LARS HÄSSLER: Slaget vid Midway-öarna 1942 och det nya hotet från Kina i Stilla Havet 

Under andra världskriget förekom flera avgörande slag, som slaget vid Stalingrad som stoppade Tysklands framgångar på östfronten 1942/1943. Men kanske det viktigaste slaget var det vid Midwayöarna 1942. Ögruppen ligger i princip mitt emellan Amerika och Asien, eller mellan USA och Japan, därav namnet Midway.  

Efter Japans överraskningsanfall mot Hawaii i december 1941, då större delen av den amerikanska flottan sänktes i Pearl Harbor, erövrande Japan snabbt större delen av Europas och USA:s kolonier Sydostasien och i Stilla Havet. Oturligt nog, för Japan, var USA:s fyra stora hangarfartyg på manöver, eller på varv, och inte på Hawaii. För att få herraväldet till sjöss i Stilla Havet var Japan tvunget att eliminera dessa hangarfartyg.  

Tanken var att erövra Midwayöarna och ”lura ut” och sänka de amerikanska hangarfartygen. USA hade dock lyckats att knäcka japanernas kommunikationskoder och visste om planen att försöka erövra Midway. Resultatet blev ett sjöslag mellan de båda flottorna i juni 1942 som varade under tre dagar. Det slutade med en total katastrof för Japan. Alla deras fyra stora hangarfartyg, 250 flygplan och 3 000 sjömän/flygare sänktes medan USA förlorade ett hangarfartyg, 144 flygplan och 360 sjömän/flygare. Slaget var ett av de mest avgörande i världshistorien och, hävdar jag, det viktigaste under WWII.  

Vad hade hänt om USA förlorat sjöslaget? Kontrafaktisk historia, eller alternativhistoria, är en idé baserad på att historien kunde ha tagit en annan väg än vad den faktiskt gjorde. Japan hade troligtvis invaderat Hawaii och därmed hotat hela USA:s västkust, från Alaska till Kalifornien. Utan stora flottenheter för att försvara västkusten hade USA varit tvunget att ta hem större delen av sina flottenheter från Atlanten till Stilla Havet. Detta skulle inneburit att Storbritannien inte skulle kunnat förses med krigsmaterial, mat och bränsle i samma utsträckning som skedde i verkligheten (genom konvojtrafiken som skyddades av amerikanska krigsfartyg) och kanske inte kunnat motstå Tysklands utnötningskrig och en eventuell invasion.  

Vidare hade motsvarande krigsförnödenheter inte kunnat nå Sovjetunionen via Murmansk, vilket skulle kunnat innebära en tysk seger vid Stalingrad. Ryssarna vann slaget vid Stalingrad med ofattbara förluster i människoliv men till stor del tack vare amerikansk krigsmateriel. Troligtvis hade USA i längden vunnit kriget mot både Japan och Tyskland men det hade nog tagit några år till, atombomberna (som även Tyskland höll på att utveckla) hade kanske fällts inte bara i Japan utan även i Tyskland. 

Så, vad har allt detta med Kina och dagens situation i Stilla Havet att göra? Jo, efter slaget vid Midway började USA, under amiralen Chester Nimitz och generalen Douglas MacArthur, att under stora förluster i liv, erövra japanernas baser på öarna i Stilla Havet. Framförallt gällde detta i Salomonöarna som ligger i Melanesien. Stilla Havet – eller populärt Söderhavet – är indelat i tre stora områden: Polynesien (öster om datumlinjen/180 longituden och på båda sidor om ekvatorn), Mikronesien (väster om datumlinjen och norr om ekvatorn) och Melanesien (väster om datumlinjen och söder om ekvatorn). Ett av de avgörande slaget där ägde rum på Guadalcanal i Solomonöarna.  USA lyckades, efter mycket hårda strider, driva ut japanerna i Guadalcanal och därmed börja en lång krävande amerikansk ”island-hopping” för att befria de många Stilla Havsöarna för att slutligen nå själva Japan. Erövringar av öarna i Stilla Havet gav USA kontroll över Stilla Havet och de strategiska planerarna i Pentagon vill under inga omständigheter ”förlora” dessa till den nya fienden – Kina. 

Nyligen har det nämligen blivit känt att Kina slutit en säkerhetspakt med just Salomonöarna i Stilla Havet. 

I utkastet står att Kina får sända polis, militärpersonal och andra beväpnade styrkor till önationen för att ”hjälpa till med att upprätthålla den allmänna ordningen” samt för en rad andra anledningar. Kina kan även låta krigsfartyg stanna till vid öarna och gå i hamn för att fylla på sina förråd, vilket lett till spekulationer om att Kina nu får möjlighet att anlägga en flottbas i södra Stilla havet. Salomonöarnas traditionella partner, USA, Australien och Nya Zeeland, blev minst sagt chockade och protesterade kraftigt till huvudstaden Honiara. Pakten skulle kunna göra Stilla Havsregionen, precis som under andra världskriget, till ett slagfält för stormakterna. Nya Zeelands premiärminister anser att stationerandet av kinesiska militära styrkor på Salomonöarna möjliggör en potentiell militarisering av regionen och från Washington säger man att Kinas säkerhetsstyrkor och metoder inte bör exporteras. Salomonöarna, med 700 000 personer, bytte diplomatisk allians från Taiwan till Kina 2019, vilket bidrog till våldsamma interna uppror i förra året. Om Kina skulle etablera en militär bas på Salomonöarna, skulle de i framtiden kunna störa ”supply lines” mellan Australien/Nya Zeeland och USA och även hota Hawaii. Oavsett Kinas avsikter har de noga studerat slaget vid Midway och har kommit fram till att japanerna gjorde flera taktiska misstag. Ett intressant sådant var rivaliteten mellan den japanska flottan och armén.  Med tanke på Kinas framfart i Sydkinesiska Havet, se mitt inlägg på DGS,  deras utbyggnad av sin krigsflotta (Kina har idag världens största flotta, dock inte vad gäller hangarfartyg) och hotet att invadera Taiwan, gör att både Kina och USA planerar för ett framtida krig – och det kommer att äga rum framförallt i Stilla Havet. 

PS 1: Clint Eastwood har gjort två filmer om kriget i Stilla Havet: ”Flags of Our Fathers” som skildrar kriget ur USA:s perspektiv och ”Letters from Iwo Jima” ur Japans perspektiv. 

PS 2: När US Naval War Collage gör krigsspel om Midway förlorar USA varje gång. Japan var på pappret överlägset, med fler hangarfartyg och bättre tränade sjömän och piloter. Som alltid i krig kan resultat dock bero på bra underrättelseverksamhet, god planering och framförallt – på tur. Vid Midway hade västvärlden uppenbarligen tur. 

Lars Hässler