PATRIK ENGELLAU: Allt är oväntat

Världen uppför sig inte som man hade vant sig och man gör därför hela tiden felaktiga bedömningar. Själv hade jag aldrig trott att Ryssland skulle invadera Ukraina, i varje fall inte på så bred front. Och när Ryssland faktiskt invaderade så trodde jag att Ukraina skulle bli en lätt match för de ryska stridskrafterna. Så där fick jag fel igen.

Vid det laget, sådär på krigets andra och tredje dag, blev jag mycket orolig över vad som skulle hända när ryssarna krossat Ukraina. Putin skulle då framstå som världens obestridlige härskare. Han hade trotsat USA som inte hade vågat ge sig in i kriget. Nato hade mumlat något byråkratiskt om att Ukraina formellt sett inte var medlem och att artikel fem om militär hjälp till medlemmar därför inte kunde tillämpas. Sverige lyfte såklart inte ett finger, troligen för att inte efter Putins seger behöva utsättas för hämnd.

Det kändes under några dagar som om det mäktiga Väst var slut, lamslaget av inre motsättningar och sitt beroende av rysk gas. Liksom den övriga världen darrade jag inför Putins nästa drag. Han visste att han kunde göra nästan vad som helst ty Väst skulle inte ingripa. Han kunde till exempel stödja Kinas ambitioner att ta Taiwan. Men mer sannolikt, trodde jag, var att han skulle fullfölja sin plan att avlägsna Natos inflytande i grannländerna exempelvis genom att i tur och ordning erövra de baltiska länderna och tillsätta lydregeringar. Där skulle Sverige bli inblandat. Nato skulle reduceras till ett väktarbolag och Tyskland till ett gasberoende vasallstat till Ryssland. Jag slösade en hel del tid på att spekulera kring detta, dels min egen tid genom att skriva en text, dels din tid om du läste texten.

Men så gick ett par dagar och ett underverk tycktes materialiseras inför våra oförstående ögon. Ukrainarna slog tillbaka. Hur det gick till och hur det kommer att sluta vet man förstås inte. Amerikanska generaler på CNN förklarar att de ryska tanksen förlorat kontakten med försörjningslinorna bakåt och står utan bränsle, ammunition och mat. Andra säger att ukrainska trupper under flera år fått militär träning från andra länder och därför är mycket skickligare soldater än man tror. Andra åter menar att president Zelenskyj genom sitt mod och stridslust ingjutit en järnhård kamplust i sitt folk.

Världen grips plötsligt av en förhoppning att allt kanske inte är förlorat och att Putin inte får sin självklara och överväldigande promenadseger. Världen inser att om det inte blir en överväldigande rysk seger så blir det ingen rysk seger alls ty då kommer Putin att se ut som en Goliat som åkt på stryk av en David. Vem tror på en diktator som inte kan försvara det hus han anser vara sitt? Därmed blir det fart på Väst. Man ville inte hjälpa ett Ukraina som var dömt att förlora men kan inte bärga sig att hjälpa ett Ukraina som kanske kommer att framträda som något av en segrare. Tyskland lovar att klara sig utan rysk gas. USA vrider upp sanktionerna några snäpp. Till och med Sverige vågar utlova pansarvärnsrobotar även om man inte vet hur leveransen ska gå till eller om den kommer fram innan kriget är slut.

Denna utveckling kan bero på att kriget inte är ett vanligt krig utan ett stycke show biz. Allt utspelas inför tevekameror i realtid. I ett traditionellt krig hade Putin gått in med all sin eldkraft och anställt massakrer på civila om det hade behövts. Men nu kunde han inte göra det, särskilt som de civila som han behövt döda för att nå sina mål var dem han sa sig vilja befria.

Den observation jag gör – och jag hoppas att jag inte misstar mig lika grovt den här gången – är att den gamla ordningen med ett dominerande Väst, som åtminstone under några dagar tycktes så skör, nu förhoppningsvis är återställd men inte, och det är poängen, på grund av de enorma försvarsverk i form Nato-anslutna arméer och EU-institutioner och beskäftiga politiska ledare utan för att modiga, okända ukrainska män bestämt sig för att riskera livet för friheten och hundratals också förlorat det.

Fast det är ju inte slut än.

Patrik Engellau