MOHAMED OMAR: Den svenska kulturen kanske dör med ett pip

För några dagar sedan publicerade vi Gunnar Sandelins artikel ”Hur man utplånar en kultur”. Han berättade om en BBC-dokumentär från 2016 som berört honom djupt:

”Den handlade om hur den brittiska arbetarklassen, eller underklassen om man så vill, som levt i Londons östra delar under flera århundraden, under ett par decennier nästan helt försvunnit ur området. Stadsdelen Newham i East End har under knappt några decennier gått från att i århundraden ha varit vad reportern i programmet kallade för ”a home for a large cockney tribe to a place for newcomers from all parts of the globe”. Idag är Newham det område i hela England som har lägst andel invånare av brittisk härkomst.”

Dokumentären heter ”Last Whites of the East End”.

Jag har varit i London många gånger under åren. Första gången när jag var 18 år. Redan då fanns det kvarter som påminde mer om Pakistan än om England. Redan då fanns det både riktiga moskéer med minareter och massor med källarmoskéer.

Den utvecklingen har bara fortsatt. Pubar stänger, moskéer öppnar. På fredagarna strömmar folk till moskéerna. Muslimerna märks överallt.

De flesta muslimer jag har träffat i London har varit trevliga människor.

Nu generaliserar jag lite, men jag berättar om mitt intryck. Mitt intryck är att de unga, friska och stolta människorna i London framför allt är folk från Afrika och Mellanöstern, ja, och från indiska subkontinenten så klart. De vita ursprungsengelsmännen ger intryck av att var gamla, grå och trötta. Och något krökta.

Det är min bild av den stora förvandlingen som London har genomgått under rekordfart. Samma förvandling pågår i hela västvärlden. Den pågår helt uppenbart i Sverige.

Här i Sverige rådde bland många länge uppfattningen att Sverige alltid kommer att fortsätta vara Sverige, oavsett hur stor invandringen är.

Det var liksom någon slags religiös övertygelse. Ungefär som att någon naturlag garanterade Sveriges fortsatta existens. På samma sätt som solen går upp varje morgon kan man vara säker på att Sverige kommer att finnas kvar när man vaknar.

Om man sade att svenskar skulle bli i minoritet en dag, eller att delar av Sverige skulle bli mer lika Mellanöstern än Sverige, var man rasist och konspirationsteoretiker.

Vissa frågade kunde också fråga: ”Vad menar du med svenskar?”

Föreställ er att en kurd skulle prata om hur sorgligt det är att tidigare kurdiska städer i Irak numera har blivit arabiska och någon skulle svara: ”Jaha, men vad menar du med kurder?”

Förresten resonerar fortfarande väldigt många svenskar på detta sätt. Tillräckligt många för att förvandlingen ska kunna fortsätta i snabb takt. Antingen så tror de inte att svenskar någonsin kommer att bli i minoritet – det är en konspirationsteori – eller så bryr de sig inte, eller så välkomnar de en sådan ”mångkulturell” framtid.

Det är extremt få som tror att svenskarna kommer att bli i minoritet, ogillar det och arbetar för en annan framtid.

Den som har läst lite världshistoria vet att många folk har kommit och gått. Kulturer har uppstått och gått under. Vissa folk har försvunnit utan att lämna minsta spår efter sig.

Tusentals språk har försvunnit utan att lämna efter sig en enda nedtecknad bokstav.

Om svenskarna skulle försvinna kan vi i alla fall trösta oss med att svensken skrev flitigt och att mycket blev bevarat i bibliotek.

Det finns ingen som helst garanti att svensk kultur, svenskt språk eller det svenska folket som vi känt under århundradena kommer att finnas kvar.

Massor av svenskar kämpar för olika länder i världen. Svenskar lär sig olika språk. De studerar olika kulturer. Ofta är de sympatiskt inställda. Ofta tar de sig an främmande folks kamper. Ofta engagerar de sig i deras problem.

Men svensken verkar inte var så engagerad i sitt eget.

På Internet är det många så kallade ”sverigevänner” som tror att svensken ska ”vakna” en dag. Som om det vore någon slags naturlag att när ett folk eller en kultur, när folket eller kulturen, når ett visst kritiskt tillstånd, börjar reagera.

Det finns ingen sådan naturlag. Om det fanns skulle inte våra historieböcker vara fulla av folk och kulturer som gått under. Vissa av dessa folk ville leva, de älskade sig själva, men de dog ut ändå. Så hur ska det gå för för ett folk som svenskarna, som inte älskar sig själva och inte tycks bry sig så mycket om sin fortsatta existens?

I maj 2017 kom engelsmannen Douglas Murrays bok The Strange Death of Europe: Immigration, Identity, Islam (Europas märkliga undergång) som beskriver Europas förvandling.

Bokens första kapitel bär titeln: ”Europa begår självmord”.

Den engelske politikern Enoch Powell varnade i ett berömt redan på 1960-talet för att en massiv invandring skulle leda till konflikter. Hans tal kallas ”Rivers of Blood”-talet.

Men det finns också ett annan scenario. Det blir inga större konfrontationer. Det blir inga strömmar av blod. I stället försvinner det gamla Europa, för att tala med T. S. Eliot, ”not with a bang but a whimper”.

Och många kommer att vara nöjda. Många kommer att vara likgiltiga.

Om du vill stödja mitt arbete kan du swisha till 0760078008 (Andersson)

Mohamed Omar