Med hjälp av all den kreativitet man förmår mobilisera skulle man kanske kunna tänka ut en ännu mer skadlig politik, nationellt och internationellt, än den som västerlandet nu bedriver. Den skadliga politiken står på tre stadiga pelare. De mest skyldiga länderna är, tror jag, USA och Sverige, USA för att det är arrogant och impulsivt, Sverige för att det är oreflekterat trosvisst och självförhärligande.

Knappt någon, i varje fall inte jag, hade trott att Putin skulle göra allvar av sina hotelser att invadera Ukraina. Men det gjorde han.

Knappt någon hade förväntat sig att ukrainarna skulle stå upprätt efter bara några dagars stryk av Putin. Men det gjorde de.

Nu har det gått nästan tre veckor. En sak verkar uppenbar trots att man knappt vågar lita på någon information: ryssarna förlorar gradvis sin moral och stridsvilja medan ukrainarna för var dag blir allt självsäkrare. Ryska soldater i den långa kolonnen påstås ha sålt drivmedel från sina tanks till ukrainska bilister medan Zelenskyj inhöstar internationell beundran för sin kaxiga attityd att be om vapen till sitt krig i stället för hjälp att fly från landet.

För snart fyrtio år sedan myntade jag begreppet Politikerväldet som benämning på en sorts statsskick som logiskt växer ur demokratin när demokratin blivit varm i kläderna och dess representanter – politikerna – oavsett parti sluter leden och bildar en härskande klass. Politiker i bemärkelsen valda ombud för medborgarna uppstod förstås redan i och med demokratins genombrott men de tidiga politikerna var just ombud för olika intressegrupper och hade därför mer gemensamt med sina väljare än med kollegorna från andra partier. Politikerväldet – i den nya mening som jag ville ge konceptet – uppstår när banden mellan de olika ledande politikerna oavsett parti i Riksdagen blir starkare dessas knytningar till respektive väljarbas.

Det är som om Ukrainakriget släppt fram en våg av undertryckt klarsyn över Sverige. Folk som hållit sitt skarpsinne tillbaka av risk för repressalier kan börja andas ut. Andra som för länge sedan tagit bladet från munnen kan nu uttala sig med större självsäkerhet. Så här skrev Inger Enkvist häromdagen under den uppfordrande rubriken ”Dags att inse allvaret”:  

Det är inte alls så kul att vara en sådan som fått för sig att han ska snoka i samhällets skrymslen och i bästa fall få klorna i något upprörande. Det kallas att ha Argus-ögon efter den grekiske jätten med samma namn. Argus hade hundra ögon varav bara hälften sov åt gången och därför slapp inga skandaler undan hans uppmärksamhet.

Det blev ett problem för Zeus som sin vana trogen hade blivit kär i en vacker kvinna, en grekisk prästinna, alltså en människa, som han förvandlat till en ko för att han skulle kunna nå passionens högsta fröjder. Men om Argus, som upptäckte allt, kom på äktenskapsbrottet skulle han informera Zeus svartsjuka maka Hera. Den risken ville inte Zeus utsätta sig för så han bad Hermes – han som också hette Mercurius och hade vingar på sandalerna – att spela för Argus tills jätten somnade med alla ögonen. Då högg Hermes huvudet av Argus och Zeus kunde riskfritt genomföra den lidelsefulla akten med kossan.

Om två jämna fotbollslag spelar mot varandra och det ena vill vinna men inte det andra så vinner det som vill vinna. Med det vill jag poängtera att psykologiska förhållanden är viktiga, ofta avgörande när grupper av människor står mot varandra.

Inte minst gäller detta förstås i krig. Jag kan ha blivit förvirrad av propaganda och falska nyheter men jag har fått uppfattningen att det psykologiska har särskild betydelse i det pågående rysk-ukrainska kriget. Den bild jag har är att de ryska soldaterna helst vill åka hem medan ukrainarna är upptända av en lidelsefull stridslust som till och med verkar på avstånd så att utrikesukrainare reser hem för att kunna vara med och slåss (vilket förstås inte betyder att ukrainarna kommer att vinna).

Du kanske undrar varför jag skriver till Dig när jag kanske inte tror att Du finns. Men jag har läst boken om Dig. Du verkar vilja människorna väl. I varje fall straffar Du oss ganska ordentligt när Du ser oss vandra villovägar. Jag tänker till exempel på den där gången när Du så blev rasande över vår ondska att du skickade en enorm översvämning som tog död på praktiskt taget alla människor och djur utom den där Gubben Noak som Bellman sedermera förevigade i en sång.