PATRIK ENGELLAU: Det totala kriget

Den 18 februari 1943 höll Joseph Goebbels sitt kanske mest prisade tal. Det hette ”Det totala kriget är det kortaste kriget”. Bakgrunden var att Nazityskland nyligen lidit två avgörande förluster. Slaget vid el-Alamein förlorades den 11 november 1942 och den andra februari 1943 hade fältmarskalk Paulus kapitulerat vid Stalingrad.

Goebbels budskap till det tyska folket var att först nu börjar det bli allvar. Folket måste räkna med ett hårdare liv. För att tyskarna skulle koncentrera sig på kriget hade nazisterna stängt alla restauranger, klubbar, barer och teatrar. Därmed kunde folket ägna sig ännu mer helhjärtat åt kriget. ”Är ni villiga att arbeta 10, 12, och om det blir nödvändigt 14 timmar per dag om Führern begär det?” frågar Goebbels den bland partientusiaster framsållade publiken. ”Vill ni ge allt för segern? Vill ni ha totalt krig? Om det blir oundgängligt, vill ni då ha ett krig som är mer fullständigt och radikalt än något vi ens kan föreställa oss idag?”

Publikens jubel visade att detta var just vad det tyska folket ville. Ett hårdare men kortare krig som avslutas med en ärofull triumf.

Det ligger nära till hands att tänka på Goebbels berömda tal i Berlins Sportpalats när man funderar över miljöpolitiken och då framför allt den gröna omställningen. Inte så att det finns några direkta paralleller mellan dagens världsomvälvande gröna omställning och Hitlers ambition att åstadkomma en storslagen brun omställning men i båda fallen handlar det om fantasieggande projekt som särskilt kan engagera ungdomar och som under lång tid registrerar stora framgångar för att sedan plötsligt stöta på oväntad patrull. Ingen hade trott att generalfältmarskalk Rommels pansartrupper skulle krossas i Egypten och ingen hade varnat för att dieseln för några månader sedan skulle stiga till 23 kronor litern och elen mångdubblas i pris.

Därför blev jag inte förvånad över en debattartikel i Svenska Dagbladet där två kända svenska miljöfanatiker – professorerna Johan Rockström och Tomas Kåberger – försöker ge svenska folket råg i ryggen inför de kommande prövningar som nu plötsligt inte längre kan förnekas. Deras budskap är ungefär att ett helhjärtat engagemang med tåligt uthärdade plågor just nu kommer att belöna oss genom att omställningen går så mycket fortare: ”nu befinner vi oss i början på en turbulent utveckling. Här gäller det för politiker och besluts­fattare att ha siktet inställt på målet – en modern fossilfri välfärd”.

Professorerna sticker inte under stol med att omställningen blir jobbig: ”Det vi ser nu är ett prov på vad som komma skall… Hittills är den gröna påverkan på energi­priserna alltså måttlig. Vi skall i stället se dagens allt högre oljepris som en försmak av vad som kommer att fortsätta ske med fossila energi­priser… Priset på fossil energi kommer att öka och måste öka om vi skall uppfylla ingångna klimatavtal. Om EU:s koldioxid­pris ökar till 200 euro per ton koldioxid adderar det kanske ytterligare 5 kronor per liter bensin.”

Professorerna är emellertid störande sorglösa när det gäller de energikällor som de tror ska kunna ersätta fossiler, i huvudsak sol och vind. Den stora överraskning som jag fått under de senaste månaderna – vilket inte borde ha varit en överraskning, det medges – gäller de enorma problem som bristen på ersättningskraft medför. Man måste ju göra el på något annat sätt när det inte blåser om man inte tänker stänga av elen till exempelvis Helsingborg eller Linköping. För någon vecka sedan skrev jag så här:

Vad som först nyligen börjat tränga in i svenska folkets hjärnor, min också, är att vindkraft är en sekunda form av elektricitet, inte minst för att den inte producerar efter konsumenternas behov utan efter hur mycket det blåser. Om man därför inte vill tvingas till drastiska ingrepp, till exempel att släcka ned Helsingborg och Linköping, så måste det byggas reserv- eller ersättningskraft kan som dras igång när det inte blåser. Man skulle ha trott att detta faktiskt mycket svåra problem skulle ha hållit de svenska energimyndigheterna sömnlösa av nervositet sedan [energiuppgörelsen år] 2016 och att alla de inblandade ingenjörerna vid det här laget skulle ha gripits av panik för att de under de sex åren sedan dess inte, som det verkar, ha kommit en kilowattimme närmare en lösning.

Att Johan Rockström inte uppmärksammar detta svåra dilemma må vara förklarligt eftersom han är agronom och bönder kanske inte alltid måste ha kunskaper om elsystem. Men Kåberger? Om någon borde ha illvrålat om vindkraftens svagheter så är det han. Han har till exempel varit generaldirektör på Energimyndigheten. Energimyndigheten är enligt sin egen hemsida ”förvaltningsmyndighet för frågor om användning och tillförsel av energi”. För mig är det helt obegripligt att en sådan ämbetsman underlåter att på tydligast möjliga sätt förklara för svenska folket vad det totala kriget kommer att ställa för krav på oss. Där var Goebbels mer uppriktig.

Patrik Engellau