PATRIK ENGELLAU: Att vara duktig

Lennart Bengtsson skickar ibland ut relevanta observationer som är så självklara att man skäms över att inte själv ha uppmärksammat dem. Exempelvis skrev han nyligen följande:

I sport och idrott är det fortfarande OK att vara duktig och svenska folket glädjer sig idag över alla de fina prestationerna i vinterolympiaden i Peking (Beijing).

Varför låter man inte tävlingsandan sprida sig till fler områden – även till sådan som dagens förhärskande PK-anda vill sätta stopp för, som till exempel att få vara duktig i skolan?

Citatet innehåller två betydelsefulla teser. Den första är uppenbart sann och säger att det går bättre för ett folk som anstränger sig för att vara duktigt. Den andra är vad jag vet hittills obevisad av den pedagogiska forskningen men troligen likväl korrekt, nämligen att många elever, särskilt pojkar, inte strävar särskilt uthålligt för att vara duktiga i skolan. Det är inte coolt att vara duktig.

Jag tror att Lennart har rätt. De många diskussioner jag haft med lärare har inte gett mig anledning att ifrågasätta hans tes. Men hur kan det ha blivit så? Det var inte på det viset när jag själv gick i skolan. Då var det mer Olympiad. Det var ärofullt att vara duktig vilket sannolikt inte gynnade bara dem som pluggade och ansträngde sig (eller av ett nyckfullt öde tilldelats överlägsen studiebegåvning) utan även nationen och kollektivet.

Det är naturligtvis ett hisnande djärvt påstående att skolelever förr i tiden på det hela taget ansträngde sig mer än dagens skolungdom men tills något annat bevisas så väljer jag att tro detta. Olympier sporras av att ha synnerligen kompetenta medtävlare. Tror du en höjdhoppare skulle anstränga sig i träningen om han visste att han skulle tävla mot folk som aldrig saxat sig högre än någon meter? Varför skulle inte den logiken gälla för skolelever?

Det som skiljer gårdagens skola från dagens är att den var mindre begåvningsintegrerad i bemärkelsen att den vid flera olika punkter under en studiekarriär, till exempel efter fyra år i folkskolan och på nytt fyra år senare efter realskolan, sållade eleverna efter studiekompetens. Fördelen med denna segregering var att alla elever oavsett studieförmåga hela tiden omgavs med kamrater som i stort sett var deras likar. I sådana situationer känns det meningsfullt att anstränga sig och tävla.

Jag vet vad jag pratar om ty när klassen skulle indela sig i två fotbollslag blev jag alltid vald sist. Ibland sa den ena lagkaptenen till den andra mot slutet av laguppdelningen att ”ni kan väl ta Patrik” vilket inte var någon förolämpning mot mig utan bara ett nyktert konstaterande att jag sannolikt skulle vara i vägen. Självklart försökte jag aldrig vara duktig i fotboll och lika självklart hade ingen av de duktiga grabbarna heller gjort det om han skulle spela med sådana som jag.

På 60-talet kom dagens grundskola som byggde på idén att den traditionella skolsegregeringen skulle upphöra. Så här beskriver Statistiska Centralbyrån den bakomliggande filosofin:

På 1940-talet var alla beslutsfattare ganska eniga om att en enhetlig skola, som skulle vara lika för alla, behövdes… Det var också viktigt att inte göra skillnad på kön, religion eller föräldrars bakgrund. 

Jag kan inte förstå annat än att en skolreform som denna måste ha fått avsevärda mentala konsekvenser för eleverna. Studiesvaga elever som inte kan hävda sig på annat sätt blir aggressiva och stökiga i klassrummen. Det är klart man vill sabotera en verksamhet som är konstruerad för att de svaga elevernas brist på kompetens tydligt ska framträda. Bättre då att börja slåss och bråka med läraren så att ens oförmåga inte märks. Man kan få lika mycket prestige av att vara farlig som att lösa differentialekvationer. Motsvarande gäller de duktiga eleverna. De har ingen lust att genom sina överlägsna studieresultat hela tiden förvisa sina mindre kompetenta klasskamrater till en intellektuell skamvrå. Det kan straffa sig. Då är det bättre att ta avstånd från duktigheten och i stället anamma mer coola attityder. Det kan hända att något annat slags psykologi också kan uppstå i en helintegrerad klass, kanske under inflytande av någon gudabenådad lärare, men det vore nog ett undantagsfall.

Idéutvecklingen bakom den svenska PK-ismen har alltid kommit från USA (även om dessa idéer under beteckningen ”wokeism” först under de senaste åren fått sitt storslagna genombrott hemmavid). Skolintegrationen har varit en ledstjärna även där och tycks i allmänhet fått just de resultat som jag beskrivit ovan. Man har därför på många ställen infört vad som kallas ”tracking” vilket betyder att separera ut särskilt begåvade elever till särskilda klasser som ger dem större utmaningar.

Tyvärr tycks tracking inte alltid fungera enligt planerna. Enligt PISA-chefen Andreas Schleicher blir det barn med ekonomiskt välställda och  högutbildade föräldrar som separeras ut vilket ökar de samhälleliga klyftorna. Å andra sidan är planerna troligen orealistiska. Jag tror inte att det någonsin i hela världen funnits ett skolsystem som lyckats skapa den jämlikhet som föresvävade enhetsskolans teoretiker och de flesta efterkommande PK-pedagoger. Det kanske helt enkelt inte går.

Patrik Engellau