PATRIK ENGELLAU: Under omständigheterna ett mycket bra beslut

I förrgår lyckades Ursula von der Leyen, EU-kommissionens ordförande, efter månader av villrådighet och utdragna förhandlingar mellan EU:s medlemsländer besluta att kärnkraften och naturgasen fortsättningsvis – för gasen fram till 2030 och för kärnkraften till 2045 – ska inbegripas i EU:s taxonomi och därmed räknas som hållbara energikällor. Det är stort.

Jag har under de senaste månaderna blivit alltmer oroad och periodvis panikslagen över vad miljömänniskor utom och inom de politiska partierna varit i färd med att ställa till med. Den gröna omställningen har för mig framstått som alltmer hotfull och det har plågat mig att ansvariga människor inte fattat eller ens brytt sig om vilka besvärande ingrepp i vanliga människors liv de varit i färd med att genomföra.

Politikernas planer på att inrätta ett fossilfritt och hållbart samhälle har varit helt otillräckliga. Sol och vind duger inte av skäl som blivit alltmer uppenbara för de flesta. Att då sluta använda energikällor som fungerar är att döma våra folk till ett torftigare och mer kylslaget liv. von der Leyen och ett antal EU-länder tycks nu ha begripit att detta är en farlig kurs. Visserligen går det att bygga ut energiproduktionen med kärnkraft och naturgas men de statliga pengarna räcker inte och det privata kapitalet har inte lust att satsa på något som plötsligt kan bli förbjudet. Här kommer EU:s taxonomi in. Taxonomin är en lista på energikällor som tills vidare är från fridlysta från politiska ingrepp. Tanken är att det privata kapitalet nu ska våga satsa på kärnkraft och naturgas.

Starka krafter är i rörelse. Under årtionden har engagemanget mot koldioxiden och kärnkraften varit i stort sett allenarådande inom politiken. Båda har förklarats vara avgörande hot mot mänskligheten. Så kommer plötsligt von der Leyen och hävdar motsatsen, nämligen att just kärnkraften och naturgasen är oundgängliga för att rädda mänskligheten inte från några naturliga olyckor utan från konsekvenserna av den politik som världens ledare i sitt självsvåldiga oförnuft tvingar på de människor som försörjer dem.

Får jag framhäva ironin än en gång utan att du tröttnar? I snart femtio år har politikerna förklarat att de ska rädda människorna från kärnkraften och koldioxiden och när de börjar fatta följderna av sina beslut bestämmer det att den enda lösningen är kärnkraften och koldioxiden.

Kärnkraftverk som får tillstånd fram till 2045 kan sedan köras tills de tar slut och naturgas som godkänns till och med 2030 får pumpas vidare efteråt (vad det riktigt betyder vet jag inte).

Beslutet från von der Leyen – som naturligtvis inte är särskilt demokratiskt eftersom det inte precis debatterats fritt i medlemsländerna, till exempel hade jag ingen aning förrän jag idag läste om det i den spanska tidningen El País (man kan jämföra med det senaste halvseklets omvälvande debatter och folkomröstningar) – väcker starka protester från ett antal EU-medlemmar, särskilt Spanien, Österrike och Luxemburg. De senare avser att dra ärendet till EU-domstolen.

Motståndarländerna skulle också kunna få död på von der Leyens beslut genom att förmå antingen parlamentet eller ministerrådet att inlägga veto vilket de har ett halvår på sig att försöka med men, säger El País, ”med tanke på rådande opinioner inom båda dessa församlingar är det högst osannolikt att beslutet skulle kastas över ända”.

Vilken råsop det här blir mot världens främsta politiska ledare, till exempel president Biden som gjort det till sitt signum att stoppa utvinningen av amerikansk naturgas. Men hur skulle EU kunna komma fram till någonting annat? De två främsta medlemsländerna, Frankrike och Tyskland, är helt beroende av de energikällor som energipolitiken hotar att strypa, kärnkraften respektive naturgasen. Skulle EU med berått mot slå undan grunden för fransmännens och tyskarnas och åtskilliga andra folks levnadsstandard?

Under galgen kan våra ledare tydligen vakna till sans och möjligen nöja sig med några skott i foten på folk i allmänhet. Men det är för tidigt att ropa hej. Man vet aldrig vad de kan hitta på. Det i och för sig vällovliga taxonomibeslutet visar att de demokratiska spärrarna inte utgör några oöverstigliga hinder. ”Vi behöver alla tillgängliga instrument”, säger finansmarknadskommissionären Mairead McGuinness (bilden). Jag tror att hon menar det. Det låter olycksbådande.