Minst en gång i veckan får jag en propå från någon läsare på den här sajten om att jag i en artikel ska framföra ett särskilt argument eller tes som vederbörande har kommit på.
Varför gör du det inte själv, frågar jag.

Jag kan inte, brukar svaret bli. Mitt namn får inte synas. Det är för känsligt. (Det låter som om vederbörande vore någon sorts höjdare, men så är det inte. Det handlar om vanliga människor som på den ena eller andra mer eller mindre begripliga grunden anser det ursäktligt att fega ur.)

Sådana propåer villfar jag aldrig. Instinkten tackar nej. Men att låta sig styras av sina instinkter är inte alltid rekommendabelt. Därför har jag tvingat mig till eftertanke och kommit fram till följande.

Det finns en föreställning, eller kanske myt, att i det demokratiska västerlandet så råder överensstämmelse mellan samhällets dominerande ideologi och medborgarnas mentalitet. Det innebär att den officiösa diskursen – flott, va? jag menar det prat och de tänkesätt som artikuleras av politiker, dominerande tidningar och ledande etermedia – stämmer med vad folk har i skallen. När statsministern talar, till exempel, känner folk igen sina egna tankar. Även om de inte instämmer i varje ord så begriper de hur karln resonerar.

En av de saker som imponerade mest på mig när jag som sextonåring började skola i USA var att amerikanerna talade om staten som ”vi”. ”Vårt förhållande till Frankrike har blivit lite ansträngt på sistone.” ”Vi kan inte tillåta ryssarna att placera missiler på Kuba.” ”Vi anser att det ska vara låg skatt på företagande.” Sådan samstämmighet mellan maktens och folkets världsuppfattningar är, tror jag, demokratins fundament. Då är makten legitim, ty den bildar ett gemensamt ”vi” med medborgarna även om det såklart existerar konflikter och motsättningar mellan olika medborgarintressen.

Nu har jag hamnat i ett intellektuellt dilemma igen och jag vet inte om det beror på att jag inte kan tänka klart eller om jag här står inför en av tillvarons genuina och ofrånkomliga motsägelser mellan flera rimliga synsätt.

Jag kan lugna dig med att mitt dilemma är lättare att förklara än att lösa.

Fram till för kanske tio år sedan funderade jag aldrig på allvar över varför Sverige var ett så framgångsrikt land. Det bara var så. Om du vill så kan du påstå att det var en rasistisk attityd från min sida. Liksom att det var självklart att svenskarna i kraft av sin svenskhet skulle ligga på toppen av alla mätningar.

År 1984 skrev jag en bok om Sveriges historia som heter På spaning efter Moder Sveas själ. Den började med vikingatiden på 1000-talet och den gick fram till ungefär nu och en bit framåt. När jag väl fått upp farten kunde jag gärna göra lite förutsägelser.

Jag har inte tänkt på boken på många år, men när jag nu bläddrar i den framstår den både, underligt nog, som kusligt pricksäker och fantasilös.

När jag gick i skolan fick jag lära mig något som jag fram till för några dagar sedan inte haft anledning att betvivla, nämligen teorin om fotosyntesen. Fotosyntesen, förklarade biologimagistern, betyder att växter under inflytande av solljus kan göra om vatten och koldioxid till druvsocker och syre. Så här ser den kemiska formeln ut:

6 H2O + 6 CO2 + ljusenergi → C6H12O6 (druvsocker) + 6 O2

Under åtskilliga decennier har jag ägnat mig åt att från plattformar utanför partipolitiken försöka förändra, förnya och, enligt egen uppfattning, förbättra politiken. Om någon skulle säga att det har gått fantastiskt bra så skulle jag svara att det är en överdrift. Om någon skulle säga att mina insatser varit helt verkningslösa så skulle jag svara ungefär samma. Bara som exempel har Sverige faktiskt som nästan enda land i världen ett offentligt finansierat skolpengssystem. Jag betvivlar att vi haft det om inte jag tillsammans med politikerna i Vaxholms kommun infört ett pilotsystem år 1992. Jodå, jag vet, vilket jag sagt i trettio år, att systemet kräver att betyg sätts av någon annan än skolan själv, men en sådan lag har jag inte klarat av på egen hand. 

Med anledning av Anders Leions krönika om alla gamla nazister på framstående positioner han stött på under sitt yrkesliv vill jag gärna dra ett strå till stacken.

Dagens föreställning är att alla, som en gång hade nazistiska böjelser, var judehatare och hitlerälskare. Jag tror att det är ohistoriskt och jag ska illustrera det med ett exempel på motsatsen i form av min mormors bror, kaptenen vid Dalregementet med majors avsked Otto von Unge.

I Sverige liksom i andra länder finns, åtminstone sedan Aristoteles som var den som först gjorde indelningen, tre klasser: över-, medel- och underklass.

Till överklassen räknas hos oss dem som styr landet, närmare bestämt några tusen politiker med sitt entourage av pr-konsulter och spin doctors, välfärdsapparatens ledare med dito samt mediafolk och framstående kulturpersoner som är överklassens härolder. Dit hör även ett antal privatförmögna personer som valt att solidarisera sig med makten och att anamma maktens ideologi.

För att ha minsta chans att förstå vad som händer i svenska utanförskapsområden måste man ha en rimligt korrekt uppfattning om hur det går till när en individ integreras i den samhälleliga gemenskapen. Med individ menas här inte bara en migrant utan även en nyfödd svensk av två svenskfödda föräldrar. Även den svenska babyn är en nykomling. Man måste ha ett hum om hur sådana integrationsprocesser går till.

Det som retar mig med medias rapportering av påstått aggressiv skatteplanering med hjälp av exempelvis advokatbyrån Appleby i Bermuda är den nästan goebbelsinspirerade hatiska tonen. Tittarna och läsarna får reda på att förövarna – till exempel EF-grundarna Bertil Hult – förtjänar vårt förakt, men vi får inte reda på vad som egentligen skett och hur Hult och andra gått till väga. Hatet verkar, i den höge stilbildarens efterföljd, vara själva syftet.

Polen och Ungern har samma inställning till migration, nämligen tvärnej (om det inte handlar om folk som ser likadana ut som polackerna och ungrarna, exempelvis ukrainare, eller om migranten investerar 300 000 euro i Ungern vilket ger honom permanent uppehållstillstånd).

I motsats till dessa två länder är Sverige och USA invandringsvänliga. Men det är ändå en himla skillnad på Sveriges och USAs migrationspolitik. Det framgår till exempel av den över hundrasidiga bok – Welcome to the United States, A Guide for New Immigrants  – som amerikanska myndigheter erbjuder nyanlända.

Tänk dig att du ska göra något stort, spännande och möjligtvis farligt, till exempel att hoppa från en flygmaskin på hög höjd. Det finns två väsensskilda metoder att förbereda sig. Den ena är att gå på kurs i flygplanshopp, skaffa sig fallskärm och noggrant lära sig allt om dess funktioner, kontrollera utrustningen i samband med hoppet och sedan, troligen med hjärtat i halsgropen, slänga sig ut från planet och dra i snöret. Den andra är att utan andra förberedelser än en lektion i självtillit rätt och slätt slänga sig ut från planet och hoppas på det bästa.

Jag talade med min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro om #metoo-kampanjen. Eller rättare sagt var det jag som talade om kampanjen, för till min förvåning kände hon inte till den. Bara det är intressant. Efter att ha tagit del av svenska medias bevakning av kampanjen trodde jag att hela världen, eller i varje fall västvärlden, kokade av kvinnovrede. Min lärarinna är ändå en högt bildad och synnerligen vaken dam, men inte ett pip om #metoo hade nått henne.

Häromdagen fick jag en bra fråga av en läsare. Frågan löd så här: Hur kommer det sig egentligen att vanliga medborgare i Sverige fortfarande går på myten om att höga skatter ger bättre välfärd, när det själva verket inte gör det?

Att frågan är bra beror, enligt min uppfattning, på att den är till synes enkel men har många trovärdiga men sinsemellan olika svar (och nu utgår jag från att de påstådda sakförhållandena är sanna, alltså att svenskar tror att ökade offentliga intäkter ger bättre välfärd medan det i verkligheten inte är så).

Min vän Ian Wachtmeister är död. Jag besökte honom i september i hans hem på Upplandsgatan. ”Vi får se vem som håller längst”, sa han, ”julgrisen eller jag”.

Nyligen åt jag lunch med en begåvad muslim som visserligen var född i Sverige, men sa sig leva mest tillsammans med invandrade trosfränder. Han sa att han var rädd att rasmotsättningarna i Sverige skulle öka framöver.

Du menar nazisterna, frågade jag.

Ja, sa han, dels det, men dels också en växande misstro – han drog sig för att använda ett starkare uttryck, sa han – från invandrarnas sida mot svenskarna. Invandrarna tycker att svenskar är rasister.

”Vi” är ett vanligt ord vars innebörd ofta framgår av sammanhanget. Om två par spelar bridge brukar en protokollförare göra prydliga anteckningar om varje spels poängfördelning i en tabell med två kolumner som benämns ”Vi” respektive ”De”. Man vet precis vem som är vem. Samma om Sverige ska möte Tyskland i fotboll. Då betyder ”vi” dels det svenska fotbollslaget, dels alla svenskar som, med undantag för några enstaka landsförrädare, vill att det svenska laget ska vinna. ”Vi vann” står det i så fall i tidningarna efteråt.

En av marknadsekonomins eviga frågor är om – och i så fall när och varför – systemet går under. Frågan är inte underlig ty marknadsekonomin, eller om man vill kalla systemet för kapitalismen, är allt annat än stabilt. Omvandling är dess väsen. Att den till slut av någon anledning omvandlar sig ned i en avgrund är ingen långsökt tanke.

Under de senaste tvåhundra åren har det kommit en hel radda med skarpa och genomtänkta teorier om kapitalismens undergång. För det mesta handlar det om att outhärdliga och lagbundet ökande sociala klyftor tar kål på systemet.

Efter andra världskrigets slut började man skriva om de senaste århundradenas världshistoria. Ett stort antal gamla kolonier över hela världen var på väg att bli självständiga, en process som inleddes med Indiens självständighet år 1947 och avslutades med de portugisiska koloniernas frigörelse år 1974. I det läget dög det inte längre att läsa i historieböckerna att kolonialmakterna spritt kultur och civilisation till sina översjöiska besittningar. Historien ändrades så att kolonialisterna i stället roffat och plundrat i kolonierna.

För jättelänge sedan läste jag en rubrik i en lokaltidning som satte myror i huvudet på mig: ”Asta, 87, svälter. Vad gör kommunalrådet?” Det handlade om en gammal dam som bodde ensam i ett hus på landet och tydligen inte råd med mat eller saknade möjligheter att ta sig till handelsboden eller vad det var, jag minns inte.

Jag hade en förskräcklig mardröm. Högste Maktansvarige hade utsett mig till arbetsmarknadsminister.

Jag vill inte, protesterade jag. Jag kan inte.

Jag vet, sa Högste Maktansvarige. Ingen kan. Därför har jag utsett dig.

Det märkvärdiga med den så kallade Paradisläckan är inte att 13,4 miljoner ”dokument” sipprat ut från advokatfirman Appleby i Bermuda. Det märkvärdiga är inte heller att ett antal rika personer fullt lagligt anlitat Appleby för att få hjälp med sina placeringar. Ej heller är det märkvärdigt att ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling, likaledes i enlighet med skattereglerna, placerat pengar på Malta. Det märkvärdiga är de smått hysteriska reaktioner saken fått i Sverige. På detta må vi fundera, för det säger något betydelsefullt om svensk ideologi och om makten i Sverige.

Gustav Adolfsdagen den 6 november firar man i Göteborg med att äta särskilda bakelser till åminnelse av hjältekonungens död vid Lützen år 1632. Det känns stort för oss stockholmare och för en gångs skull högaktar vi dessa bohuslänningar. Men just i år blir jag denna dag störd och ledsen i min nationella yra av tidningsartiklar om ett nyss uppdagat missförhållande.

För ett tag sedan visade Sveriges Television en ”dokumentärfilm” som hette Tvärvändningen – om svängningen i flyktingpolitiken. Enligt min uppfattning är hela föreställningen om att det skulle ha skett än 180-gradare i svensk invandringspolitik bara fake news. Rätta mig om jag har fel.

Om du orkar så läs den här artikeln. Du behöver inte läsa den för att förstå vad jag tänker säga, men den redovisar ett flagrant exempel på min tes. Det står att skolmyndigheterna aktivt försöker förhindra Sveriges skolor att införa olika nydaningar som av den pedagogiska forskningen anses ge positiva effekter, till exempel krav på skoluniform.

Så här skriver den alltid skarptänkte Ivar Arpi i Svenska Dagbladet:

Och natten till lördag besköts en vanlig polismans villa med ett grovkalibrigt automatvapen… Natten efter det utsattes en polisstation i Växjö för två attacker. Även polishuset i Kinna och i Vännäs utsattes för attacker. Och för bara någon vecka sedan detonerade en bomb utanför polishuset i Helsingborg. Tidigare i höst utsattes hustrun till en polis för ett kidnappningsförsök. I januari kastades en handgranat mot polisstationen i Katrineholm. I februari detonerade en bomb i en polischefs bil när den stod parkerad norr om Stockholm. I augusti exploderade något utanför polisstationen i Hallstahammar…

År 1867 uppmärksammade Europas länder, skriver författaren Magnus Västerbro i Dagens Nyheter, en svensk svältkatastrof. Hungern var fruktansvärd, särskilt i Norrland. Året efter drabbades Småland och Blekinge. Européerna vill hjälpa till. ”Bidrag strömmar in från Tyskland, Norge och Danmark, från England, Italien, Holland och USA, men även från Spanien, Portugal och Ryssland. Det bildas nödhjälpskommittéer i Bremen, Lübeck och Flensburg.”

Det som förvånar mig med katoliker är inte i första hand att de inte läser Bibeln, utan att de ofta inte ber till Gud eller hans son Jesus utan till andra medlemmar av Guds hov.

Till exempel gillar katoliker att be till Jesu mamma, Maria, eller till någon av hennes många inkarnationer. Portugiser är särskilt förtjusta i Vår Fru, alltså Mariakopia, av Fátima efter en historia om att Maria år 1917 visade sig ett upprepat antal gånger för tre herdebarn i socknen Fátima. Brasilianare ber gärna till Vår Fru av Aparecida efter en händelse 1717 där några fiskare fick en Mariaskulptur i sina nät varefter de välsignades med enorma fångster.

Dum fråga, tycker du kanske. Eller så tycker du att demokratin självklart hänger mer samman med liberalismen eftersom den faktiskt existerande socialism vi kunnat betrakta har varit diktatorisk.

Men så behöver det inte vara, inte om man ser på Brasilien. Dagens demokratiska system i Brasilien fick sitt avstamp i den militärdiktatur som rådde åren 1964 till 1985.