BIRGITTA SPARF: Många projekt blir det

I DN 220220 kan man läsa om Trefas i Järvaområdet, ett samverkansprojekt mellan Polismyndigheten, Kriminalvården och Stockholms stad.

”Trefas startade 2019 efter att det dödliga våldet i Stockholm eskalerat i flera år och polisledningen beskrivit skjutningarna som ett hot mot hela Sverige. De kriminella nätverken infiltrerar företag, föreningsliv, myndigheter och politiken.”

Men de som ingår i Trefas har det ganska motigt:

”– Vi jobbar med den svåraste målgruppen som finns. Majoriteten vill inte ta emot hjälp, så det gäller att vara ihärdig och försöka motivera dem att ändra livsstil. Vill du, så finns samhället här, säger samordnaren Elin Månsson.”

Uppdraget är alltså att jaga motsträviga kriminella, skapa tillit och sedan slussa dem vidare till en för kommunen mycket dyr avhopparverksamhet. 2021 hade polisen 15 miljoner skattekronor att bidra med.

Från SvD 210813:

”Att hjälpa en gängkriminell som vill hoppa av är både svårt och dyrt. Att hantera en avhoppare kan kosta mellan 1,2–1,3 miljoner kronor per år, enligt uppgifter från Göteborgs stad.”

Det går alltså lite trögt för Trefas-gruppen, men de när ändå ett visst hopp om enorma framgångar:

”Men så finns det också en helt annan person på gruppens radar som väcker hopp. Det är en ung man i Järvaområdet som polisen Jörgen Larsson följt i flera år och vill försöka nå fram till. Det vore en enorm framgång. Kanske går det till och med rädda liv. Kommer det att lyckas?”

De är dock inte enbart hoppfulla, de är oroliga också:

”– Men vi måste få med oss familjen. Barnet är ingen isolerad ö utan de som kan påverka mest är de som lever med och älskar honom. Vår största utmaning är att föräldrarna inte är med på tåget. Vårt jobb handlar om att oroa dem, få dem lika oroliga som vi, säger Sara Jogestrand.”

En kriminell kan även få terapi, som inte är frivillig utan beslutas av tingsrätten. Målet med terapin är att få den kriminelle att sluta använda våld. Ulrika Palm, som jobbar med detta, brukar be sin klient att sluta ögonen inför dagens övning:

”Tänk att du går på skogsväg. Du närmar dig ett vattendrag där löv flyter förbi. Du tar dina tankar, lägger dem på löven, och låter dem segla iväg.”

Denna terapi är kanske framgångsrik. Men om jag, som är en i grunden fridsam person, skulle tvingas delta i dylika övningar kan jag inte garantera att mina reaktioner inte skulle bli tämligen våldsamma.

Hur går det då för Trefas? Polisen Jörgen Larsson får frågan:

”- Hur många liv har ni räddat?

– Vi hade en kille med ett skarpt hot mot sig. Vi träffade honom och förklarade läget. Han lyssnade, och höll sig undan, ett tag. Men nu sitter han för dubbelmord i Danmark. Så vi kanske räddade hans liv, men så släckte han två andra.”

Se där, ja! En halv seger, åtminstone. Och projekten och insatserna fortsätter, till enorma kostnader för oss skattebetalare, men med föga resultat.

Jag kan inte låta bli undra, vore det inte mera effektivt att helt enkelt bura in dem?

Birgitta Sparf