdsavdelning i Uppsala som Rapport besökt var det tomt vilket man kunde vänta sig med anledning av statistiken. ”Bedrägligt tomt”, kommenterar reportern, ”det är en spöklig känsla”. ”Situationen känns värre än i våras”, klagar en intervjuad sjuksköterska. På Södersjukhuset i Stockholm har man ”nästan lika många patienter inlagda i våras”. Kanske det, men kurvan över antalet inlagda i intensivvården i hela landet framgår av diagrammet ovan.

Jag varnar för fake news. Antingen är är mina siffror felaktiga eller också ger Rapport en snedvriden bild.

För övrigt är det inte bara i Sverige nysmittningen viker nedåt. Så här ser det ut i Storbritannien innan den nya nedstängningen börjat:

Patrik Engellau