MOHAMED OMAR: Vårdagjämningen och skillnader mellan svensk kultur och islam

I flera tidigare inlägg har jag nämnt att något som skiljer de islamiska högtiderna från de svenska är att de svenska är knutna till årstiderna. Det var något jag saknade under åren jag var muslim. Det finns två eid, alltså fester, i ortodox sunnitisk islam. Den ena kallas eid al-fitr och avslutar fastan i månaden ramadan. Den andra kallas eid al-adha, offerfesten, som firas dagen efter att pilgrimerna är färdiga med hajj, vallfärden till Mecka. Datumen för de båda festerna är rörliga. Ibland firar man eid al-fitr på sommaren, ibland på vintern.

Det betyder att dessa fester, till skillnad från våra svenska, inte är förknippade med särskilda dofter eller färger, med mörker eller ljus, kyla eller värme. Alla svenska fester har skildrats i poesi och musik och väldigt ofta är stämningen i dessa uttryck kopplade till naturen. Julen är snö och mörker, midsommar är grönska och solsken, och så vidare. Sådana uttryck saknas i islam. Det som betonas är islams universella budskap, profeten Muhammed och Koranen. Om något landskap berörs så är det Arabien.

De svenska festernas starka koppling till årstiderna och den rika kultur som växt upp kring dem gör att de går att fira oavsett om man tror eller inte. Det går att fira en rik jul utan kristna inslag. Det finns tillräckligt mycket av religiöst neutrala eller sekulära sånger, dikter, lekar, ritualer och annat för att man ska kunna fylla julen med kvalitativt innehåll. Julen är ju, liksom de flesta av våra fester, äldre än kristendomen. Men eid-festerna går knappast att plocka ur sitt islamiska sammanhang. Tar man bort moskén, Koranen och bönen så blir det ingenting kvar förutom maten. Musik är kontroversiellt i islam och förekommer inte i ortodoxa, mainstream-moskéer.

Den 20 mars inföll årets vårdagjämning. Nu lämnar vi vintern bakom oss och går mot vår. Det innebär att dag och natt blir lika långa på norra halvklotet, sedan blir dagarna sakta längre än nätterna fram till sommarsolståndet då det vänder igen. Jag och några vänner markerade tillfället genom att besöka kung Björns hög, en gravhög från bronsåldern, i Uppsala. Över oss lyste en vacker fullmåne medan en av oss läste dikter. Kvällen den 21 mars blev månen ännu vackrare – då var det en så kallad superfullmåne.

Vårdagjämningen och fullmånen styr dessutom när vi firar påsk, som till skillnad från andra högtider flyttar sig från år till år och ska firas någon gång mellan 22 mars och 25 april. I år ligger påsken sent, helgen 20-21 april.

Men påsken är väl som muslimernas eid – en religiös högtid? Där finns förstås berättelsen om Jesu död och uppståndelse som betytt mycket för oss svenskar under tusen år. Förr var alla butiker stängda på långfredagen och man skulle vara tyst och ledsen. På påskdagen då Jesus uppstår skulle man vara glad. Numera har Jesus fått ge vika för påskkäringar, godis och att festa i största allmänhet. Även på långfredagen. För vissa blir det sill och nubbe.

Men förutom berättelsen om Jesus har där alltid funnits inslag som handlat om fruktbarhet. Berättelsen om Jesus passar årstiden väl, för det är nu växtligheten, som varit död under vintern, återuppstår. I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här:

”Liksom de andra stora kristna högtiderna inom sin ram bibehållit eller dragit till sig en del gamla hedniska bruk, har det också varit med påsken. Tiden för den kristna påskens firande sammanföll hos de germanska folken i det närmaste med deras hedniska offer vid vårens ankomst eller måhända rättare vid sommarens början.”

Kristendomen har inkulturerats eller ”europeiserats” i årstidernas gång genom att olika kyrkliga fester har lagts på årstider som passar deras innehåll. Under vintersolståndet, när solen ser ut att ”står still” för att sedan ”återfödas”, firar man jul, då Jesus ”världens ljus” kommer in i världen. I Norden firade man under de mörkaste dagarna. Man drack mängder av mjöd och skålade för god skörd och fred.

När kristendomen kom till Rom firades redan en hednisk fest som kallades Dies Natalis Solis Invicti, som betyder ”den obesegrade solens födelse”. Ända sedan sommarsolståndet har dagarna blivit kortare och nätterna längre, men nu vänder ”solhjulet” om. Dagarna blir åter längre. Solen har segrat. År 273 lät kejsaren bygga ett nytt tempel åt solen, som invigdes den 25 december, den dag vi kallar juldagen eller kristmässan.

De kristna menade dock att Jesus var den som verkligen förtjänade att dyrkas under denna tid eftersom han var ”Christus verus Sol” eller ”Kristus den sanna Solen”. Som det heter hos evangelisten Johannes: ”Det sanna ljuset, det som lyser över alla människor, skulle nu komma i världen” (1:9).

Den svenske 1600-talsskalden Samuel Columbus menade att ordet jul hängde ihop med ordet hjul eftersom solen vänder om, det vill säga kommer tillbaka, och dagarna nu börjar bli längre. På 1670-talet skrev Columbus: ”Ock weestu eij hwarför Wij Swänske kalla Juul, Därför at Werldens Lius då wänder om sijn Hiuul”.

På modern svenska: ”Vet du inte varför vi svenskar säger jul? Därför att världens ljus då vänder sitt hjul.”

Solen återföds alltså vid vintersolståndet, sedan blir dagarna allt längre och når sin längsta längd vid sommarsolståndet då vi firar midsommar. Men innan dess har vi alltså vårdagjämningen och påsken, tidpunkten då dag och natt är lika långa, sedan segrar ljuset över mörkret: dagarna blir längre, nätterna kortare.

Engelsktalande kallar påsken ”easter”, som man tror kommer från namnet på en gammal germansk fruktbarhetsgudinna, Ēostre eller Ostara. Man vet dock väldigt lite om henne. På Wikipedia kan man läsa att Ēostre skall ha haft attributen ägg och kaniner, båda fruktbarhetssymboler.

”Dessa har sedan tagits över som påsksymboler när kristendomens intåg gjorde att germanerna började fira påsk i stället. Ēostre skall ha firats kring vårdagjämningen den 21 mars, ungefär vid samma tid då påsken tidigast kan infalla, och månaden april skall på den tiden ha burit hennes namn.”

Ostara tecknad av av Johannes Gehrts (1884):

En av de mest kända svenska sommarpsalmerna, ”Den blomstertid nu kommer”, liknar för övrigt Jesus vid solen:

Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

/…/

Du milde Jesu Kriste,
Vår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägn ej briste,
Uppvärm vårt sinnes köld.

Jag har svårt att se hur de islamiska högtiderna som ramadan och eid, även om islam skulle bli majoritetsreligion i Sverige, med sina datum som flyttar från år till år, ska kunna genomgå samma inkulturationsprocess. Högtider är sedan urminnes tider i Sverige, och i hela Europa, förknippade med stämningar och känslor som hör ihop med årstidernas växlingar eller ”tidens hjul”. Det inre livet, hur vi tänker och känner, hör ihop med solen på himlen och landskapet runtomkring oss.

Mohamed Omar