Patrik Engellau

På något märkvärdigt sätt verkar världen plötsligt ha bestämt sig för att en ny social klyfta öppnat sig i västländerna. Efter en rätt långsam jordbävning vågar vi nyfiket titta upp och blickar ut över ett helt nytt socialt landskap. Efter Brexit och Trump framträder sådana som Orban och Visegrádländerna och Marine Le Pen, för att inte tala om Alternative für Deutschland och Fremskrittspartiet, inte längre som ett slags aparta och chanslösa bakåtsträvare utan som en social rörelse i hela västvärlden med djupa folkliga rötter.

Vad är detta? Vad handlar det om? Hur ska vi förstå det? Vem bråkar med vem och varför? Vi har inget bra svar. Det är plågsamt. Hur ska man kunna orientera sig i ett samhälle eller på en krigsskådeplats om man inte vet vem som slåss mot vem? Är det samma laguppställning i alla länder?

Patrik Engellau

Tisdagen den sjätte december klockan 11 centraleuropeisk tid (svensk tid) publicerar OECD sin senaste PISA-undersökning från 2015 som mäter och rangordnar 72 länders 15-åriga skolelevers kunskaper i naturvetenskap, läsning och matematik.

Under detta årtusende har svenska 15-åringarnas resultat gradvis försämrats, både i förhållande till de undersökta ländernas genomsnittliga utfall och i förhållande till sina egna, tidigare prestationer. Trist, eller hur.

Patrik Engellau

Den svenska tryckfrihetsförordningen inrättades den 2 december 1766, alltså för tvåhundrafemtio år sedan just idag. Det blev stopp på censur. Offentlighetsprincipen för offentliga handlingar etablerades. Det var stort. Heja, Sverige.

Nu mullras det från alla möjliga håll om ett tryckfriheten borde inskränkas. Utan att ha gjort någon djupare analys av mullrets proveniens så tror jag att det kommer från tre håll med lite olika karaktär:

Religiösa grupper – läs muslimer – vill få stopp på avbildningar av profeten (framför allt som hund eller till och med rondellhund; vad jag har förstått är detta den ultimata hädelsen som kan utlösa vilka fatwor, mordhot och terrorattentat som helst).

Patrik Engellau

Du kanske tycker rubriken låter som ett ämne för radioprogrammet På minuten men det här är på allvar.

Jag har länge gått och funderat över hur jag – och många med mig, men nu är jag egocentrisk nog att bara tänka på mig – kan uppfatta världen så annorlunda än (de flesta) politikerna och (de flesta) journalisterna och (de flesta) övriga förståsigpåarna och därmed så annorlunda än den ”allmänna mening” som dessa gemensamt tänker ut.

Patrik Engellau

I en artikel i Dagens Nyheter förklarar den brittiske historikern och kolumnisten Timothy Garton Ash att ”Merkel fällde den i särklass värdigaste kommentar” han sett till valet av Trump, nämligen att ”Tyskland och Amerika binds ihop av gemensamma värden av demokrati, frihet, respekt för lagen och för människors värdighet oavsett ursprung, hudfärg, religion, kön, sexuell läggning eller politiska åsikter. Jag erbjuder den kommande presidenten i USA nära samarbete på grundval av dessa värden”.

Fint sagt. Lite för mycket värdegrundsstuk och pk-ism för min smak, men i alla fall.

Patrik Engellau

Rubriken betyder ”förolämpa medelklassen” på franska och det var ett stridsrop och dagordning för många intellektuella vid 1800-talets slut. Författare som Oscar Wilde, Charles Baudelaire och Arthur Rimbaud engagerade sig entusiastiskt för detta ändamål. Poeter och konstnärer anslöt sig till gruppen De Dekadenta, rökte hasch och opium och experimenterade med vad som då kallades ”sexuella perversiteter”, allt i syfte att reta borgarna genom att bryta mot vad dessa betraktade som anständighetens heliga regelverk.

Patrik Engellau

Då och då har jag hört människor oroa sig för att etablissemanget, mot bakgrund av Brexit och Trump och en möjlig valseger för Le Pen, ska ställa in nästa val i Sverige. Jag har i mitt stilla sinne avfärdat sådana farhågor och betraktat dessa människor som paranoida. Fram till klockan 18.20 söndagen den 27 oktober 2016, då jag läste en artikel av Svenska Dagbladets kulturchef Lisa Irenius.

Irenius börjar med att berätta om ett symposium vid Uppsala universitet, där professor Hans-Gunnar Axberger talade över införandet av tryckfrihet i Sverige:

Patrik Engellau

Jag har då och då påstått att politiskt korrekta idéer om identitetspolitik och sådant utvecklats vid amerikanska universitet, sedan förts hit av atlantvindarna och fallit i god jord eftersom de passar som hand i handske för det välfärdsindustriella komplexet. Nu tror jag att jag har förstått mer exakt hur den där processen går till. Jag fick hjälp av Jonathan Haidt.

På de amerikanska universiteten är tre kontrahenter inblandade: Förövarna, Offren samt Överheten.

Offren består av dem som blir kränkta av Förövarna. Offren är i första hand kvinnor, svarta, HBTQ-kollektivet, hispanics, handikappade och kanske numera även muslimer. Förövarna, som i allmänhet också är studenter, kränker Offren genom att framföra budskap som Offren inte vill höra.

Patrik Engellau

År 1902 skrev Lenin en skrift med ovanstående rubrik. Hans svar var att eftersom arbetarklassen var för trög för att förstå sina egna intressen så måste den företrädas av ett parti med intellektuella yrkesrevolutionärer som verkade för arbetarklassens sak. Året därefter skapades bolsjevikpartiet för att förverkliga denna idé.

Klyftan mellan partiet och dem partiet ansåg sig representera var alltså redan från början en viktig del av hela konstruktionen. Så har det inte varit i Sverige. Hos oss har de politiska partierna till relativt nyligen varit ett med sina väljare. Nu har vi närmat oss den leninistiska modellen.

Patrik Engellau

När jag var teckentydare eller närmare bestämt fast statligt anställd, lönegradsinplacerad framtidsforskare så lärde jag mig att den mesta framtidsforskningen – som ju i verkligheten inte har något med forskning att göra, utan mest handlar om att ett antal djupingar fått för sig att de äger siargåvor – baseras på trendframskrivningar, kort sagt svarar på frågan ”hur blir det om det fortsätter som idag?”. Den tekniken genererar vad som ibland kallas det överraskningsfria scenariot.

Detta scenario har två egenskaper. Den första egenskapen är att det är trovärdigt eftersom föreställningen om en fortsatt utveckling i samma riktning – typ att vädret i morgon blir väl ungefär som idag – har en inneboende rimlighet. Den andra egenskapen är att det överraskningsfria scenariot aldrig slår in eftersom rörelser inte fortsätter i evighet i tangentens riktning. Det kommer något emellan, årets första majblomma eller vad som helst, som vänder trenden och ändrar hela upplägget.

Patrik Engellau

I det senaste numret av The Economist tar tidningen avstånd från ”den nya nationalismen” förkroppsligad av personer som Trump, Putin och Orban. Som jag fattar det menar tidningen att den nya huvudmotsättningen i världen går mellan å ena sidan globalister som hyllar efterkrigstidens traditionella värden, typ mänskliga rättigheter, och å den andra inkrökta nationalister som värdesätter sin egen nationella kultur och som ej sällan hyser böjelser som vetter mot rasism eller i varje fall en viss avoghet mot icke-europeiska främlingar.

Liksom andra tidningar för eliten har The Economist, som jag ser det, svårt att se problemen med den ordning de försvarar, alltså efterkrigstidens USA-dominerade och -inspirerade värld med Pax Americana och allt. Allt som hotar den gamla fina ordningen betraktar de med fasa och avsmak.

Patrik Engellau

Nyligen hamnade jag i ett seminarium där entreprenörskapet och Sveriges framtid diskuterades. Deltagarna var erfarna och högt kvalificerade personer. Såklart diskussionen kom in på det svenska undervisningsväsendet.

Jag framförde tesen att skolans sammanbrott framgår av PISA-undersökningarna och att universiteten är likadana med den enda skillnaden att ingen bryr sig om att mäta förfallet. Ingen sa emot.

Patrik Engellau

Eftersom jag har en mycket liten hjärna måste jag framställa allt mycket enkelt för att jag ska förstå vad jag menar. Det händer då ibland att andra människor, som kanske har nästan lika små hjärnor som jag, också förstår vad jag menar.

Så om jag säger att det bara finns två människosyner snarare än ett oändligt antal eller kanske lika många som det finns filosofer eller kanske sju, eftersom sju är ett heligt tal i vissa religioner, om jag formulerar mig på det sättet så fattar du bakgrunden.

Patrik Engellau

Frågan är uppriktig och jag vill gärna höra dina synpunkter.

Saken är enkel och därtill brännande aktuell. För ett tag sedan gav en organisation där jag är ordförande – Stiftelsen Den Nya Välfärden – ut en tidning som skickades till Sveriges folk som bilaga till Dagens Nyheter.

Då fick jag ett mail från en av mig okänd kvinna som presenterade sig som ledarskapskonsult. Hon hade noterat att tidningen innehöll bilder av två kvinnor, ”men 22 män”. Bland skribenterna fanns fem kvinnor och tio män. Lite ampert hoppades hon på ”en snar bättring” så att kvinnor blir mer mångfaldigt representerade.

Patrik Engellau

Jag har alltid varit skeptisk mot den vanliga föreställningen att man tänker med hjärnan. Det stämmer liksom inte med mina erfarenheter. För mig känns det mera som att uppfattningar och åsikter formuleras på något märkvärdigt sätt av hela kroppen, kanske särskilt magen, och att hjärnan först därefter kopplas in med uppgift att göra sin specialgrej, vilket är att utveckla oantastligt logiska argument för att kroppens uppfattningar är korrekta.

Antag till exempel att medborgaren ska ta ställning till påståendet ”Sänkta arbetsgivaravgifter för ökad sysselsättning” eller frågan ”Migrantstopp nu?”. Hur går hon då till väga för att skaffa sig en övertygelse? I teorin förmodas hon rådfråga den kunskap som antas finnas lagrad i hennes hjärna efter inhämtad gymnasiekompetens och, om inte det räcker, det överlägsna vetande eller insikt som står att få hos särskilda experter, i vårt tidevarv till exempel vetenskapsmän, i andra samhällen kanske präster eller astrologer eller trollkarlar eller pytior.

Patrik Engellau

Sigmund Freud var en rackare på att tyda drömmar. Vad skulle han säga om den här som jag hade i natt? Jag såg socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad, född Larsson, framför mig. Hon höll följande föredrag inför sina partikamrater.

Partikamrater. Partiet har gjort en snabbutredning om vad Trump-historien betyder för oss och om hur vi ska hantera den. Det tog inte lång tid för oss att komma fram till att detta, i tillägg till Brexit, kan vara världens käftsmäll mot sådana som vi. Det går trots allt att tänka tanken att svenskarna liksom amerikanerna är missnöjda med oss som styr. Jag säger inte att sådana känslor skulle vara befogade, jag säger bara att vi bör fejsa tanken.

Patrik Engellau

Den som nyfiket och förhoppningsvis fördomsfritt betraktar samhället, i det här fallet det svenska samhället, gör ibland iakttagelser. Han kan förstås inte lita blint på sina observationer. Det kunde inte Galilei heller där han satt och glodde i sitt teleskop. Han fick nöja sig med att förklara vad han tyckte sig ha sett och underställa observationerna andras bedömning.

Sedan Trump-smällen den nionde november har jag gjort två observationer som jag ska framföra kategoriskt och med extra emfas för att du ska få något att bita i.

Patrik Engellau

När jag läser tidningen eller tar del av etermedia – statskontrollerade eller inte spelar inte så stor roll – blir jag för det mesta arg. Känslor är viktiga. De skickar signaler till hjärnan att vakna upp ur sin letargi och försöka integrera den störning som känslan representerar i den allmänna samtidsförståelsen. Hördu hjärna, varför blir jag förbannad av media?

Hjärnan är emellertid morgontrött och vill inte bli störd och kastar åt mig en lättillgänglig och väl inövad förklaring: ”Det beror väl som vanligt på att du är en brunråtta”.

Patrik Engellau

Det statliga Globaliseringsrådet inom utbildningsdepartementet formulerade sig så här:

Globalisering syftar i vid mening på handel, gränsöverskridande investeringar och kapitalflöden samt utbyte av information och teknologi mellan länder. Även mjukare begrepp såsom kultur, miljö, attityder och livsåskådning kan omfattas av begreppet globalisering. Globaliseringen har framför allt möjliggjorts av minskade kommunikations- och transaktionskostnader till följd av teknologiska framsteg och politiska beslut. Det är ingen ny företeelse men den kraftiga minskningen av dessa kostnader de senaste decennierna har lett till en dramatisk ökning av globala transaktioner samt att allt fler länder deltar i den globala ekonomin. Globaliseringen har således intensifierats och vanligtvis är det denna intensifieringsfas som avses med begreppet.

Patrik Engellau

Det har diskuterats om det inte är dags att Brå, liksom myndigheten gjorde 1996 och 2005, gör en rapport om brottsligheten bland personer födda i Sverige och i utlandet.

Justitieminister Morgan Johansson har i en skrivelse förklarat att det inte behövs någon sådan undersökning eftersom, säger han, en studie från Stockholms universitet ”visar att det mesta av skillnaderna i brottslighet mellan personer med svensk respektive utländsk bakgrund försvinner när hänsyn tas till vissa faktorer i uppväxtmiljön, såsom föräldrars inkomst och sociala förhållanden i det bostadsområde individen har vuxit upp i”.

Patrik Engellau

Värdegrunden är en stor och mäktig furste, visserligen finns han enligt Wikipedia bara i Sverige och kanske i någon mån i Norge, men i Sverige hyllas han desto mer. Han ger 1,13 miljoner träffar på Google, vilket kan jämföras med 670 000 för Stefan Löfven, 390 000 för Moder Teresa och 11 200 för mig. Värdegrunden är alltså vid pass hundra gånger mer prominent än jag. Ändå vågar jag utmana honom ty jag menar att han bara är en tunn ballong som skulle sjunka ihop på nolltid om inte sådana som Skolverket fyllde honom med varm luft (på min och andra skattebetalares bekostnad).

OK, Värdegrund, är du redo?

Patrik Engellau

Det är ett himla tjat om skolpengssystemet och vinster i friskolor. Jag blir lite road och lite stött när det kommer upprörda politiker och har synpunkter. Jag tycker nämligen, förmätet nog, att systemet är mitt (och Erik Langbys, som var kommunalråd i Nacka). Jag (och andra tillsammans med mig) skrev böcker om skolpengssystemet innan det fanns, jag reste runt i Sveriges kommuner som ett slags Ansgar och missionerade om det, jag installerade systemet i Sveriges första skolpengskommun – Vaxholm – som konsult åt kommunens politiker. En sak kan jag tala om: Bildt-regeringen visade inget som helst intresse för konstruktionen av det system den senare tog äran av.

Patrik Engellau

Det kan hända att Donald Trump är en oberäknelig galning som aldrig borde ha blivit vald till president i USA. En del uttalanden han gjorde under valkampanjen, till exempel det där med att han skulle få Mexico att bygga och betala för en mur längs gränsen, känns svårsmälta. Men jag har förstås ingen aning om vad hans presidentskap kommer att få för eftermäle.

Däremot kan jag redan nu förklara min tillfredsställelse inte så mycket över att Trump blev vald som över att alla de förståsigpåare som självsäkert deklarerade att han aldrig kunde bli vald faktiskt fick fel. Jag gillar inte grötmyndiga förståsigpåare som tror sig veta hur landet ligger och vart utvecklingen går.

Patrik Engellau

Den nionde november hände stora saker. Donald Trump visade sig ha blivit vald till USAs näste president och det snöade något alldeles infernaliskt i Stockholm. Jag kan inte minnas ett så ymnigt snöfall någonsin. Det började vid midnatt och fortsatte dagen ut. Säkert föll det en halvmeter snö. Håll med om att det är egendomligt med två så märkvärdiga saker samma dag!

Det blev strul direkt. Kommunens plog hade lagt en vall bakom min bil så det fanns inte en chans att komma ut på morgonen. Men bäst som jag står där och ser borttappad ut stannar en man i en Bamsecheva och frågar om han kan hjälpa till. Vilken grej, tänker jag och tackar glatt. Några minuter senare är dragskruv monterad och rep knutet till hans krok. Chevan får jobba lite, men strax är jag fri. Jag hade inte räknat med att sitta fast så hårt så jag hade lättjefullt lagt ett dubbelt halvslag i stället för ett pålstek och det fick jag betala för med extra pill för att komma loss. Gissa om jag var tacksam för hjälpen.

Patrik Engellau

Här följer några visdomsord från Wikipedia, uppslagsord ”ideologi”:

Ideologier är idéer om hur ett samhälle skall organiseras och styras (eller inte styras), hur dess institutioner skall vara utformade, och hur människor skall samarbeta med varandra i vardagen. Nästan alla ideologier har en människosyn… Som klassiska ideologier räknas liberalism, socialism och konservatism.

Wikipedia vet även berätta att det också finns ett antal andra ideologier, till exempel feministiska, gröna, socialanarkistiska samt ekohumanistiska.

Vilket smörgåsbord! Vilken eller vilka av dessa ismer är det som styr tänkandet i Sverige idag?

Patrik Engellau

Idag har jag tre saker på hjärtat. Alla tre gäller mitt tjat om huvudmotsättningen i Sverige som jag alltså påstår går mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den anständiga medelklass som betalar för ruljangsen.

Min första synpunkt är att denna huvudmotsättning inte finns i någon sorts empirisk bemärkelse. Den utgör en intellektuell konstruktion, en tolkning som i bästa fall kan skänka förståelse och ge ledtrådar då beslut måste fattas. Det är samma sak med alla, tror jag i alla fall, idéer om samhället. Arbetarklassen var ingen empirisk kategori. Det var först sedan Karl Marx och August Palm talat om för arbetarna att de var en klass med gemensamma intressen som de började organisera sig. Detta var till stor nytta för den således uppfunna samhällsklassen.

Patrik Engellau

Jag har snart trettio års erfarenhet av att försöka påverka svensk politik. Nu ska jag beskriva den viktigaste förändringen under denna tid. Först ska jag tala om vad förändringen är, sedan ska jag försöka förklara vad jag menar.

Den stora förändringen är att politikerna förut bejakade de åtgärder som stod på dagordningen, medan de nu räds dem och låtsas att de inte finns.

Patrik Engellau

Vi slarvar med orden. Om någon försynt undrar om det finns mänskliga raser blir han gärna hållen för nazist trots att mänskligheten till nyligen ansett det självklar sak att mänskliga raser existerar. Tänk bara på Statens institut för rasbiologi som inrättades för mindre än hundra år sedan efter riksdagsmotioner av bland andra en socialdemokrat och en bondeförbundare, alltså centerpartist. Institutet fortlevde som självständig, statlig institution fram till 1958 då det uppgick i Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet. Den institutionen finns fortfarande även om den kanske slutat mäta skallar. Tänk även på amerikanska sjukhus som brukar kräva angivande av rastillhörighet på inskrivningsblanketterna.

Patrik Engellau

Två revolutioner är vår kulturs ursprung: den industriella och den franska. De tog död på den gamle guden – fast det var först år 1883 som Nietzsche i boken Sålunda talade Zarathustra officiellt kunde dödförklara honom – och satte en ny i hans ställe, nämligen förnuftet och rationaliteten. Modernismen, rationalitetens tidevarv, gjorde sitt inträde i historien.

Detta var ett oerhört framsteg. Mänskligheten frigjorde sig från mentala och intellektuella bojor, utvecklingsanden slapp ur flaskan. Allt som var fast, givet och till synes inskrivet i tillvarons dna löstes upp. Utvecklingen skapade nya sociala kombinationer, nya sätt att leva, nya sätt att producera och konsumera. ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon” skrev Marx och Engels i Kommunistiska manifestet. I vår tid har den polske sociologen och filosofen Zygmunt Bauman försökt fånga modernismens essens i uttrycket det flytande, vätskeliknande (”liquid”) samhället, ett samhälle som befinner sig i ständig omvandling efter det styrande förnuftets påbud.

Patrik Engellau

Jag tror att samhällseliter i alla tider haft ett instabilt förhållande till folket. Relationen har naturligtvis varierat över tiden och mellan platserna, men eliterna har alltid haft en dubbel relation till massorna. Å ena sidan har det gällt att hålla massorna på så gott humör att de jobbat ordentligt och avhållit sig från att göra uppror. En rädsla för vad folket kan hitta på om det inte tyglas är alltid närvarande. Å den andra har eliterna aldrig kunnat – eller velat! – lägga band på sin känsla av överlägsenhet. (I ett land som Sverige har överlägsenheten inte manifesterats särskilt pråligt, men provinsialläkaren och drängen visste precis var de hade varandra.) Observera att även om överlägsenheten normalt tar sig formen av ett mer eller mindre väl dolt förakt så kan den också uppträda som misskund, även då förstås ibland lite nedlåtande.