BIRGITTA SPARF: Det finns inga gränser längre!

I Studio Ett 21 februari togs programmet Kaliber upp, som gått till botten med alla fel och underlåtelsesynder som socialtjänsten i Älvsbyn gjort sig skyldig till i samband med att ett 50-tal romer slagit läger i en ”grusgrop” i kommunen förra sommaren.

Bakgrunden är att en kriminell företagare, kallad Bärbaronen, hade förespeglat dem välavlönat arbete med bärplockning och utlovat bostäder åt dem. Löften som inte infriades.

Närboende upptäckte romernas nöd och gav dem mat, möjlighet att duscha och anmälde till socialtjänsten. Som betraktade dem som EU-medborgare och gav dem akut nödhjälp. Alltså en dags inkvartering på en camping, mat för en dag och en enkel biljett hem på billigast möjliga vis.

Vilket naturligtvis var helt fel. Romerna var i själva verket att betrakta som ”Brottsoffer utsatta för misstänkt människoexploatering”. Och hade därmed rätt till allt stöd, råd, hjälp och assistans som tänkas kan från kommunen.

Sara Avander, utvecklingsledare på Länsstyrelsen i Norrbotten, medverkar i Studio Ett. Hon påtalar allt som socialtjänsten borde ha gjort om de hade gjort rätt.

Socialtjänsten borde till exempel omedelbart ha identifierat romerna som brottsoffer. Och rörande barnen, som eventuellt var utsatta för barnarbete, så borde det ha inletts utredningar om de vuxna som de var med verkligen var vårdnadshavare.

Dessutom borde samtliga berörda ha erbjudits skyddat boende, eftersom de var rädda för sin boss, alltså Bärbaronen. Hela historien blev medialt uppmärksammad och flera syntes med sina ansikten i medierna. Man var även öppen med information om på vilken camping man placerat dem. Så för den som velat hitta dem, och tysta dem, hade det varit en lätt match, enligt Avander.

Bärbaronen kunde alltså ha dykt upp på campingen i skymningen i ondskefulla avsikter, om det velat sig riktigt illa.

Här ställer programledaren en för mig mycket överraskande och oväntad fråga:

– Men finns de här resurserna då, och finns tiden ute på kommunal nivå för att göra allt det här?

Avander tvekar inte en sekund:

– Jag tänker att det måste finnas. När man identifierar människor som brottsoffer så har ju socialtjänsten en lagstiftning att förhålla sig till, och man är skyldig att erbjuda insatser. Oavsett om det är kommunmedborgare eller om det är turister eller om det är personer som vistas illegalt i landet. Det är ju oväsentligt om man är skriven i Sverige, det är brottsofferstatusen som är avgörande.

Avander är en fullvärdig representant för det som Patrik Engellau benämner ”Det välfärdsindustriella komplexet”.

Hon är anställd av Länsstyrelsen som ”utvecklingsledare” och ska bland annat vara behjälplig med att införa nya rutiner och riktlinjer för socialtjänsten, så att alla utländska medborgare som råkar befinna sig i vårt land inte riskerar att inte få samtliga sina rättigheter tillgodosedda.

Det räcker alltså inte med att alla de hundratusentals som våra regeringar bjudit in från MENA-länderna för bosättning här åtnjuter samtliga rättigheter, men samtidigt är befriade från alla skyldigheter. Samma rättigheter gäller även för samtliga högst tillfälliga besökare som kan komma varifrån som helst i världen.

Avander ”tänker” att alla resurser som detta kräver, personalmässigt och ekonomiskt, helt enkelt måste finnas ute i kommunerna. Och tyvärr så har hon och alla hennes likar rätt.

Våra lagstiftare i Riksdagen ”tänker” likadant. Det är de som formulerar lagarna som ger i princip samtliga medborgare i hela världen fullständiga rättigheter i vårt land.

Det finns inga gränser längre. Vare sig för människor inom EU eller övriga världen. För de som av en eller annan anledning råkar vistas i Sverige gäller ”Allas lika värde” och därmed samtliga rättigheter. Och då menar jag, och även lagstiftarna, absolut alla!

Birgitta Sparf