Eftersom ingen förutom möjligen Putin själv vet vad han har för planer känns det angeläget att spekulera i varje fall något litet vad framtiden kan bära i sitt sköte för Sverige. Att Putin kan komma att kasta lystna blickar Gotland är ganska naturligt. Putin har flera gånger sagt att han vill återställa de gränser Europa hade före Sovjetunionens fall och även om han inte menat detta på allvar så finns risken. De gamla sovjetstater han helst vill lägga händerna på är förutom Ukraina, där jobbet möjligtvis redan verkar klart, de baltiska länderna. De baltiska staterna var sovjetväldets pärlor. Om höga officerare hade tur vid pensioneringen kunde de få förflyttning till Estland. Dessutom är Estland, Lettland och Litauen de mest västvänliga av sovjetstaterna och just därför kanske Putin skulle gilla att ockupera dem för att få tyst på dem. Med det vill jag säga att Baltikum kanske ligger näst på tur efter Ukraina.

Lennart Bengtsson skickar ibland ut relevanta observationer som är så självklara att man skäms över att inte själv ha uppmärksammat dem. Exempelvis skrev han nyligen följande:

I sport och idrott är det fortfarande OK att vara duktig och svenska folket glädjer sig idag över alla de fina prestationerna i vinterolympiaden i Peking (Beijing).

Varför låter man inte tävlingsandan sprida sig till fler områden – även till sådan som dagens förhärskande PK-anda vill sätta stopp för, som till exempel att få vara duktig i skolan?

Statsminister Andersson sa häromdagen – apropå ett eventuellt tillflöde av ukrainska krigsflyktingar – att Sverige hade gjort sitt när det gäller storskaligt flyktingmottagande. Hon tänkte på jättevågen av migranter från Mellanöstern 2015. Nu får andra länder ta över stafetten sa hon ungefär.

Många människor undrar hur det kommer sig att framstående näringslivspersoner så engagerat bejakar den gröna omställningen. Vi har ju vant oss vid att näringslivet består av kapitalister som vill göra vinster vilket går på tvärs mot hela hållbarhetstänkandet som liksom alla politiskt korrekta idéer går ut på att politiken ska bestämma saker som aldrig skulle uppstå av sig själva, till exempel idén att vissa människor mår bra av att i unga år få statens hjälp att med hormoner, kirurgi och psykhjälp byta kön. Motsägelsen är att kapitalismen går ut på att producera sådant som folk vill betala för vilket endast i ringa mån gäller för hållbarhetsgrejor ty annars hade det inte behövts någon politik för att säkerställa förverkligandet av det gröna samhället.

Så sent som i måndags kunde man tro att ett tillfälligt lugn skulle ersätta den febriga diplomatiska verksamheten kring Ukrainafrågan ty i söndags hade Macron lovande telefonsamtal med både Putin, två gånger, och Biden där parterna överenskom att utrikesministrarna Lavrov och Blinken skulle träffas kommande torsdag och sedan fick man se. Men lugnet räckte bara några timmar för sedan slängde Putin in en burk olja i brasan genom att först säga sig överväga att erkänna de ryskvänliga separatistområdena Luhansk och Donetsk som självständiga stater och strax därefter faktiskt göra det. Jag kan tänka mig olika tolkningar. Men först en repetition av spelordningen. (Om det blir några ministersamtal på torsdag förefaller oklart.)

Sedan 1990, efter Sovjetunionens sammanbrott, har Nato fått ett antal nya östeuropeiska medlemmar som gränsar eller nästan gränsar till Ryssland (de rostfärgade länderna på kartan från The Wall Street Journal).

Statsministern verkar ha bestämt att höstens val till stor del ska handla om skolan. Hon räknar med att nå framgångar genom att driva en ”offensiv” mot ”marknadsskolan” och att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen”. Ansatsen kan säkert tilltala sådana som blir avundsjuka på nyrika kapitalister – vem blir inte det? – men den är irrelevant för den som är intresserad av att skolan blir bättre. Förklaringen till att några blivit rika på sina skolor är ju i allmänhet att de lyckats få många elever för att elevernas föräldrar föreställer sig att resultatet blir bra just i de skolorna. Jo, jag vet, det kan delvis bero på glädjebetyg och på att bara helsvenska elever släppts in.

Mina ögon har i modern tid, det vill säga under de senaste åren, öppnats för perspektiv som jag aldrig tidigare kunnat ta till mig. Jag tycker mig ha varit nog så cynisk och kritisk under flera decennier – och kanske fått ta en del smällar och uteblivet socialt avancemang för det – men jag har ändå haft en stabil klockartro på att Sverige i grunden har varit ett rättskaffens samhälle där hut skulle gå hem även om hutet tillfälligt förvisats av vilseledda men i grunden troligen snälla människor.

En av mina teoretiska käpphästar är att anslagsfinansierade, offentliga, omsättningsmaximerande organisationer sprider sorg och veklagan medan vinstmaximerande organisationer, i huvudsak privata företag, skapar fröjd och glädje.

Denna käpphäst är inte, som man skulle kunna tro, konstruerad av löst tyckande utan av solida observationer av verkligheten.