ANDERS LEION: Nostalgiker  

Svenska akademins ordbok har en vacker definition av nostalgi: vemodig men njutningsfylld längtan hem eller tillbaka till något förlorat särsk. om längtan till barn- och ungdomsmiljöer. 

När man använder ordet nostalgiker har det däremot en lätt nedsättande betydelse. Det betecknar då ofta en person som inte förstår nutiden och dess krav och därför försöker dölja sin förvirring genom att i sinnet framkalla något gammalt och välkänt. 

Sådana personer och sådana tillstånd finns säkert, men nostalgiker används i politiken utan beaktande av personens eller personernas faktiska mentaltillstånd, som ett sätt att slippa diskutera besvärliga frågor. 

Om något i verkligheten upplevs som farligt, obehagligt eller bara mindre tillfredsställande måste detta beskrivas. Ett effektivt sätt att göra beskrivningen är att ställa dagens tillstånd mot något annat – ett tänkt utopiskt eller ett känt förflutet, och understryka skillnaderna. Revolutionära rörelser, kommunism och fascism, använde utopin. 

Så kallade populistiska rörelser av idag använder jämförelser med det förflutna. Anledningen till detta är förstås att de anser nutiden i något eller flera avseenden vara sämre än den tid de – eller deras föräldrar – har minnen av. De för dagens tillstånd ansvariga blir då provocerade och använder nostalgiker i nedsättande betydelse. 

Sverigedemokraterna är utpräglade nostalgiker, eftersom de tror sig veta att mycket i Sverige faktiskt var bättre förr. De har inte svårt att genom jämförelser med tillståndet under de första efterkrigsdecennierna påvisa att faktiskt mycket har försämrats. I tyst erkännande om att det är så har de gamla partierna länge försökt slippa sakliga diskussioner. De har istället diaboliserat SD och förlöjligat det tänkta alternativet, det forna folkhemmet, som uttryck för beklagansvärd nostalgi. 

Deras taktik har inte varit så framgångsrik. De försöker nu istället, fortfarande i största tysthet, anpassa sig genom att överta en del av SD:s politik. 

I Frankrike gör Eric Zemmour detsamma, och han gör det envetet, energiskt och med användandet av många personliga minnen och erfarenheter. Som son till invandrade berber, judar, från Nordafrika, med en fattig uppväxt i utkanten av Paris har han många talande exempel att tillgå. 

Han har varit framgångsrik. I dagarna har han passerat alla presidentens andra utmanare och är nu nummer två efter Macron med 16,5 procent, strax före Marine Le Pen 16 och Valéri Pécresse 15 procent. 

Ändå är han, tror jag, också en nostalgiker i den mer nedsättande betydelsen. Han tror sig vara en ny de Gaulle. Det förklarar hans egendomliga inställning gentemot Ryssland. Han anser Putin vara en patriot som försvarar sitt lands legitima intressen gentemot ett aggressivt väst, anfört av USA. Han avfärdar Macrons medlingsförsök som meningslösa och omöjliga, eftersom Macron bara är Washingtons springpojke. Sarkozy kunde däremot 2010 vara framgångsrik som medlare i Georgien, eftersom Frankrike då var självständigt, stående utanför Natos gemensamma kommando.  

Hans vision är ett de Gaullskt Frankrike, stående utanför Natos gemensamma kommando, som i förlitan på sitt kärnvapen kan föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik. Det innebär att han ser USA och Nato, väsentligen grundat av USA för att disciplinera Europa, som ett större hinder för Frankrike än Ryssland. Han anser också att Ukraina förtrycker den rysktalande befolkningen i landets östra delar. (Han förklarar sin ståndpunkt i början på detta program). 

Skulle Zemmour bli Frankrikes president kan han lyckas, tror jag, med mycket av sitt program att ”ta tillbaka Frankrike till fransmännen”. Han kommer däremot inte att kunna upprepa de Gaulles bravad att av ett besegrat Frankrike skapa ett land med plats bland de ”fyra stora”. Omvärlden är alltför förändrad – och Frankrike alltför nedsjunket i interna problem. Zemmour talar ofta om Ryssland, sällan om Kina. Han har många ekonomiska, på kort sikt förnuftiga reformförslag, men detaljstyrande och fortfarande mer reglerande än frisläppande. 

Också här i Sverige kommer SD, om de får en del av regeringsmakten efter en högerseger, att kunna få igenom mycket av sina krav. Förfallet inom skolan, våldet och oron på gator och torg, den illa fungerande sjukvården, den överbelastade polisen, den hotade och förtalade socialvården, den fortgående skadliga invandringen och flykten från ansvar och uppgifter i övrigt inom politiken är så uppenbara att också   brutala ingrepp kommer att applåderas av allmänheten. 

Och ingen behöver oroa sig för återfall i stormaktspolitik. Det var för länge sedan. 

Anders Leion