På denna video syns Rasmus Paludan bränna koranen, en påstått helig bok bestående av spridda, förvirrade tankar om livet och tillvaron i stort. Denna bok anses som helig av lika förvirrade, över världen spridda människor, ofta med ursprung i illa fungerande, korrupta och våldsplågade länder, som blivit sådana därför att dessa människor gjort länderna just så vedervärdiga att de inte vill vistas i sina egna skapelser.
En politikers kanske viktigaste uppgift är att hitta någon att skylla sina motgångar och misstag på. Ett svårt problem som under de senaste månaderna tornat upp sig är de stigande energipriserna. Ska elräkningarna fortsätta uppåt på det här viset och vem är det egentligen är skyldig till inflationen? I demokratiska länder måste ledande politiker ge de alltmer oroliga medborgarna och väljarna något slags förklaring som inför kommande val avlyfter skulden från ledarnas nedtyngda axlar.
Jag har svårt att förstå syftet med att SVT och SR kvoterar in icke svenskspråkiga som nyhetsuppläsare.
Har vår statsmedia blivit ett enda stort integrationsprojekt? Vem vinner på att vi får höra nyheter på stapplande och icke korrekt svenska?
När jag skriver det här är det ännu inte avgjort vem som vunnit Eurovisionsschlagerfestivalen. Men jag tror man kan vara rätt säker på att Ukraina tar hem segern i år. Vilket annat land skulle kunna vinna? Eurovision är bland det mest känslostyrda vi har i Europa och den som tror att det handlar om musik kunde inte ha mer fel. Denna musiktävling handlar om politiska statements och med kriget som pågår i Ukraina är årets ställningstagande solklart. Ukraina vann.
Nato bildades för snart sjuttiofem år sedan och Sverige har sedan dess med näsan i vädret, fram till i förra veckan, avhållit sig från närmare förbindelser med organisationen. Det måste ha skrivits tusentals, kanske tiotusentals, artiklar och debattskrifter där skälen för det svenska avståndstagandet motiverats tydligt nog för att den svenska alliansfriheten skulle kännas säkrad för all framtid. Så plötsligt, utan några resonemang eller demokratiska rådslag värda namnet, vänder Sverige på klacken och övertygar sig själv om att om det är någonstans vi verkligen hör hemma så är det i Nato. Hur gick det till?
Förr hölls i mitten av maj i Uppsala en vårfest i Botaniska trädgården. Den var en inledning till kvällens vårbaler på de olika nationerna. Av tradition präglades den av högstämda tal tillägnade våren, kvinnan, ungdomen och så vidare.
Efter att det avslöjats att PostNords VD fått en kraftig lönehöjning växer nu vreden bland medborgarna. På Twitter skriver en användare:
En av de forskare jag hörde talas om som ung biologistudent på 70-talet var Richard Dawkins. I debutboken ”Den själviska genen” uppdaterar han Darwins evolutionslära och visar hur konkurrensen mellan gener (snarare än konkurrensen mellan individer) driver utvecklingen mot nya arter. Eftersom han skriver begripligt och underhållande om komplexa saker, blev han snabbt en celebritet inom populärvetenskapen.
Zenon var en grekisk filosof och matematiker som levde på 400-talet före Kristus. Han var känd för att hitta på uppenbart felaktiga resonemang vars defekter var svåra att fastställa med matematik och allmän logik. Även sunda förnuftet gick bet på dem. Dessa gåtor kallade han paradoxer. Nu har människor i två och ett halvt tusen år skrattat åt paradoxerna och låtit barn under sin intellektuella fostran öva sig på att genomskåda dem.
Om UG:s program om prostitution inom islam och om Aktuellts (11/5) rapportering om saken.
För mig, som är långt ifrån någon expert på islam, är det ingen nyhet att prostitution förekommer inom denna så kallade religion. Samt att det är imamer och andra högt uppsatta män vid moskéerna som agerar som regelrätta hallickar i denna sexhandel.
Jag har för första gången på flera år besökt USA och träffat släktingar och vänner. Det mesta var sig likt. Amerikanerna är fortfarande smällfeta vilket beror på att de äter jämt och mycket. Jag har aldrig lyckats sätta i mig en hel restaurangportion. I stället tvingas jag hitta på bortförklaringar när den vänliga serveringspersonalen omtänksamt frågar om jag inte gillade maten. Vill jag kanske ha något annat eller ta med mig resterna i en ask av garanterat återbrukad plast?
Enligt bland andra Lorentz Tovatt, MP, ”kokar asfalten i Indien”. Därför måste vi snabbt som attan förpassa Sverige tillbaka till stenåldern, eftersom detta självfallet beror på Sveriges 0,2 procent av världens samlade koldioxidutsläpp.
”Prometheus” är namnet på det skepp som transporterar en besättning på 11 individer, till övervägande del vetenskapsmän och nästan alla mänskliga, till en plats som de har en förhoppning om skall svara frågan om mänsklighetens uppkomst, en planetoid som har fått beteckningen LV 223. Filmen från 2012, vars titel bär samma namn som sagda skepp, utspelar sig i samma universum som filmen Alien från 1979, vilket berättar historien om skeppet Nostromos besättning som flera decennier senare möter ett fruktansvärt öde när den stöter på en främmande organism på planetoiden LV 426.
Jag är en stor fantast av serier som baseras på serietidningar. Det är något med hur seriernas värld skildrar begreppen gott och ont som tilltalar mig. I samhället har begreppen luckrats upp till oigenkännlighet, med gärningsmän som utmålas som offer och som ska daddas och pysslas om, men i serievärlden straffar det sig fortfarande att vara en ondskefull skit.
Men hur mycket jag än gillar den här typen av serier hade jag knappast förväntat mig att bli överraskad av någon av dem. De brukar följa ett visst mönster, ett trevligt sådant men stundom en smula förutsägbart. När jag slog mig ner för att se första avsnittet av HBO Max-serien Peacemaker hade jag därför inga andra förväntningar än att bli underhållen. Men hej vad jag bedrog mig.
Ingen som känner mig aldrig så lite skulle nog ge mig en tätplats bland världens optimister. Det beror nog på att jag för det mesta betraktar saker så kortsiktigt. Jag drar ut trenderna för nästa vecka, månad, år och till och med årtionde och finner nästan jämt anledning att beskärma mig över hur oroväckande allt, särskilt det som styrs av svenska politiker, ser ut. Kriget har förstås inte gjort mig mer sorglös.
Tidningen Näringslivet berättar om Fabian Jouzdani från Iran som besitter exakt den mångsidiga filmkompetens som produktionsbolaget Gabardin sökte.
När de ville anställa honom visade det sig att Fabian omfattades av ett av Arbetsförmedlingens otaliga stimulansprogram för nyanlända.
I Storbritannien får nu polisen nya verktyg för att hindra klimatanarkister från att blockera vägar och orsaka elände för trafikanter. Under våren har Extinction Rebellion orsakat förödelse då de bland annat saboterat bensinpumpar och hindrat människor från att ta sig till och från sina arbeten.
Teveserien Al Hayba (2017) handlar om en kriminell klan som härskar i en by på gränsen mellan Libanon och Syrien. Den unge klanhövdingen Jabal är både fruktad och vördad. Han är skoningslös mot sina fiender, men barmhärtig mot de svaga och fattiga som söker hans hjälp.
För ett par år sedan hittade min man och jag ett oljetryck av Grindslanten på Myrorna. Det var förstås inte första gången vi stött på den under våra regelbundna besök i second hand-butiker, för Grindslanten är ju ett av de mest reproducerade verken i landet, men det var första gången vi hittade en som var i riktigt bra skick, utan skavanker och med färgerna i behåll. 30 kronor kostade den. En dosa snus, ungefär, om man handlar lågprissnus.
En av mina många fördomar gäller judar. Jag är prosemit. En annan gäller USA. Jag är proamerikan. Det är lättare att vara prosemit än proamerikan ty USA har gjort så många förfärliga dumheter under det här århundradet, exempelvis Irak- och Libyenkrigen, vilka troligen berott på att USA inte kunnat låta bli att uppföra sig som en retad tiger efter den elfte september. Men på åtminstone en punkt är USA överlägset i varje fall Sverige och det är i fråga om vitaliteten i den allmänna debatten, inte minst den politiska.
Sverige tycks komma allt närmare en Nato-ansökan. Försvarsminister Peter Hultqvist har sagt att ett medlemskap kan öka säkerheten inte bara i Sverige utan i hela Norden. Men det är bara några månader han sa att Sverige aldrig kommer att gå med i Nato så länge han själv är försvarsminister. Nu får han skarp kritik för sina tidigare kategoriska uttalanden och många undrar om det är dags att han nu avgår.
Det finns inte så mycket mer att säga om gårdagens partiledardebatt i Agenda. Vi har redan hört allt vid tidigare debatter och det mesta är redan kommenterat. Därför tänker jag inte ta upp vad kvinnorna i församlingen sa, utan mer hur de sa det.
(Varning. Den här texten är bara för nördar. Jag har haft den liggande några år i mitt lager för att se om den var en dagslända eller om den kunde åldras med behag. Nu läste jag den igen och fann den lika relevant som någonting statsvetenskapens klassiker kunde ha skrivit.)
Då och då uppträder föreställningen att det existerar ett kontrakt mellan medborgarna och staten som kallas samhällskontrakt. Så här formulerar en debattör tesen om samhällskontraktet:
Arbeta, gör rätt för dig, betala din skatt – i gengäld lovar staten att garantera din trygghet, frihet och tillgång till kvalitativ vård, skola och omsorg. Det är andemeningen i det svenska samhällskontraktet. Ett tänkt samförstånd om ömsesidiga förväntningar och intressen, om utbyte mellan medborgare och stat… Men av det statliga löftet återstår inte mycket.
Jag har alltid på något intuitivt sätt – allt tänkande börjar i inälvor, benvävnad och senor – ogillat tesen om att det skulle finnas ett kontrakt mellan medborgarna och staten. Min första invändning är att det faktiskt inte existerar något sådant fördrag. Om det hade funnit så hade man väl kunnat se det och läsa det, men det kan man inte. Inte ens herr Google har upptäckt något sådant avtal.
Plötsliga och stora flyktingströmmar till Sverige får många att gripas av hjälpandets eufori, utan en tanke på konsekvenserna.
2015 hette det att ”Vi är rika, vi har råd!” och vi:et betydde det svenska samhället, som ansågs besitta outtömliga rikedomar och resurser för att klara av en obegränsad inflyttning från MENA-länderna.
Mycket spännande, underhållande och avslöjande framkommer när en individ tvingas jämföra sin självbild med den uppfattning andra kan ha om honom. Då avslöjas det som brukar kallas för livslögn.
Många romaner och andra konstnärliga verk sysselsätter sig med sådana uppgörelser.
Efter söndagskvällens partiledardebatt i SVT riktas nu skarp kritik mot Centerledaren Annie Lööf. Hon kritiseras för att ha undvikit sakliga debattämnen och istället fokuserat det mesta av sin tid till att beskylla SD och Jimmie Åkesson för rasism. På sociala medier ställs nu frågan om det inte är dags att Annie Lööf börjar debattera sakfrågor istället för att bara diskutera SD.
Du kanske inte ställer upp på premissen att Sverige hatar sig själv. OK, jag skulle väl kunna tona ned anklagelsen men är det inte något skumt med ett land som inte känner stolthet över sig själv? Den svenska mångkulturpolitiken bygger på tanken att alla kulturer är lika mycket värda oavsett vad de åstadkommit till nytta för medlemmarna i form av utveckling och framsteg. Att den tanken inte håller måttet kan man lätt bevisa. Det är bara att öppna Somalia för fri invandring från Sverige och Sverige för fri invandring från Somalia och räkna antalet personer som genom röstning med fötterna meddelat sin uppfattning om de två kulturernas dragkraft. Finns det några andra länder än Sverige där några av de mest framstående politiska ledarna – jag tänker på Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt – med förakt förklarat att Sverige inte har någon kultur annat än möjligen midsommarleken Små grodorna?
Från ett samtal med en vän om islam.
Det var ett tag sedan vi hördes men vi hade ett långt telefonsamtal härförleden. Han jobbar inom räddningstjänsten, vilket för vanligt folk betyder brandkåren.
I ett avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar Eddie (Mohamed Omar) med asakännaren Linus Karlén. På hans sajt Lidskälv finns artiklar, podcast och böcker om asatron, den gamla nordiska religionen, men också om senare tiders folktro. I artikeln ”Den svenska offerseden” vill Karlén visa hur hednisk sed levde kvar i kristen tid.
För åtta år sedan publicerade jag en bok som hette Min oro. Ett av kapitlen var en samproduktion med medicinprofessorn Nina Rehnqvist. Under rubriken De tappade sugarnas sjukvård skrev Nina så här:
Även om det finns mycket som skiljer sjukvårdens värld från skolans och universitetens världar så finns likheter på åtminstone en fundamental punkt: professionerna är deklasserade, vilket märks både i den respekt med vilken de idag möts och i plånboken. Värst ut är nog lärarkåren, men läkarna rör sig i samma riktning.
DET GODA SAMHÄLLET 