GUNNAR SANDELIN: Tidningen Se 1957 om ”den arabiska infiltrationen i Paris” 

I samband med presidentvalet i Frankrike kan det vara intressant att backa bandet 65 år. Detta eftersom jag hittade en artikel i veckotidningen Se (#25/1957), då landets största tidning för bildreportage. Den handlade om det som är ett centralt tema i kampen mellan Macron och Marie Le Pen: invandringen och det muslimska (då sade man ”arabiska”) inflytandet på landet.  

Redan då kunde man tydligt se att de problem som tycks oöverstigliga idag utgjorde påtagliga varningstecken inför framtiden. Under rubriken Varning: Göm kameran inleder tidningen sitt reportage för en läsekrets där allt fler svenskar för första gången öppnat sina reslystna ögon för världen utanför det egna landets gränser: 

I Paris arabkvarter – ni kan kliva rakt in i dem från de glittrande nöjesgatorna kring Place Pigalle – bor 150 000 nordafrikaner…Hopträngda i kyffen, drivande på gatorna, hängande på kaféerna. Akta er för upptäcktsfärder i de kvarteren! Där är rånet vardagsjobb och turister lovligt byte. Visar ni en kamera kan det betyda lynchning. Hatet och våldet har alltid haft lätt att flamma upp bland Paris araber. Efter den senaste tidens blodiga händelser i Algeriet har varningen till alla turister – inte minst de svenska – fått ökad skärpa. 

I artikeln beskrivs hur ”den arabiska infiltrationen i Paris” gjort delar av staden mer eller mindre livsfarlig att vistas i för européer, även i dagsljus. De arabiska/nordafrikanska männen är på jakt efter villebråd i sitt nya hemland. De lever utan kontakt med landets ursprungsbefolkning och med ringa möjligheter att etablera sig i det franska samhället. ”Att kalla dem för ett proletariat skulle vara ett alltför förskönande ord”, skriver Se, som hellre refererar till ett ”underproletariat som lever under skrämmande förhållanden”:  

De kan inte läsa, inte tala franska, har de lägsta lönerna, sämsta bostäderna…De är mörka skuggor som stryker förbi… deras mörka ögon är på ett ödesdigert sätt frånvarande, deras fötter släpar sig fram på gatan, melankoliskt…De är ekiperade någonstans på loppmarknaden men födda någonstans i Nordafrika, i Kabyliet.  

Nordafrikanerna i Frankrike uppgick enligt tidningen till ungefär 300 000 till antalet och ”är numera Frankrikes allvarligaste sociala problem”. 90 procent av dem ska komma från Algeriet, och är ”inte araber till sin ras” utan kabyler bland annat från bergstrakterna, d.v.s. en del av folkslaget berber som till sin tro är muslimer och mest lever av jordbruk i självständiga byar. I Paris söker de möjligheter att kunna försörja sig själva och familjen därhemma, ”i den mån de inte är helt arbetslösa och dras ner i den undre världen som sutenörer, narkotikaförsäljare och gangsters.” De sover i treskift i sina kyffen, under broar, i jordhålor eller i Métrons lufttrummor, berättar tidningen och beskriver hur små ”kanisterstäder” växer upp i Paris förorter (kanister är en bleckask för förvaring av matvaror). 

Den nordafrikanska invasionen är ett efterkrigsfenomen som är en konsekvens av Algeriets officiella införlivande med Frankrike. Gränserna är öppna. Och så Algeriet med sin överbefolkning, arbetslöshet och svält. Misären är dess öde.  

Kabylerna var drivande i Algeriets kamp för självständighet. I krigets skugga har vissa av Paris förstäder blivit ”sjudande av lidelse, späckade med hat och laddade revolvrar. Här ges ingen pardon år förrädarna”, förkunnar Se vidare. Bakgrunden var att den Algeriska befrielsefronten 1954 inledde en revolt mot landets franska styre, som övergick i ett fullskaligt krig, vilket utkämpades på Algeriets gator och torg. Denna grymma epok, som resulterade i landets självständighetsförklaring 1962, skildras mästerligt i filmen Slaget om Alger från 1965, som av många anses vara historiens bästa politiska film. 

Jag frågar min vän Mazigh Kiri Kessai, som själv är en kabylisk berb som bott i Sverige i 30 år, hur han ser på utvecklingen i Frankrike. Tidigare har jag intervjuat honom här på sajten om den svenska mentaliteten. Kiri är en flitig konsument av både svenska och franska tidskrifter. Han berättar att kabyler kom att bli mer välintegrerade i Frankrike med tiden och att det är stor skillnad mellan de senaste decenniernas arabisk-muslimska invandring jämfört den som ägde rum under slutet av 1950-talet. 

Han berättar att också de flesta kabyler är sekulära muslimer, men där finns också kristna och berbiska judar. Idag har den muslimska regeringen i Algeriet stängt runt 30 kyrkor i Kabylen, något som han betecknar som ”en islamistisk reaktion” på att hans folkslag är självständigt. Kabylen brukar kallas för ”Lilla Schweiz”, säger han: ”Under inbördeskriget i Algeriet mellan 1992 och 2000, som kallades ”det mörka decenniet”, var det lugnt när jag var där.” 

Idag är Frankrike, tätt följt av Sverige, Europas muslimtätaste land. Enligt den amerikanska tankesmedjan Pew Research Center hade Frankrike 2016 nära 6 miljoner muslimer, vilka utgjorde 8,8 procent av befolkningen (jag har inte hittat några senare stora undersökningar). Men nu handlar det inte om kabyler utan om migranter från arabvärlden och den kamp mot jihadism som det franska samhället står inför.   

Enligt opinionsinstitutet Montaigne är 30 procent av de franska muslimerna radikaliserade. Av muslimska skolelever förkastar 85 procent varje annan religiös tolkning än sin egen. Över 68 procent anser sharialagar bör gälla. Jorden är platt och kvinnor är födda underlägsna. Akademiledamoten Pär Wästberg sammanfattar i en essä När friheten blir en lyx i tidskriften Axess situationen i dagens Frankrike så här: 

För första gången sedan naziockupationen – varnar många intellektuella – är Frankrike inte längre fritt utan ett land där man väger sina ord av fruktan för islamisternas knivar och dödshoten på sociala medier. Fanatismens och terrorns ideologi riskerar att tränga in i skolorna, in i sinnena, där den blir kvar tack vare vänsterns urskuldande undanflykter. De som försvarar individens rätt till integritet och oberoende lynchas i sociala medier, bland dem kämpar som Kamel Daoud, Bernard-Henri Lévy, Alain Finkielkraut, Michel Houellebecq. 

Men konflikten fanns redan i sin linda för närmare 70 år sedan, även om ingen då kunde stava till Charlie Hebdo. Invandring från landets forna kolonier i Nordafrika kom, bland annat med stöd av lagen om familjeåterförening 1974, att till stor del ersättas av asyl- och anhörigmigration från främst Västasien/Mellanöstern. I ett historiskt perspektiv är reportaget i tidningen Se från 1957 ett dokument, som också visar hur svenska journalister en gång kunde skriva på ett sätt som inte finns på kartan idag. 

Gunnar Sandelin