Jag har länge sett det svenska sönderfallet komma. Troligen upptäckte jag det på något emotionellt plan när jag på sjuttiotalet arbetade på Sida. Det var inget särskilt dåligt med Sida, det var bara en välfärdsmyndighet som alla de andra, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och de kommunala socialförvaltningarna och så vidare. Där jobbade välutbildade, intelligenta och ambitiösa människor med de bästa tänkbara avsikter. Alla ville göra väl.
”Upprepa inte misstagen med de ensamkommande”, manar narkotikapolisen Lennart Karlsson i en debattartikel i Dagens Nyheter. När afghanerna kom stängde nämligen samhället dörrarna, menar han. Vi – du och jag – drev helt enkelt de ensamkommande männen in på brottets bana.
Jag har observerat att man i den politiska världen ofta håller sig med välljudande och ofta framförda föresatser och mål som man i verkligheten inte har minsta avsikt eller förmåga eller ens lust att förverkliga.
Så är det inte, efter min erfarenhet, utanför den politiska världen. I mitt första jobb som skollovsvikarierande brevbärare var det aldrig tal om målsättningar och etiska riktlinjer. Breven skulle läggas i folks brevlådor och sedan var det inte mer med den saken. Samma sak när jag blev pommes frites-kock. Potatisen skulle bli spröd och gyllenbrun annars fick man sparken. Punkt.
För mig finns det bara ett enda självklart alternativ i höstens val. Jag kommer att rösta på SVT Nyheter.
Detta av den enkla anledningen att de är mycket tydliga med sin politik, vilken de förmedlar i varje nyhetssändning och samhällsprogram:
Kanske är det fejk news att tyskarna är så pedantiskt plikttrogna och lydiga som de ibland verkar i filmerna om nazisttiden. Oavsett hur mycket lidande de åsamkade andra människor så hade de ett uppdrag, möjligen från Hitler, som de inte kunde svika. De skulle förädla människosläktet enligt samma rättframma princip som man avlar fram bra hästar: man tar bort de dåliga och satsar på de goda exemplaren.
I alla fall för socialdemokraterna.
Folkets stöd för den socialistiska regimen i Sverige ökar ständigt. Allt styrs av mycket enkla men till synes obegripliga ekonomiska principer.
Vad menas egentligen med ”fri” kultur? Uttrycket används oftast av vänstern för att beteckna kultur som på något sätt är skattefinansierad, och alla förslag om att inskränka kommunala kulturbudgetar, eller dra ner på stödet till public service brukar väcka starka reaktioner som ett angrepp på den ”fria” kulturen. Varje gång det debatteras i kulturnämnden i Malmö att dra in bidrag till diverse skumma kulturföreningar, ”fria teatrar” och studieförbund brukar vänstern gå i taket.
Turbulensen inom liberalpartiet ger en betraktare myror i huvudet. Det hela går inte att förstå med de normala intellektuella verktyg som vi brukar använda för att tolka politiken, till exempel att det skulle vara något fel på partiledarens personliga utstrålning eller att partikonflikterna skulle ha med synen på sverigedemokraterna att göra.
En Facebookvän ställde en fråga om hur stor försvarsviljan bland det svenska folket kan tänkas vara. Intressant fråga. Spontant tänkte jag att de som är över 50 har en högre försvarsvilja än de yngre, vilket visade sig stämma.
Det är lätt att skaffa sig information om Putin. Den utförliga redogörelsen i Wikipedia är imponerande. Han har fört ett mycket aktivt liv och åstadkommit mycket, också i akademiska sammanhang. Hans sportintresse är brett. Han sysslar med många idrotter och han har varit mycket framgångsrik i Judo.
För sex år sedan såg jag en dokumentär på BBC som grep mig djupt. Den handlade om hur den brittiska arbetarklassen, eller underklassen om man så vill, som levt i Londons östra delar under flera århundraden, under ett par decennier nästan helt försvunnit ur området. Stadsdelen Newham i East End har under knappt några decennier gått från att i århundraden ha varit vad reportern i programmet kallade för ”a home for a large cockney tribe to a place for newcomers from all parts of the globe”. Idag är Newham det område i hela England som har lägst andel invånare av brittisk härkomst.
För bara någon vecka sedan ertappades Nyamko Sabuni med att säga att hon skulle fly till Norge om det blir krig i Sverige. Efteråt sa hon att det hela var ett samtal i goda vänners lag, något ”som man säger” liksom, men det spelade ingen roll. Inte ens de mest liberala i Liberalerna är särskilt förtjusta i att deras partiledare leker med tanken på att lämna sitt land och sitt folk i sticket när det verkligen gäller. Och nu har Nyamko Sabuni avgått. Kvinnan som skulle rädda Liberalerna har drivit partiet ner under riksdagsgränsen och lämnar en velig och trasig röra efter sig.
Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.
Det börjar nu framstå som helt klart att det som pågår i Ukraina är det senaste amerikanska angreppskriget. Som vanligt gäller det att få bort en regim man inte gillar; Libyen angreps eftersom Kadaffi inlett ett projekt för att införa en ny valuta för oljehandel. Serbien terrorbombades eftersom presidenten Slobodan Milošević inte accepterade USA:s ambition att skilja Kosovo från Serbien. Syrien angreps för att avlägsna Assad från makten. Nu gäller det att byta ut regimen i Ryssland.
Flera av Det Goda Samhällets skribenter har kommenterat Rysslands krig i Ukraina. Det finns dock ett perspektiv som saknas. Inte bara här, utan överhuvudtaget i medierna.
Syriens diktator Bashar Assad sitter fortfarande kvar trots ett långt, blodigt och brutalt inbördeskrig. Att han sitter kvar beror framför allt på två saker: 1) stöd från Ryssland och 2) stöd från shiitiska miliser.
Att säga att det pågår ett inbördeskrig i Sverige är möjligtvis en överdrift. Men skottlossningar, bombdetonationer och ibland rena avrättningar i offentliga miljöer är så vanliga att det tillhör det normala nyhetsflödet. Få människor (som jag talat med) förnekar att detta beklagansvärda tillstånd har ett samband med:
Åter har jag tittat på en brittisk thrillerserie som får mig att fundera över sakernas tillstånd. Och då menar jag inte på grund av den onda bråda död som är huvudingrediensen – utan på grund av hur seriens kvinnor gestaltas. Det är helt uppenbart att den skruvade feminismen håller på att ta död på thrillern, som på så mycket annat.
Många har svårt att se något positivt alls med kriget i Ukraina. Därför tyckte jag att det var intressant att få en pratstund med de två lokala miljöpartistiska talrören Pierre Grytskog och Marta Grúseni.
Jovisst är det förfärligt när människor dödar varandra, sa Grúseni, men man måste också kunna se saker i stort och det är vi bra på i miljöpartiet.
Hur menar du då? frågade jag.
På söndag är det presidentval i Frankrike. Gapet mellan Emmanuel Macron och Marine Le Pen har stadigt minskat, samtidigt som stödet för de främsta kandidaterna på högerkanten – Eric Zemmour och Valérie Pécresse – har minskat. (Inalles ställer 12 kandidater upp).
Vi lever i utmaningarnas tidevarv. De miljonprogram som våra politiker förvandlat till muslimskdominerade, kriminella och bidragsförsörjda U-landsområden kallas för ”områden med socioekonomiska utmaningar”.
För drygt två månader skrev jag här på sajten om hur Migrationsverket försämrat och försvårat sin statistiska redovisning sedan årsskiftet. Tidigare tämligen överskådliga pdf-filer har skrotats till förmån för en betydligt mer ofullständig och svåröverskådlig redovisning i Excel-format.
Globalismen börjar med att ett småländskt företag utvidgar försäljningen till Skåne och sedan rasar vidare till det övriga Europa och därefter till resten av världen om företaget inte med hjälp av Amazon går på resten av världen direkt. Globalisering betyder att de nationella gränserna för varor, tjänster, kapital och arbetskraft sänks och kanske försvinner.
Jag har alltid slentrianmässigt – eller på grund av liberal hjärntvätt från min omgivning – utgått ifrån att globaliseringen, oavsett några delvis obehagliga egenskaper såsom den troligen oundvikligen medföljande centraliseringen av beslut, lett till två bra saker: stordriftsfördelar och därmed lägre produktionskostnader samt fred.
Mohammed, 52, en frisör som flytt från Syrien och hamnat i Sverige, klipper ukrainska barn gratis. Det är helt chockerande.
Vet han inte att det är ren rasism att hjälpa ukrainska flyktingbarn? Om han inte ger exakt samma hjälp till somaliska, afghanska, irakiska, libanesiska, kongolesiska och uzbekiska barn?
Regeringen har beslutat att utvisa tre ryska diplomater som agerat som spioner i Sverige. För få, anser många nu, och på sociala medier riktas skarp kritik mot utrikesminister Ann Linde.
När socialdemokraten och entreprenören Jan Emanuel Johansson skulle skjutsa sin son till skolan för en tid sedan hindrades trafiken av klimataktivister som satt sig på vägen. Johansson tog sig så för att lyfta aktivisterna av vägen. För detta har han fått skarp kritik.
Jag lyssnar ofta på Sveriges Radios olika samhällsprogram som Kina-podden, Europa-podden, Godmorgon Världen och Konflikt. Programmakarna är ofta pålästa och kunniga, men tyvärr alltför PK-mässiga för min smak. Konflikt har varit undantaget, till lördagen den andra april. Konflikt, som bland andra drivs av Robin Olin och Anja Sahlberg, avhandlade då konspirationsteorin ”det stora utbytet”, det vill säga att Europas befolkning bokstavligen håller på att bytas ut.
Dagens Nyheter ägnar ekonomen och journalisten Carl Hamiltons bok De ofelbara. Historien om tre decennier som förändrade Sverige en grinig recension. Så här står det till exempel: ”Tonen är hätsk, på gränsen till haveristisk, som den lätt blir när man är övertygad om att man är den enda som sett ljuset… Det stora problemet är dock själva grundpremissen: Sveriges politiker har drabbats av dårskap.”
Konflikt i P1 220402 är något av det mest tendentiösa och politiskt hårdvinklade jag någonsin hört på P1. Och då har jag hört mycket.
Programmet påstås handla om den islamkritiske franske presidentkandidaten Eric Zemmour. Det stämmer inte. Det handlar om väldigt mycket annat, men försvinnande lite om Zemmours politiska program.
En poet jag ständigt återkommer till är Olof Thunman. Han föddes 1879 och avled 1944 och är mest känd i hela vårt land för gånglåten ”Vi gå över daggstänkta berg” som skrevs en kväll i juni i Sörmland då poeten var en ung man.
Malcolm Kyeyune, frilansskribent och gästkrönikör på Götebors-Posten, skriver i ett offentligt Facebook-inlägg att livsmedelsjätten Aldi, som står för en stor del av Tysklands och EU:s försäljning av dagligvaror, denna vecka höjer priserna på många matvaror med 30 procent och förutspår ytterligare prisstegringar.
