ANDERS LEION: Onödiga ord 

I svenska akademins ordbok återfinns ett numera sällan använt ord: världsåskådning. Det definieras så här: genomtänkt uppfattning om världen och det mänskliga livet, vanligen ett helt system. 

När hörde du ordet sist? Det var antagligen länge sedan, men är du medelålders eller äldre, som jag, har du levt den tid då ordet faktiskt användes. Yngre har nog aldrig sett eller hört det användas. 

Varför är det så? Är själva ordets klang så ålderdomlig och dammig att det inte är användbart? 

Kanske finns det inte någon anledning att beskriva världen och uppfattningen om världen längre? Vi vet alla vad som gäller. Världen ligger där den alltid legat och den har inte ändrat utseende. 

    Nej. Förklaringen är en annan, tror jag. Alla har vänt blicken inåt, mot sitt eget och andras inre. Den yttre verkligheten, den som kan beskrivas till exempel geografiskt, den har blivit ointressant. Jag kan bara komma på ett område där den yttre världen fortfarande diskuteras. Det är geopolitik, som samma källa förklarar så här: en politisk lära som förklarar ett lands politik med dess geografiska läge. 

    Ordet har ju varit mycket aktuellt under de allra senaste dagarna. Ändå har det inte använts i svensk debatt, trots att det är uppenbart att de geografiska förhållandena både gör det lätt och lockande för Putin att agera. Snarare har man velat förklara utvecklingen med mentala processer hos Putin och hans närmaste krets. Och det har ju varit nödvändigt.  

Den som såg Putins utläggning om Rysslands historia och nutid i TV för någon dag sedan såg ju att något allvarligt har skett och håller på att ske med Putins mentala kapacitet. Sammanträdet i hans krets av nära rådgivare visade samtidigt att han är allenarådande. Kombinationen av envälde och tilltagande enfald är olycksbådande. Den har redan lett till katastrof och lidande för Ukraina. Putin lär, som Hitler, inte ha några gränser för sitt handlande. 

Att se till det inre är nödvändigt. Det försummas inte heller i den moderna kulturen. Den vanligaste frågan när något – gynnsamt eller ogynnsamt – har skett eller när någon gjort en anmärkningsvärd prestation är: Hur känns det

Det är en enkel och bekväm fråga. Viktigare vore väl: Hur gick det till? Men det är inte så bekvämt. Det kan leda till svårförståeliga svar och behov av följdfrågor som intervjuaren inte har förmåga att ställa, av brist på kunskaper. 

Men detta uteslutande intresse för det inre måendet kan också, tror jag, leda till närsynthet och brist på överblick, som hindrar annars möjliga förbättringar. Om man inte frågade eleverna så mycket om hur de mår och grubblade mindre, ofta fåfängt, över hur deras mående skall kunna förbättras, kunde man kanske finna tid över till att fundera över hur deras inlärning kunde ske effektivare och hur undervisningen bäst skulle utformas just utifrån detta mål.  Jag är övertygad om att eleverna då också skulle må bättre.  En god undervisning förutsätter ordning och reda i klassrummet och nedtryckande av mobbare i korridorer och på skolgården. 

Självklart var det ofrånkomligt att bekymra sig över patienternas, de boendes på äldreboende och skolelevernas känslor och mående under pandemin – men det hade varit förnuftigare att ha tillräckliga beredskapslager tillgängliga från början.  

Den som bryr sig om verkligheten och hur olika delar av denna hänger ihop har en världsåskådning och orienterar sig efter denna. Den som inte är intresserad av omvärld och materiella och geografiska förhållanden får desto större anledning att bekymra sig för människors känslor – när olyckan väl skett. 

Och världen och dess tillstånd måste ständigt diskuteras för att den sammanfattande världsåskådningen skall vara till nytta. De som, i strid med all erfarenhet – och därför i strid också med erfarenheterna från nedrustningen på tjugutalet – trodde att den eviga freden kommit efter murens fall fick ett brutalt uppvaknande. 

Varför har bekymret om det inre fått ersätta intresset för det yttre? Det är en följd av att vi fått ett allt mjukare och kvinnligare samhälle. Och det, anser alla – åtminstone offentligt – är bara bra. 

Anders Leion