PATRIK ENGELLAU: Överkurs om inflation

Igår repeterade jag nationalekonomins grundkurs om inflation. Den heter kvantitetsteorin och utgår från vad som troligen är självklart men låter krångligt, nämligen att penningmängden (M) gånger pengarnas omloppshastighet (V) (det vill säga hur många transaktioner en genomsnittlig krona gör per år) är lika med prisnivån (P) gånger den mängd varor och tjänster som omsätts på ett år (T). Således: M * V = P * T.

Själva kvantitetsteorin säger att prisnivån (P) bestäms av penningmängden (M) medan (V) och (T) inte har med saken att göra. Om staten fördubblar penningmängden blir inflationen hundra procent. Teorin påstås ha upptäckts på 1500-talet när spanjorerna hämtade guld i Latinamerika vilket ökade penningmängden (eftersom det gjordes pengar av guldet) varpå allting, till exempel mat, blev dyrare och folket fick lida av inflationen. Paradoxen är att vanligt folk blev fattigare när guldet vällde in.

Kvantitetsteorin fungerar antagligen på ett ungefär. Men för att förstå den inflation vi fått oss på halsen under det senaste året – och framför allt den som troligen ligger framför oss – räcker det inte med att exercera denna teori.

Den moderna inflation vi nu upplever har visserligen delvis med statlig sedeltryckning att göra såsom exempelvis när statsmakterna i olika länder öst ut pengar genom att köpa obligationer och gett folk och företag bidrag som kompensation för lidanden i pandemins spår. Men när vi ska tanka bilen eller betala elräkningen och därvid tappar hakan av förskräckelse är andra mekanismer inblandade. Politiker i olika länder, till exempel president Biden i USA och näringsminister Thorwaldsson i Sverige, har försökt skylla på att Putins krig drivit upp oljepriserna. Att Brent Crude gått upp med ungefär tjugo procent sedan kriget började framgår av det inledande diagrammet. Men den ökningen betyder bara någon krona per liter vid bensinpumpen eftersom de stora höjningarna kommer av nya skatter på drivmedel. Skattehöjningar, i varje fall punktskattehöjningar, är också inflation.

Dessutom – och sannolikt framför allt – beror oljeprishöjningarna på den stora skurken i sammanhanget som är den stora energiomställning som drivs av världsledande politiker. Bidens linje är att målmedvetet begränsa utbudet av fossila bränslen så att världen ska bli tvungen att övergå till sol och vind. Därför stoppar han utveckling av fracking som hade kunnat ge världen nästan oändliga mängder naturgas. I stället tvingar han oss till fortsatt beroende av existerande gasleverantörer som naturligvis utnyttjar chanserna att höja priserna. (Underligt nog försöker Biden förmå andra oljeproducenter, till exempel i Mellanöstern, att öka sin oljeproduktion för att kompensera för de produktionsminskningar i USA som han själv beslutat om. Det verkar inte gå så bra.)

Men två andra faktorer som vi knappt sett början på kommer också att driva upp inflationen. Båda beror på miljöpolitiken och energiomställningen.

Om man helt ska ställa om ett lands produktions- och konsumtionsapparat, vilket är vad det handlar om, kommer det att gå åt resurser. Uppdraget är enormt. Fortfarande får världen bara tre procent av sin energi från sol och vind. Mindre än en procent av alla fordon är elektriska. Nu ska allt detta ändras på några få år (och jag bortser nu från det tills vidare till synes oöverstigliga krånglet med att ladda in sol- och vindel i kraftnäten). Någon ska betala för detta och denne någon är vi vanliga skattebetalare. Staten tar lån, höjer skatterna eller trycker pengar – sannolikt alltihop – och vi får betala räkningen över skattsedeln eller i form av inflation. Men detta har ännu inte riktigt tagit fart.

Jag betvivlar för övrigt att staten ens besvärat sig med att räkna på kostnaderna. Skulle Per Bolund och Märta Stenevi? Här är en bild från Dagens Nyheter där Märta Stenevi nyligen ”gav sig hän” i utanförskapsområdet Skäggetorp:

Kan du föreställa dig denna kvinna göra de nödvändiga ekonomiska och ingenjörsmässiga kalkylerna eller ens låta någon annan göra det och därmed avslöja politikens stolligheter?

Den andra inflationsdrivande faktorn som vi knappt upptäckt är möjligen ännu mer skrämmande. The Wall Street Journal beskriver problemet så här:

På båda sidorna av Atlanten lovar politiska ledare att mer grön energi – sol, vind och elektriska fordon – kommer att göra västvärlden mindre beroende av olja och gas och bidra till att isolera Ryssland. Men den boten skulle bli mycket värre än soten på grund av att den gröna energins enorma behov av vissa mineraler kommer att driva på inflationen.

Att producera el av sol och vind kräver en enorm ökning av utbudet av koppar, nickel, aluminium, grafit, litium och andra mineraler. En elektrisk bil behöver 200 kilo mer aluminium och 75 kilo mer koppar än en vanlig bil. Det är på motsvarande vis med de mineraler som krävs för att bygga de tiotusentals vindsnurror och miljontals solmoduler som energiomvandlingen skulle kräva. The International Energy Agency har pekat på att tillgångarna av mineraler inte kommer i närheten av att öka enligt dessa behov. Det är som bäddat för inflation.

Internationella Valutafonden har bedömt att priserna på mineraler under åtminstone ett årtionde kommer att ligga på historiskt okända nivåer. Dessutom, säger fonden, innehåller ”bedömningsmodellerna” för energiomvandlingen ingenting om ”de möjliga prisstegringarna”. Vad detta betyder vet jag inte men det låter som om de ekonomiska kalkylerna inte tar med förväntade prishöjningar i sina beräkningar. (Det låter onekligen förvånande att världens främsta framtidstänkare i en avgörande fråga missar sådana grundläggande förhållanden men för den som försökt sätta sig in i hur de svenska energimyndigheterna planerar för framtiden känns allt ogenomtänkt möjligt.)

Priset på litium har ökat med 1 000 procent på två år, koppar och nickel har stigit med 200 respektive 300 procent. Aluminium, den mest använda metallen efter järnmalm har gått upp 200 procent. Enligt en statlig amerikansk undersökning skulle ytterligare en fördubbling av priset på aluminium göra insatsvarorna så dyra att den amerikanska lastbilsbranschens vinster skulle utraderas.

The Wall Street Journal bedömer att det inte finns någon annan lösning än att man kraftigt mildrar miljömålen.

Patrik Engellau