Turbulensen inom liberalpartiet ger en betraktare myror i huvudet. Det hela går inte att förstå med de normala intellektuella verktyg som vi brukar använda för att tolka politiken, till exempel att det skulle vara något fel på partiledarens personliga utstrålning eller att partikonflikterna skulle ha med synen på sverigedemokraterna att göra.
En Facebookvän ställde en fråga om hur stor försvarsviljan bland det svenska folket kan tänkas vara. Intressant fråga. Spontant tänkte jag att de som är över 50 har en högre försvarsvilja än de yngre, vilket visade sig stämma.
Det är lätt att skaffa sig information om Putin. Den utförliga redogörelsen i Wikipedia är imponerande. Han har fört ett mycket aktivt liv och åstadkommit mycket, också i akademiska sammanhang. Hans sportintresse är brett. Han sysslar med många idrotter och han har varit mycket framgångsrik i Judo.
För sex år sedan såg jag en dokumentär på BBC som grep mig djupt. Den handlade om hur den brittiska arbetarklassen, eller underklassen om man så vill, som levt i Londons östra delar under flera århundraden, under ett par decennier nästan helt försvunnit ur området. Stadsdelen Newham i East End har under knappt några decennier gått från att i århundraden ha varit vad reportern i programmet kallade för ”a home for a large cockney tribe to a place for newcomers from all parts of the globe”. Idag är Newham det område i hela England som har lägst andel invånare av brittisk härkomst.
För bara någon vecka sedan ertappades Nyamko Sabuni med att säga att hon skulle fly till Norge om det blir krig i Sverige. Efteråt sa hon att det hela var ett samtal i goda vänners lag, något ”som man säger” liksom, men det spelade ingen roll. Inte ens de mest liberala i Liberalerna är särskilt förtjusta i att deras partiledare leker med tanken på att lämna sitt land och sitt folk i sticket när det verkligen gäller. Och nu har Nyamko Sabuni avgått. Kvinnan som skulle rädda Liberalerna har drivit partiet ner under riksdagsgränsen och lämnar en velig och trasig röra efter sig.
Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.
Det börjar nu framstå som helt klart att det som pågår i Ukraina är det senaste amerikanska angreppskriget. Som vanligt gäller det att få bort en regim man inte gillar; Libyen angreps eftersom Kadaffi inlett ett projekt för att införa en ny valuta för oljehandel. Serbien terrorbombades eftersom presidenten Slobodan Milošević inte accepterade USA:s ambition att skilja Kosovo från Serbien. Syrien angreps för att avlägsna Assad från makten. Nu gäller det att byta ut regimen i Ryssland.
Flera av Det Goda Samhällets skribenter har kommenterat Rysslands krig i Ukraina. Det finns dock ett perspektiv som saknas. Inte bara här, utan överhuvudtaget i medierna.
Syriens diktator Bashar Assad sitter fortfarande kvar trots ett långt, blodigt och brutalt inbördeskrig. Att han sitter kvar beror framför allt på två saker: 1) stöd från Ryssland och 2) stöd från shiitiska miliser.
Att säga att det pågår ett inbördeskrig i Sverige är möjligtvis en överdrift. Men skottlossningar, bombdetonationer och ibland rena avrättningar i offentliga miljöer är så vanliga att det tillhör det normala nyhetsflödet. Få människor (som jag talat med) förnekar att detta beklagansvärda tillstånd har ett samband med:
Åter har jag tittat på en brittisk thrillerserie som får mig att fundera över sakernas tillstånd. Och då menar jag inte på grund av den onda bråda död som är huvudingrediensen – utan på grund av hur seriens kvinnor gestaltas. Det är helt uppenbart att den skruvade feminismen håller på att ta död på thrillern, som på så mycket annat.
Många har svårt att se något positivt alls med kriget i Ukraina. Därför tyckte jag att det var intressant att få en pratstund med de två lokala miljöpartistiska talrören Pierre Grytskog och Marta Grúseni.
Jovisst är det förfärligt när människor dödar varandra, sa Grúseni, men man måste också kunna se saker i stort och det är vi bra på i miljöpartiet.
Hur menar du då? frågade jag.
På söndag är det presidentval i Frankrike. Gapet mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen har stadigt minskat, samtidigt som stödet för de främsta kandidaterna på högerkanten – Eric Zemmour och Valérie Pécresse – har minskat. (Inalles ställer 12 kandidater upp).
Vi lever i utmaningarnas tidevarv. De miljonprogram som våra politiker förvandlat till muslimskdominerade, kriminella och bidragsförsörjda U-landsområden kallas för ”områden med socioekonomiska utmaningar”.
För drygt två månader skrev jag här på sajten om hur Migrationsverket försämrat och försvårat sin statistiska redovisning sedan årsskiftet. Tidigare tämligen överskådliga pdf-filer har skrotats till förmån för en betydligt mer ofullständig och svåröverskådlig redovisning i Excel-format.
Globalismen börjar med att ett småländskt företag utvidgar försäljningen till Skåne och sedan rasar vidare till det övriga Europa och därefter till resten av världen om företaget inte med hjälp av Amazon går på resten av världen direkt. Globalisering betyder att de nationella gränserna för varor, tjänster, kapital och arbetskraft sänks och kanske försvinner.
Jag har alltid slentrianmässigt – eller på grund av liberal hjärntvätt från min omgivning – utgått ifrån att globaliseringen, oavsett några delvis obehagliga egenskaper såsom den troligen oundvikligen medföljande centraliseringen av beslut, lett till två bra saker: stordriftsfördelar och därmed lägre produktionskostnader samt fred.
Mohammed, 52, en frisör som flytt från Syrien och hamnat i Sverige, klipper ukrainska barn gratis. Det är helt chockerande.
Vet han inte att det är ren rasism att hjälpa ukrainska flyktingbarn? Om han inte ger exakt samma hjälp till somaliska, afghanska, irakiska, libanesiska, kongolesiska och uzbekiska barn?
Regeringen har beslutat att utvisa tre ryska diplomater som agerat som spioner i Sverige. För få, anser många nu, och på sociala medier riktas skarp kritik mot utrikesminister Ann Linde.
När socialdemokraten och entreprenören Jan Emanuel Johansson skulle skjutsa sin son till skolan för en tid sedan hindrades trafiken av klimataktivister som satt sig på vägen. Johansson tog sig så för att lyfta aktivisterna av vägen. För detta har han fått skarp kritik.
Jag lyssnar ofta på Sveriges Radios olika samhällsprogram som Kina-podden, Europa-podden, Godmorgon Världen och Konflikt. Programmakarna är ofta pålästa och kunniga, men tyvärr alltför PK-mässiga för min smak. Konflikt har varit undantaget, till lördagen den andra april. Konflikt, som bland andra drivs av Robin Olin och Anja Sahlberg, avhandlade då konspirationsteorin ”det stora utbytet”, det vill säga att Europas befolkning bokstavligen håller på att bytas ut.
Dagens Nyheter ägnar ekonomen och journalisten Carl Hamiltons bok De ofelbara. Historien om tre decennier som förändrade Sverige en grinig recension. Så här står det till exempel: ”Tonen är hätsk, på gränsen till haveristisk, som den lätt blir när man är övertygad om att man är den enda som sett ljuset… Det stora problemet är dock själva grundpremissen: Sveriges politiker har drabbats av dårskap.”
Konflikt i P1 220402 är något av det mest tendentiösa och politiskt hårdvinklade jag någonsin hört på P1. Och då har jag hört mycket.
Programmet påstås handla om den islamkritiske franske presidentkandidaten Eric Zemmour. Det stämmer inte. Det handlar om väldigt mycket annat, men försvinnande lite om Zemmours politiska program.
En poet jag ständigt återkommer till är Olof Thunman. Han föddes 1879 och avled 1944 och är mest känd i hela vårt land för gånglåten ”Vi gå över daggstänkta berg” som skrevs en kväll i juni i Sörmland då poeten var en ung man.
Malcolm Kyeyune, frilansskribent och gästkrönikör på Götebors-Posten, skriver i ett offentligt Facebook-inlägg att livsmedelsjätten Aldi, som står för en stor del av Tysklands och EU:s försäljning av dagligvaror, denna vecka höjer priserna på många matvaror med 30 procent och förutspår ytterligare prisstegringar.
År 1936 publicerade den engelske ekonomen John Maynard Keynes sitt epokgörande verk The General Theory of Employment, Interest and Money som visade hur statsmakter – och därmed de politiker som styr staterna – kan rätta till samhällsproblem som man tidigare ansåg vara inbyggda i det kapitalistiska systemet, till exempel lågkonjunkturer och arbetslöshet. När jag gick på Handelshögskolan i Stockholm tränades jag i de keynesianska tricken. Arbetslöshet beror på att folk sparar i stället för att konsumera, fick jag lära mig. Det kunde staten greja exempelvis genom att trycka pengar och dela ut till fattiga människor som garanterat skulle handla för dem. Eller också kunde politikerna ta pengar från de rika som har lägre konsumtionsbenägenhet (eftersom de sparar mer) och ge till de fattiga som har högre konsumtionsbenägenhet.
Inte bara Sverige utan även Tyskland har under många år gravt misskött den så kallade flyktingpolitiken. Liksom en mängd andra länder i Europa, men dem lämnar jag därhän i denna text.
Jag har tidigare skrivit om Magdalena Andersson: ”Vad har vi alltså här? I bästa fall har vi en människa som aldrig lämnat trotsåldern. I värsta fall har vi en klassisk diktatorstyp: trångsynt, självtillräcklig och med behov av total kontroll. För mig vittnar hennes blick om detta. Den uttrycker alltså främst rädsla. Rädda människor är farliga människor – särskilt om de har makt.”
I många samhällsviktiga frågor är det svårt att bestämma sig för en åsikt. Till exempel är det inte självklart hur långt yttrandefriheten ska få gå. Den brittiska regeringen visade enligt min mening lagom återhållsamhet när den förbjöd den Brittiska Fascistunionen först nio månader efter det att kriget med Tyskland hade börjat och samma månad som Italien medverkan inleddes. Att låta sina fiender tala fritt ur hjärtat så länge de inte manar till – eller ägnar sig åt – våldsamheter tycker jag är en lagom princip.
Nyligen hade jag en intressant konversation med en god vän, vars dotter går i högstadiet. I likhet med skolan i allmänhet har även hennes dotters skola allvarliga problem, framför allt med en ledning som inte vågar sätta gränser för vissa elever eftersom dessa kommer från så kallade utsatta områden. Dessa slår sönder skåp, stjäl andra elevers tillhörigheter och är hotfulla i största allmänhet. Det har resulterat i att skolmiljön är otrygg för många elever, medan de elever som orsakar problemen tryggt kan fortsätta att göra det.
I ett avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar Mohamed Omar (Eddie) med Ludvig Almgren på podden Children in Noizville. Påsken är, liksom de flesta svenska högtider, en blandning hedniskt och kristet. Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach” som betyder ”gå förbi” och påminner om hur dödsängeln i Egypten gick förbi det judiska folkets hus utan att röra dem. Den svenska påskens kristna dimension vilar på denna judiska grund.
Den fristående dissidenten Pär Ströms senaste videokrönika handlar om att borgerligheten har upphört att existera som opposition.
