Kriget mellan Ryssland och Ukraina är rimligtvis inte bra för någon. De första dagarna trodde man – jag i alla fall – att det låg en möjlig uppsida för Putin i att snabbt få Ukraina att ge sig för att han skulle framstå som Moder Rysslands oövervinnerlige härskare. Sedan skulle han i lugn och ro, fast under västs protestvrål, kunna ge sig på övriga randstater såsom de baltiska för att tvinga bort utländska militärer. Det var nog det som var meningen från början, åtminstone att döma av hans ofta framförda geopolitiska uttalanden under de senaste decennierna.

Världen uppför sig inte som man hade vant sig och man gör därför hela tiden felaktiga bedömningar. Själv hade jag aldrig trott att Ryssland skulle invadera Ukraina, i varje fall inte på så bred front. Och när Ryssland faktiskt invaderade så trodde jag att Ukraina skulle bli en lätt match för de ryska stridskrafterna. Så där fick jag fel igen.

Den 18 februari 1943 höll Joseph Goebbels sitt kanske mest prisade tal. Det hette ”Det totala kriget är det kortaste kriget”. Bakgrunden var att Nazityskland nyligen lidit två avgörande förluster. Slaget vid el-Alamein förlorades den 11 november 1942 och den andra februari 1943 hade fältmarskalk Paulus kapitulerat vid Stalingrad.

Coronakommissionens slutrapport kom häromdagen. Regeringen får kritik för att ha gett Folkhälsomyndigheten alltför stort inflytande i början av pandemin. Regeringen skulle ha bestämt mer själv. Ha! Hallengren?

Men det är inte detta som särskilt stör mig. Det som stör mig är att man återigen ser exempel på bristande kompetens från myndigheters sida. En del av inkompetensen beror nog på politiskt korrekt inställsamhet och fjäsk för politiker men jag blir alltmer övertygad om att det till största delen handlar om slarv, hafs, sjabbel och vårdslöshet. Svenska ämbetsmän består av naturliga skäl alltmer av människor som i skolor och på universitet vant sig att det är större att tänka fritt än att tänka rätt, folk som inte lärt sig att respektera ens elementa som det sunda förnuftet och språkläran.

Eftersom ingen förutom möjligen Putin själv vet vad han har för planer känns det angeläget att spekulera i varje fall något litet vad framtiden kan bära i sitt sköte för Sverige. Att Putin kan komma att kasta lystna blickar Gotland är ganska naturligt. Putin har flera gånger sagt att han vill återställa de gränser Europa hade före Sovjetunionens fall och även om han inte menat detta på allvar så finns risken. De gamla sovjetstater han helst vill lägga händerna på är förutom Ukraina, där jobbet möjligtvis redan verkar klart, de baltiska länderna. De baltiska staterna var sovjetväldets pärlor. Om höga officerare hade tur vid pensioneringen kunde de få förflyttning till Estland. Dessutom är Estland, Lettland och Litauen de mest västvänliga av sovjetstaterna och just därför kanske Putin skulle gilla att ockupera dem för att få tyst på dem. Med det vill jag säga att Baltikum kanske ligger näst på tur efter Ukraina.

Lennart Bengtsson skickar ibland ut relevanta observationer som är så självklara att man skäms över att inte själv ha uppmärksammat dem. Exempelvis skrev han nyligen följande:

I sport och idrott är det fortfarande OK att vara duktig och svenska folket glädjer sig idag över alla de fina prestationerna i vinterolympiaden i Peking (Beijing).

Varför låter man inte tävlingsandan sprida sig till fler områden – även till sådan som dagens förhärskande PK-anda vill sätta stopp för, som till exempel att få vara duktig i skolan?

Statsminister Andersson sa häromdagen – apropå ett eventuellt tillflöde av ukrainska krigsflyktingar – att Sverige hade gjort sitt när det gäller storskaligt flyktingmottagande. Hon tänkte på jättevågen av migranter från Mellanöstern 2015. Nu får andra länder ta över stafetten sa hon ungefär.

Många människor undrar hur det kommer sig att framstående näringslivspersoner så engagerat bejakar den gröna omställningen. Vi har ju vant oss vid att näringslivet består av kapitalister som vill göra vinster vilket går på tvärs mot hela hållbarhetstänkandet som liksom alla politiskt korrekta idéer går ut på att politiken ska bestämma saker som aldrig skulle uppstå av sig själva, till exempel idén att vissa människor mår bra av att i unga år få statens hjälp att med hormoner, kirurgi och psykhjälp byta kön. Motsägelsen är att kapitalismen går ut på att producera sådant som folk vill betala för vilket endast i ringa mån gäller för hållbarhetsgrejor ty annars hade det inte behövts någon politik för att säkerställa förverkligandet av det gröna samhället.