För ett par år sedan publicerade jag en intervju med en stolt PK-ist. Det var en sällsam upplevelse att göra den intervjun, och höra hennes argument, men hon är sannerligen inte ensam. Nyligen hade jag ett samtal med en annan PK-ist. Det är alltid intressant att försöka förstå hur människor tänker, särskilt när deras tankegångar går i helt motsatt riktning från ens egna.
Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.
Magdalena Andersson har återigen förtjänat detta omdöme. I söndagens partiledardebatt påstod hon, med spända käkar och stirrande ögon att den nu sittande regeringen sänker skatterna för de rikaste.
Det låter alarmerande, men är helt trivialt. Hon syftar på att brytpunkten, det belopp ovanför vilket statlig skatt på 20 procent, och inte bara kommunal skatt, skall betalas – att detta belopp justeras efter inflationen. Att inte göra så skulle innebära en automatisk och ständig skattehöjning. Med nuvarande höga inflationstakt, och åtföljande kompenserande inkomstökningar, skulle skattehöjningen bli avsevärd.
Tiden då vita män var hjältar är förbi. Både på vita duken och i verkligheten. I en video på sin youtubekanal Better Bachelor redovisar Joker en ny studie som visar hur vita män diskrimineras på den amerikanska arbetsmarknaden.
Studien visar att 52 % av de undersöka företagen öppet medger att de diskriminerar vita män i syfta att främja så kallad ”diversity”.
Å ena sidan sägs det ofta att vi lever i en traditionslös tid, att människor saknar förankring i historiska seder och bruk. Å andra sidan förser man allt möjligt med tradition: det kan handla om ett företag, en produkt, en arbetsplats, en förening eller en gemensam aktivitet. Det är ett ord som är laddat, upplyser oss riktigt nog etnologerna David Gaut och Orvar Löfgren i Myten om svensken (1984), med löften om äkthet, kvalitet och ursprunglighet; följaktligen med länkar till historien och den gamla tiden.
.
Den här bloggen har den pretentiösa underrubriken ”här skapas samtidens självförståelse”. Att skapa självförståelse är ingen barnlek, kan jag tala om, särskilt som samtiden ofta inte vill ha någon självförståelse (plus att man förstås kan tolka samtiden fel och därmed skapa mer förvirring än förståelse).
Häromdagen besökte jag ett seminarium om elkrisen hos organisationen Svenskt Näringsliv. Man fick kaffe och toscamazarin. Budskapet var att panikstämning sprider sig bland många svenska företagare. På organisationens hemsida tar en medlemsföretagare bladet från munnen:
I advent för några år sedan postade jag ett fotografi på min Facebooksida. Jag hade fotograferat av ett fotografi i boken Varför firar vi Lucia? från 1996.
Motivet var en skulptur från 1400-talet. I bildtexten stod det: ”Sankta Luciaskulptur i ek från 1400-talet”. Skulpturen finns på Zornmuseet i Mora.
Som vi har väntat på resultatet.
Vinnare i år blev 15-åriga Zeinab Dahad från Bredäng. Naturligtvis iförd hijab och obligatorisk stark ögon-makeup. Poeten Dahad blev jätteglad:
– Jag tappar alla ord! Jag har, alltså helt… jag kan inte sjunka in det här än!
Här blir man ju lite nyfiken på hennes fantastiska diktning, och Kulturnyheterna ger oss ett smakprov:
.
Tocqueville var en nyfiken fransk ädling som i början av 1800-talet reste till USA för att se om, och i så fall hur, demokratin kunde fungera. Han var cynisk eller välutbildad nog för att räkna med att alla statsskick hade inneboende tendenser att utvecklas till despotier när makthavarna väl blivit varma i kläderna. Men den första demokratin i världen? Där makthavarna var kringgärdade av långtgående förbud mot att kränka folkets privata friheter? Där makthavarna till och med tillsattes av folket i fria val? Vad slags despotisk makt skulle de amerikanska makthavarna ha möjligheter att tillvälla sig? Kunde man tänka sig att en ny sorts despoti utvecklades i sådana länder, en despoti som inte i första hand ägnade sig åt att förtrycka folket?
Idag är det lucia. Och medan vissa har raderat julinslagen i luciafirandet slår jag på stort med tomtar, glitter, lussekatter och traditionella luciasånger så det står härliga till. Traditioner är viktiga för mig, om det nu hade undgått någon av läsarna, men det är inte för att jag blir personligt provocerad av ”avjulifierade” luciatillställningar som jag skriver om det utan för att jag tror att traditioner är viktigt för oss alla. Vi behöver känna våra rötter, vår kultur och våra traditioner om vi ska vara trygga i oss själva. Att så många av de barn som växer upp nu tvingas in i kulturlöshet och rotlöshet bådar inte gott för framtiden.
I ett nytt avsnitt av Pär Ströms YouTubekanal ”Nu fan räcker det” (10/12 2022) intervjuas Det Goda Samhällets skribent Lars Hässler:
När Mariehemsskolan i Umeå rustar för luciatåg ska julinslaget bort. Varför? För att muslimska föräldrar inte accepterar de svenska traditionerna.
Nej, det här är inte fejk news, som det så ofta påstås så fort någon rapporterar att julinslagen i julen ska tas bort på grund av muslimskt påverkansarbete. Det här är helt och hållet sant, i alla fall om man får tro körledaren själv. Så här säger han i inslaget:
Rubrikens fråga kan verka nördig. Vem bryr sig? Lite generat erkänner jag att jag bryr mig. Jag har frågat auktoriteter efter svar sedan jag gick i gymnasiet. Det bästa försöket gjorde en mattelärare som sa att ”dom bara finns” och sedan tog sin käpp och gick.
Aftonbladets Anders Lindberg har haft bråda dagar sedan svenska folket röstade bort den rödgröna regeringen. Den nya regeringen måste smutskastas och misstänkliggöras dagligen och stundligen, och han jobbar stenhårt! Man kan förstås hans vånda, för han är trots allt en trogen socialdemokrat som köper allt S-ledning säljer. Och han är inte ensam. Socialdemokratin har fostrat mången Anders Lindberg som lapat i sig lögnen om att demokrati stavas med social- före och att allt annat är fascism.
.
För uppemot tio år sedan greps jag av en obehaglig känsla som jag aldrig tidigare upplevt men som sedermera har blivit standard. Jag hade hittat på ett projekt som skulle ha räddat den svenska skolan om den svenska skolan varit mer samarbetsvillig vilket den svenska skolan inte var. Jag menar allvar. Det handlade om att göra det självklara som lärarkåren i alla tider gjort av sig själv för att förkovra sig men nu för det mesta slutat att göra, nämligen att förmå skickliga lärare i varje skola att hjälpa sina mindre kompetenta kollegor. Det kan låta som en tulipanaros men jag lovar att det var rätt tänkt, löftesrikt lågteknologiskt och noga förberett.
Allt ska vara grönt, grönt, grönt.
Främst energin, transporter – och politiken. Alla förstår vad som menas, benämningen av en färg har blivit ett ord som förknippas med många och djupa aspekter av den tid vi lever i. Grön omställning är namnet på vad som påstås vara en strävan mot ett hållbart samhälle vad som nu menas med det. Under alla omständigheter bör en del grundläggande fakta begrundas innan fler människor förförs av gröna dunster. Detta skriver jag eftersom alltför många tyckare förefaller ha missat skolans undervisning i grundläggande biologi.
Förbud mot hijab i förskolor och skolor, på både lärare, småflickor och äldre elver, har tidigare ansetts strida mot religionsfriheten och Europakonventionen och har därför tillbakavisats. Nu anses ett förbud även strida mot yttrandefriheten:
”Högsta förvaltningsdomstolen utgår istället från yttrandefriheten och menar att uttryck för religionstillhörighet, som klädsel, istället omfattas av den lagen.”
Tillsammans med en vän som är en erfaren läkare prövade jag den inopportuna tanken att sjukvårdens problem inte alls, som det påstås, är resurs- och personalbrist utan tvärtom att det finns för mycket resurser. Jag har inga bevis annat än, i bästa fall, enstaka observationer. Häromdagen var det propp i trafiken på Karlavägen för att en ambulans med tre personal skulle hantera en pigg sjuttioåring som tydligen blivit touchad av en bil och nu stod och log urskuldande mot trafikanterna som han besvärade genom att i onödan stå mitt i gatan. Ambulanspersonalen ägnade sig åt att ömsom köra fram personkärror till sjuttioåringen, ömsom att dirigera trafikproppen. Om de bara hade åkt därifrån och lämnat det generade trafikoffret till de vänliga pensionerade damer som ansamlats så hade Region Stockholm frigjort personal och åstadkommit en besparing för skattebetalarna.
Den femte december träffades tre mål i Ryssland av attacker från drönare. Ett av målen låg i staden Kursk, känd från ett stort pansarslag under andra världskriget.
Målen låg på olika avstånd från gränsen mellan Ukraina och Ryssland. Kursk tämligen nära gränsen.
I morgon är det Nobelfest igen och i vanlig ordning har Jimmie Åkesson, ledaren för det näst (eller tredje, beroende på opinionssiffrorna för dagen) största partiet i Sverige, uteslutits. Han har fel värdegrund, tycker Nobelstiftelsen, som däremot välkomnar en rad hårdföra diktaturer med öppen famn. Det är ett vämjeligt hyckleri, som gör hela Nobelspektaklet till en fullkomligt irrelevant tillställning.
I förrgår vann Marocko mot Spanien i VM i fotboll. Det betyder att Marocko går till kvartsfinal för första gången i sin historia.
En historisk händelse. Men inte bara för Marocko, utan för den arabiska nationen, al-umma al-arabiya, som helhet. Det är nämligen första gången ett arabland når så långt i VM.
.
Jag är hund. När jag hade nått den åldern att det var dags att välja ett yrke sökte jag in på HHS (Hundhögskolan). Det fanns många linjer att välja på, till exempel lavinhundslinjen, knarkhundslinjen och blindhundslinjen. Men jag valde att utbilda mig till bidragshund.
30 minuter är programmet där SVT:s Anders Holmberg, enligt programpresentationen, ”söker svar och går på djupet med en aktuell makthavare”. Onsdagen den 7 december var det komikern Jonas Gardells tur att bli intervjuad.
Man kan drista sig till att undra varför SVT definierar Jonas Gardell som en makthavare. Men om man kan sitt public service är det rätt lätt att förstå varför. Gardell är inte bara stenrik och egotrippad utan är dessutom sedan länge en av Kändissveriges mest uttalade SD-hatare. Det räcker för att public service ska se honom som en mäktig och viktig person.
Man säger att historien inte kan ge kunskaper som går att använda i nuet. Det är inte sant, vilket illustreras i detta klipp.
En del av kunskapen kan sammanfattas i denna lathund om imperier:
.
Jag hoppas att andra förstår miljöpolitiken bättre än jag gör. Precis när jag tror att jag begripit kommer det ny auktoritativ information som återför mig till töcknet och förvirringen. Till exempel tyckte jag för några månader sedan att jag äntligen fattat det där med reduktionsplikt, inte, nota bene, för att jag gillade konceptet, som jag fruktade skulle skada motorn, utan för att den bakomliggande logiken föreföll ovedersäglig. Om man bränner fossiler lyfter man upp lagrad koldioxid ur jordens innandömen och släpper ut den i atmosfären medan naturligt växande bränsle visserligen först ökar koldioxidhalten i luften men sedan strax genom fotosyntesen förvandlas till nya växter. Jag tyckte det var glasklart.
Många människor, även jag, har bekymrat funderat över varför det vinstmaximerande näringslivet har blivit så hållbarhetsorienterat. Hållbarhetsinriktning ökar normalt kostnaderna i produktionen och borde därför skys som virusepidemier av vinstmaximerande företag. Men företagen handlar inte som de borde enligt de företagsekonomiska riktlinjerna. De skryter med sin hållbarhet och miljöanpassning trots ökade kostnader.
Obesvarade frågor, dunkla beslutsvägar, dolda rum skapar misstänksamhet, men de genererar också oro för vad som egentligen sker. Ingen vinner förtroende genom hemligheter. Frågan ”Varför dölja om du inte har något att dölja?” pockar på uppmärksamhet när maktens vägar formas i halvmörka rum. Frågan blir särskilt trängande när det handlar om den politiska maktens vägar. Det är beaktansvärt att orden lönndom och ljuga har samma etymologiska rot.
Morgan Johansson är visserligen inte kvar som svensk styresman men som människotyp framstår han som så representativ för den inbilska svenska självbelåtenheten att jag ändå låter honom i kraft av förstefarisé med sitt konterfej inleda denna krönika. Han representerar, som jag ser det, den svenska makten när makten är som mest arrogant i bemärkelsen nonchalant inför rättsstatens och därmed demokratins regelverk.
Jag såg nyss filmen Boy from heaven. Den har överlag fått mycket uppskattande recensioner, till exempel denna i DN.
DN:s recension är betecknande. Trots att filmen handlar om kollisionen mellan två hierarkier, två maktpyramider – staten och (den sunnimuslimska) kyrkan underlåter recensenterna att kommentera denna konflikt. De upprätthåller sig vid filmen som en originell thriller – vilket den är – eller vid konflikten mellan religionens påbud om tro och vandel och den enskildes uppträdande till vardags.
DET GODA SAMHÄLLET 