Vad bör göras?

8-26-13_11971

Patrik Engellau

År 1902 skrev Lenin en skrift med ovanstående rubrik. Hans svar var att eftersom arbetarklassen var för trög för att förstå sina egna intressen så måste den företrädas av ett parti med intellektuella yrkesrevolutionärer som verkade för arbetarklassens sak. Året därefter skapades bolsjevikpartiet för att förverkliga denna idé.

Klyftan mellan partiet och dem partiet ansåg sig representera var alltså redan från början en viktig del av hela konstruktionen. Så har det inte varit i Sverige. Hos oss har de politiska partierna till relativt nyligen varit ett med sina väljare. Nu har vi närmat oss den leninistiska modellen.

Framför allt har medelklassen – den majoritet av svenska folket som består av förnuftiga och rimligt skötsamma människor som går till jobbet, tar hand om familjen, betalar skatt och inte besvärar välfärdssystemen så där särskilt – under de senaste årtiondena haft anledning att känna sig alltmer alienerade från etablissemanget inom politik och media. Detta etablissemang talar inte medelklassens språk och ser inte världen med medelklassens ögon. För etablissemanget är medelklassen om inte fullt utvecklade så åtminstone potentiella brunråttor som, om vissa etablissemangspersoner fick råda, borde tas av daga med gas.

Denna medelklass har idag inga tidningar, inga tevekanaler, inga forskningsinstitut, inga partier eller ens någon klassmedvetande, alltså insikt om att klassen finns och har gemensamma intressen och att det är ett problem att den saknar tidningar och så vidare.

Så vad bör göras? Vad kan varje medelklassare ta sig för? Två saker, som jag ser det.

För det första gäller det att sluta skämmas. Fram till nyligen, ett år sedan eller så, har vanliga, hyggliga medborgare undvikit att framföra sin mening om exempelvis tiggeriet, migrationen och skolan av rädsla för att bli hållna för brunråttor. Det har till och med varit så illa att öppna diskussioner ofta inte ens kunnat föras i slutna sällskap, ty medelklassarna har bevakat varandra för att inte riskera att anses ha hamnat i brunråttekretsar.

Numera är det, om jag läser tidsandan rätt, slut på den risken. Det är inte längre skämmigt att oroa sig för nationens framtid och att klaga över den brist på förnuft med vilket Sverige styrs.

För det andra, nu när någon sorts yttrandefrihet brutit ut, gäller det att utnyttja den. Hur många människor träffar du varje dag? Tio? Tag bladet från munnen och resonera med dem om Sveriges ödesfrågor. Finns det något hopp om en vändning i skolan? Hur många illegala och oregistrerade migranter finns i landet och hur försörjer de sig? Var är planen för hur Sverige ska absorbera de tiotusentals och åter tiotusentals personer som får asyl och inte förväntas försörja sig på egen hand? Hur är det egentligen med brottsligheten bland utlandsfödda som Brottsförebyggande rådet undersökte för tio och tjugo år sedan men nu fått någon sorts förbud av justitie- och migrationsminister Morgan Johansson att uppdatera sina gamla studier. Varför döljer etablissemanget för skattebetalarna vad migrationen verkligen kostar? Enligt en norsk studie kostar en utomeuropisk invandrare till Norge i snitt ungefär fyra miljoner norska kronor från ankomst till död. Jan Tullberg, en enskild medborgare, har kommit fram till tre miljoner kronor för svensk del. Är det en riktig beräkning? Varför ska jag behöva lita till enskilda medborgare snarare än en statlig myndighet för att få ett svar på en så skälig fråga?

Varför är det så viktigt att vi talar om detta? Jo, därför att om vi håller tyst kommer inget brus av medborgarröster någonsin att komma fram till etablissemangets öron. Om vi är tysta ger vi etablissemanget monopol på etern. Det finns nog inget starkare än ett folk som vet vad det vill. Vi lever, som tur är, i en demokrati.