Birgitta Sparf diskuterar tillsammans med debattören och ”den fristående dissidenten” Pär Ström hur feminismen har spårat ur.
Ideologier består av en uppsättning föreställningar som ska vara till ledning framför allt vid beslutsfattande i politiken. Till exempel vill anhängare av socialistiska ideologier i allmänhet lösa problem genom statliga åtgärder medan liberaler ofta föreslår motsatsen, alltså avregleringar och skattesänkningar etc.
I nedanstående rörliga diagram kan vi se hur dramatiskt Sveriges demografi har förändrats sedan 1970. Här gäller det invandrarmän i åldern 15-44 år eftersom den åldersgruppen är mycket brottsaktiv. Diagrammet redovisar både ursprungsländer och geografiska områden samt i antal hur många ur denna grupp från de 15 vanligaste länderna som det finns i Sverige. Det går att pausa vid valfritt årtal för jämförelser.
Ett inslag i P1 Morgon 17 januari ger mig återigen känslan av att sväva mellan mardröm och verklighet, utan att kunna vakna.
Här kan vi höra två representanter för våra statliga skattefinansierade propagandaorgan P1 och P3, i skön förening. Denna gång är det programledaren Henrik Torehammar och Peter Hallén, musikjournalist och programledare på Din gata i P3.
1970 publicerades Albert O. Hirschmans bok Exit, voice and loyalty. Den visade hur dessa begrepp, av vilka de två första, lite klumpigt, kan översättas med Rösta med fötterna – upphäva sin röst – hur de är användbara för att tydliggöra genomgripande val i ett samhälle.
Mitt lunchsällskap sa att det inte är klokt att folk kan försvara Putin som ju är en brutal diktator och tycker att han ska ha rätt att göra vad han vill – även med militärt våld – inom det forna Sovjetunionens territorium, ta över hela Ukraina till exempel.
Visst, svarade jag, men han känner sig trängd och det går att förstå. Han betraktar Sovjetunionens kollaps som en geopolitisk katastrof. Sedan dess har han gång på gång fått försäkringar från USA och Nato att väst inte ska expandera in över det maktvakuum som därmed uppstod.
Är gangsterrappen ett rop på hjälp? Det hävdar Jonna Sima i en ledare i Aftonbladet 17/1.
En gangsterrappare Jonna beundrar har visst lagt ner sin musikkarriär. Det gör Jonna ledsen. Jag förmodar att hon och hennes journalistvänner brukade spela – och kanske till och med dansa till – hans musik på sina middagsbjudningar.
I en osäker värld kan man vara säker på åtminstone en sak. Hanif Bali väcker känslor. Upprörda sådana. Och alldeles särskilt hos etablissemangets nervösa mediemän. Efter att Bali kommit ut med en bok tävlar dessa nu om vem som kan förminska honom mest, med flest godhetssignalerande uttryck och fraser.
Ledarskribenten Erik Helmerson i Dagens Nyheter skrev på trettondagen en väl hopkommen men enligt min mening överdrivet och kanske farligt sangvinisk (betyder sorglös och obekymrad) text om stöket på bibliotek. Han säger, ungefär, att två motsatta men allvarligt menade uppfattningar har bott i den svenska debattens själ sedan 43 år tillbaka.
Då och då stöter jag på påståendet att industrialiseringen kom sent till Sverige i mitten av 1800-talet. Det lärs också ut i skolorna. Men stämmer detta?
Det är inte bara i Sverige det pågår en debatt om public service. Även i Storbritannien förekommer en diskussion om huruvida BBC gör skäl för sina pengar eller inte.
Med stämningar menar jag i det här fallet i samhället grasserande mentala tillstånd som påverkar stora eller små delar av befolkningen. Min banala tes är att dessa stämningar, som avgör hur folk beter sig och därför hur samhället utvecklas, inte alls behöver vara rationella i bemärkelsen förmögna att identifiera fungerande lösningar. Människor tenderar att då och då fångas av en stormvind som inte alls hjälper dem utan i stället kanske förvärrar deras belägenhet. Det är rimligtvis ett grundproblem för demokratin.
En sommar för drygt tjugu år sedan hade jag haft ett ärende till Ornö. Innan jag tog motorbåten tillbaks gick jag in på krogen som ligger ovanför den vackra Kyrkviken. Det var vackert väder men nästan ändå inga gäster ute på altanen mot vattnet. Det satt ändå en person, en kvinna i yngre medelåldern, vid ett bord. Jag är så gammal att ingen behöver bli besvärad över att jag närmar mig. Vill man är det ofarligt att avfärda mig. Jag gick fram till henne och frågade om jag fick sitta vid hennes bord. Det fick jag.
Jag har gått igenom Arbetsförmedlingens katalog över arbetsmarknadsinsatser från A till Ö för att utröna hur många av dessa som riktar sig specifikt mot invandrare.
Ordet ”invandrare” är sedan några år utbytt mot nyordet ”nyanländ”. Förmodligen för att ”nyanländ” har en mer positiv klang som antyder att samtliga berörda står i startgroparna, redo att fulla av iver göra sitt inträde på arbetsmarknaden efter att vissa utbildnings- och stödinsatser satts in. Vilket också stämmer i många fall. Men långtifrån i alla.
På ett sammanträde den 20 december bestämde Malmös kommunstyrelse att ge hundra tusen svenska skattekronor till det islamiska studieförbundet Ibn Rushd.
Förbundet ska använda skattepengarna för ordna en eid-fest.
Vi håller oss med många klichéartade, slappa och svårförståeliga begrepp, till exempel just ”Sveriges integrationsförmåga”. Vi ojar oss över att den kompetensen är för dålig och ger oss därmed själva ett pisk eftersom undertexten är att det på något sätt är Sveriges, alltså även mitt, fel att många, troligen de flesta, invandrare väljer att inte byta kultur eller åtminstone greja ett jobb som låter dem försörja sig och betala skatt.
För några dagar sen såg jag om 90-talsklassikern Mannen med järnmasken. Filmen bygger på en roman av Alexandre Dumas och romanen bygger i sin tur på den ryktbara historien om en fånge som satt av tid på Bastiljen under Ludvig XIV:s tid. Verklighetens fånge bar sammetsmask, men i folktraditionen blev masken till en järnmask, det blir ju mer dramatiskt på det sättet. Och fången då? Alexandre Dumas hade sin egen teori, och en rejält sensationell sådan dessutom.
Socialdemokraten Annika Strandhäll har uppenbarligen för lite att göra på jobbet, för nu är hon åter ute och härjar på sociala medier. För att göra en rejäl poäng på Rysslands hot mot Ukraina riktar hon in sig på Jimmie Åkesson. Nu är det dock inte den blåbruna stämpeln som gäller, utan en Putinfärgad sådan. I ett tweet skriver hon: ”Vi minns när Åkesson svarade ”pass” när han fick frågan Macron eller Putin i SVT. ”
Med jämna mellanrum, år efter år, får medborgarna veta att deras skattefinansierade statliga och kommunala serviceproducerande organisationer som lever på politikernas budgetanslag, till exempel landstingsregionernas sjukhus, blir allt mindre effektiva eftersom apparaterna själva sväller upp av tilltagande byråkrati när de får mer pengar. Den 16 januari har Svenska Dagbladet upptäckt ett nytt exempel på denna järnlag: ”Trots personalbrist – byråkratin ökar i vården. Två av tre nyanställningar i Region Stockholm är administratörer, handläggare eller chefer”.
Under mina år i grundskolan på det tidiga 1970-talet stötte jag på begreppet studiedag. Som sju- eller åttaåring såg jag framför mig hur denna studiedag skulle ägnas åt evigt tragglande med multiplikationstabeller och läsande i långtråkiga böcker om hur far är rar och mor är en orm, eller hur det nu var. Till min initiala förvåning tillbringades den s.k. studiedagen åt ingenting annat än ledighet med rasande i skogarna tillsammans med kamraterna. Med tiden lärde jag mig att studiedag just betydde ledighet och var kliniskt befriad från allt vad studier innebär, men det fanns alltjämt en gnagande oro att vår snälla lärarinna skulle upptäcka att mina kamrater och jag inte alls ägnat oss åt studier, vilket namnet studiedag antyder, utan endast åt i hennes ögon meningslösheter och att detta skulle rendera i mångdubbelt betungande studier, för att ta igen alla de av oss försummade multiplikations- och läsövningarna. Studiedag fortsatte emellertid att innebära just ledighet och uppåt gymnasiet hade jag accepterat det konträra och såg fram mot mina lättjefulla ”studiedagar”.
Studio Ett har 220114 ett reportage om de nattvandrande mammorna på Järvafältet, som nu fått förstärkning av mammor från bland annat Hammaby Sjöstad på Södermalm.
En av de somaliska Järvamammorna berättar:
Kan vi verkligen lita på Morgan Johansson när han säger att det ska bli ordning på bibliotek och badhus? Och kan den nya lagen om avstängning för våldsamma och hotfulla besökare verkligen genomföras i praktiken?
PODCAST I ett nytt avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie (Mohamed Omar) om Denis Villeneuves filmatisering (2021) av Frank Herberts science fictionroman Dune (1965).
Vad kan filmen säga oss om vår tids problem? Om våra reaktioner på viruset? Om klimatkrisen och klimathysterin?
När det är krig mellan två länder brukar det sluta med att den ena sidan vinner. Förlorarens nederlag brukar, såvitt jag vet, inte komma plötsligt utan över en viss tid så att vederbörande kan anpassa sig till situationen, bita i det sura äpplet och förbereda sig på att hissa vit flagg och i övrigt börja tänka på stilleståndsförhandlingar. Bara mycket enfaldiga och sturska förlorare vägrar att läsa handskriften på väggen för att i stället envist fortsätta kampen till det totala nederlaget. De behöver förresten inte vara enfaldiga och sturska. Det räcker med att de är fanatiska och ideologiskt förblindade eller besatta av någon tro enligt vilken ett totalt fiasko är mer ärofullt än en mer fredlig kapitulation inför vinnaren. (Enligt Esaias Tegnér var Karl XII sådan:
Han kunde icke vika,
blott falla kunde han.)
Under senare tid har energiförsörjningen kommit att diskuteras sedan ett par kalla, vindstilla dagar avslöjat att vårt elsystem är mycket känsligt. Det har inte varit svårt för kritikerna att påvisa bristerna – de har redan anmält sig som kommande nedslag i varje boendes plånbok, mest i villaägarnas. Svårare har det varit för dem som ansett sig vilja försvara rådande system.
Alldeles nyligen, närmare bestämt den 13 januari, fyllde Degerfors IF 115 år. I samband med jubileet visar Sveriges Television en dokumentärserie om brukslaget som spelat sammanlagt 30 säsonger i allsvenskan och som i år, mot alla odds, spelar sin 31:a: Allsvenskan – Här kommer Degen.
Häromdagen skrev jag i Lenins efterföljd att kapitalister som kollektiv är alldeles för giriga för att försvara det system – kapitalismen – varpå de bygger sina framgångar. Lenin underströk detta genom sin hånfulla förmodan att de sista kapitalisterna skulle slåss om att få sälja de rep i vilka man skulle hänga dem. En viktig fråga som jag inte tänker försöka besvara just nu är vem som ska sköta kapitalismens systemförsvar om inte kapitalisterna själva gör det. En preliminär gissning är att den uppgiften faller på envar, det vill säga på dig och mig, som är skarpsynta nog att inse vilket slags social ordning som är bäst på att lägga livet till rätta för de flesta som vill anstränga sig lite.
I en anonym fråga i GP Livsstil 220111 uttrycker en mamma sin oro. Hon har en son som är ett år och nu undrar hon hur hon ska kunna dana honom till en bra människa.
DET GODA SAMHÄLLET 