Livserfarenheter

Patrik Engellau

Under åtskilliga decennier har jag ägnat mig åt att från plattformar utanför partipolitiken försöka förändra, förnya och, enligt egen uppfattning, förbättra politiken. Om någon skulle säga att det har gått fantastiskt bra så skulle jag svara att det är en överdrift. Om någon skulle säga att mina insatser varit helt verkningslösa så skulle jag svara ungefär samma. Bara som exempel har Sverige faktiskt som nästan enda land i världen ett offentligt finansierat skolpengssystem. Jag betvivlar att vi haft det om inte jag tillsammans med politikerna i Vaxholms kommun infört ett pilotsystem år 1992. Jodå, jag vet, vilket jag sagt i trettio år, att systemet kräver att betyg sätts av någon annan än skolan själv, men en sådan lag har jag inte klarat av på egen hand. 

(Sedan kan det komma folk, vilket det gör, och påstå att mina insatser tyvärr varit verkningsfulla och även mycket skadliga, till exempel just skolpengssystemet. Så här sa Aftonbladet nyligen om de förslag vi lagt fram: ”Borgerliga och socialdemokratiska regeringar har sedan dess genomfört en rad av förslagen” och det är inte alls menat som en eloge.)

På 1990-talet reste jag Sverige runt som en sorts Ansgar och försökte frälsa lokalpolitiker för nya läror, pengsystem inom skola, vård och omsorg, försäljning av allmännyttehus, mer upphandling av kollektiva tjänster som busstrafik och parkskötsel och så vidare. Det knorrades väl en hel del, framför allt från vänsterpartister och särskilt statskramande socialdemokrater, men på det hela taget var politikerna öppna för budskapet. Moderaterna var särskilt entusiastiska även om de inte riktigt förstått teorin, något som inte minst visade sig när de i sin överdrivna hänförelse över allt privatägt sålde landets nedgrävda elkablar till privata företag som förstås genast utnyttjade sitt nyköpta naturliga monopol till att skörta upp kunderna.

Under alla dessa år har jag också med betydligt mindre framgång försökt mobilisera väljarna för politiskt engagemang. Jag ordnade en ungdomsriksdag i Sundsvall. Jag ordnade den återkommande politiska mötesplatsen ”Café Välfärden” över hela landet (ur vilken Ian Wachtmeister startade partiet Ny Demokrati), jag ordnade offentliga skattedebatter över hela landet (i Stockholm fyllde vi Konserthuset och fick ordna en extraföreställning för dem som inte kom in). Men på något sätt blev det aldrig någon riktig fart på mina försök att mobilisera medborgarna för politisk handling. Det kändes som om jag drog i startveven och motorn tände, men den började aldrig riktigt gå av sig själv.

Sammanfattningsvis: hygglig framgång med politikerna, sämre med medborgarna i allmänhet. Vad kan man dra för slutsatser av det?

Jag tror att såväl de politiker som de medborgare jag kom i kontakt med var hyggligt ivriga över budskapet – som fienden kallade ”nyliberalt” men jag kallade ”Välfärden 2.0”. Det var inte jag som hittat på det. Jag var bara budbäraren och missionären, inte Jesus, utan just Ansgar. Publiken var nyfiken på vad Jesus, som de hört talas om, hade att säga och Ansgar lade ut texten för dem.

Den stora skillnaden mellan politiker och medborgarna, tror jag, var att politikerna, men inte medborgarna, var organiserade. De hade redan färdiga apparater som de kunde ställa om efter de nya idéerna. De hade sina partier, de hade sina kommunala förvaltningar, de hade sina tjänstemän som ej sällan också gillade de nya tongångarna.

(Utvikning. En sak som jag funderat mycket på är varför skolpengssystemet slog igenom medan motsvarande system för sjukvården, för vilken jag också arrangerade frälsningsturnéer, aldrig lyfte från marken, jo, lite, med det fria valet av vårdcentraler, men det räknar jag knappt. Jag tror att det beror på entreprenörskapet eller snarare bristen därpå. För att göra ett kommunalt systemskifte krävs beslutsamhet och entreprenörskap från den politiska ledningen. Bara en på hundra kommunledningar har sådana personliga egenskaper. Det finns nästan 300 primärkommuner och därför tre stycken ledningar av det rätta virket. Därför gick det att nydana inom skolan, som är en primärkommunal inrättning. Vaxholm, Nacka och någon kommun till gick först. Men för skötseln av sjukvården finns bara ett tjugotal landsting. En av hundra landstingsledningar med rätt inställning blir noll när man bara har 20 stycken att välja mellan.)

Men medborgarna hade ingen organisation och därför fick deras engagemang inget fäste i tillvaron. Däcken fick inget grepp utan slirade bara i sörjan. Det enda synliga resultatet av alla mina ansträngningar blev som sagt avläggaren Ny Demokrati som jag själv aldrig medverkade i och för övrigt var skeptisk till även om jag har stor respekt och vänskap för Ian Wachtmeister.

Idag finns ett sjudande missnöje bland medborgarna som inte verkar kunna omhändertas och vändas i politisk handling av något av de existerande partierna, Sverigedemokraterna icke undantaget. Inget av dem ber oss göra något. Ändå är det så litet som skulle behövas för att medborgarnas ångest skulle gå fram till politiker och ledande journalister. Antag att det finns tusen ledande rikspolitiker och tusen ledande lokalpolitiker och tusen ledande mediapersoner. Det blir tretusen stycken. Dessa hör praktiskt taget aldrig av medborgarna eftersom medborgarna sitter hemma och är förbannade. Hur många förbannade medborgare finns det? En miljon? Om var och en av dessa hörde av sig en gång i veckan till makthavarna skulle det bli 50 meddelanden om dagen till var och en av makthavarna. Varje dag året runt.

Skulle sådan demokrati få någon effekt? Jag är naiv nog att tro det. Den uppfattningen baserar jag dels på egna erfarenheter av hur det känns när folk tycker något och hör av sig, dels på ett talesätt i maktens korridorer som säger att om fyra personer hör av sig så är det en folkstorm.

33 thoughts on “Livserfarenheter

    • Björn Runngren skriver:

      Problemet är att medborgarna inte förstår konsekvenserna eller inte vill förstå dem. Det är för obehagligt. Svenskar och tyskar är de som alltid varit mest loyal mot statsmakten. De flesta går och när på en förhoppning att till slut reder staten upp det. Skulle en grupp svenskar ta över en järnvägsstation skulle de först köpa biljett. Det skulle behövas ett bondeuppror liknande 4 oktober marschen mot löntagarfonder. Men dessvärre måste det först bli mycket värre och kännbart innan folk reser sig upp. Men då kommer det att vara för sent. Det gick att backa löntagarfonderna men hur normaliserar man balansen mellan infödda och invandrare?

      Sverige har blivit ett enda stort Postkodelotteriland. När samhällets resurser tryter bildas köer som sedan blir godtyckliga och kommer att upplevas som lotteri. Eller att man alternativt inför en motbok för välfärdstjänster?

      Gilla

  1. Hortensia skriver:

    Helt rätt, Patrik, vi borde låta ”etablissemanget” ta del av våra, det fullvuxna folkets, synpunkter; hissa och dissa diverse utspel och kampanjer…

    … men vi är nog ganska många här som redan har praktiserat denna typ av gräsrots-feedback – med nedslående resultat – och tappat sugen.

    Vad vi behöver är fler kompetenta, framsynta, rakryggade, livserfarna, hederliga och verbala, icke identitetsinkvoterade representanter…

    … precis sådana tiotaggare som du själv alltså, i en demokratiskt funktionell riksdag och regering. Snälla, snälla, snälla, Patrik, hjälp oss!

    Gilla

  2. Sven Larsson skriver:

    Om det så satt 100 000 politiker och ledande journalister. Så lyssnar de inte. Beklagar, dagens politiker härrör inte från att bry sig om andra – de härrör från postmodernismen – och tål så lite och verkar så lite, att jag mår illa. Det är ju bara se hur de säger på 100 dagar skall ”jag” ändra skolan, mitt land bygger inga gränser, öppna era hjärtan. ja vi behöver helt enekelt helt nya tänkare som tänker smartare och snabare och får de agerande att agera i rätt och i sak. Och ställa många andra krav på dig, mig och de invandrande

    Liked by 2 people

  3. Hovs_hällar skriver:

    Patrik: Det tror jag inte däremot Alla sådana meddelanden från typ ”Nisse i Hökarängen” åker direkt i den virtuella papperskorgen, och nämns på sin höjd av någon tidningsmurvel som exempel på ”näthat”.

    Läs artikeln i Kvartal, som tar upp detta förakt från överheten mot menigheten. ”Från arbetarhjältar till troll”.

    Varför? Jo därför att Överheten numera — likt det kommunistiska Östeuropa — betraktar menigheten som en samling idioter. Idioter som de Upplysta måste UPPFOSTRA till att äntligen fatta hur BRA det är med ”Mångkulturen”! Och lära sig ÄLSKA islam!

    Liked by 4 people

  4. Aha skriver:

    Den där passusen om att sälja kommunens elkablar som genast utnyttjades av den nya ägaren för prishöjningar är viktig.

    Infrastruktur bör ägas av kollektivet. Anledningen är pekuniär; varför låta sig, år ut och in, dräneras av pengar från några enstaka individer som i så fall skulle äga infrastrukturen?
    Infrastruktur definieras då som samhällsnyttigheter där fysisk konkurrens är kostsam eller rentav omöjlig. Exempel;
    Elnät, vägar, fiber, vattenledningar, avlopp, värmeverk.

    Förutom detta tycker jag också att kollektivet inte ska dra sig för att äga saker som genererar lättförtjänta såsom parkeringshus.
    Varför släppa betongladorna till någon att göra lättförtjänta pengar på?

    Liked by 3 people

      • Aha skriver:

        Nedanstående exempel, där jag antagit beloppen efter förmåga, ser jag som goda skäl att inte släppa betongladorna till privata intressen.
        Ett P-hus i Humlegården på 60 platser kan antas generera en intäkt på ca 7 milj kr per år.
        Antag att betongladan kostade 30 miljoner att bygga för 30 år sedan.
        Antag 2 milj i årlig driftkostnad.
        Vinsten blir då 5 milj per år, på 30 år har p-huset genererat 150 milj kr i vinst.

        Varför låta privata intressen ta hand om de lättförtjänta pengarna?

        Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        @AHA: Kort svar: För att placera den operativa och finansiella risken hos den som också ansvarar för eventuella förluster, skin in the game, eget skinn i potten, i stället för hos politiker som låter skattebetalarna betala, moral hazard. Detta är grundprincipen för marknadsekonomin i kontradistinktion till den s.k. kommandoplaneekonomin, som egentligen bara är kommandoplan och ingen ekonomi.

        Gilla

      • Fredrik Östman skriver:

        @AHA: Långt svar: Huset får ett pris, det är förväntad vinst gånger aktuellt p/e-tal, t.ex. 20*7”. Därmed finns ingen lätthämtad vinst kvar, utan en balanserad risk/chans till vinst/förlust. Den som är bättre än du på att sköta p-hus kan kanske med lite tur ta in 7’500′, den som klantar sig 6’500′. Dessutom finns alternativ och okända händelser. Stänger p-huset blir det brist på platser, sänker staden p-avgifterna sjunker intäkterna, blir det självåkande bilar blir det färre bilar totalt och färre som står parkerade. Andra politiker — stat, EU — kan komma med nya reger. Tomtmarken har ett värde som bränner i fickan. Vad ger bäst avkastning? Om kreativ förstörelse inträder och din kalkyl går om intet är det kanske en fördel om lite vinster ansamlat sig så att en nyinvestering kan göras. Den chansen har man försuttit om man ”delat ut” vinsterna till — till vem? Invånarna i staden, som inte betalar något för att flytta in och ut? Till bidragstagarna — lika med skattehöjning? — Nej, ett avskrivet betongskelett kan snabbt rivas. Och de invånare som liksom du resonerar statiskt och är övertygade om hur fasta och ”riskfria” vinster som kan göras kan ju köpa andelar i företaget, som kostar precis lika mycket som de säkra vinsterna antages vara. Lycka till med den investeringen! Observera att alternativa möjligheter och okända händelser i framtiden både omintetgör illusionen av riskfrihet — etablerar ett helt annat riskbegrepp. Gemensamt ägande fungerar bäst marknaden under rule of law, lika för alla. Privilegier, moral hazard, inlåsningar, maktlöshet o.s.v. som vidlåder politiken sänker alltings värde. Borde vi inte ha lärt oss det än?

        När det gäller faktiska ”monopol”, eller rättare sagt situationer där konsumentens transaktionskostnader skulle bli oöverstigliga, det som kallas infrastruktur på riktigt, ser det på ytan annorlunda ut. Likväl kan även detta regleras under rule of law utan politiskt apspel, korruption och privilegier. Det viktiga är här den kontraktuella situationen. Man kan bli skinnad av en kommunal nämnd likaväl som av en firma. Detta sker t.ex. regelmässigt när infrastruktur anläggs. Det gäller att flytta mentalt fokus från ”monopol” och inbillade ”marknaders” ”storlek” till transaktionskostnader, ett rationellt riskbegrepp och allmängiltiga regler. Det som kallas ”monopol” är helt ofarligt på marknader med låga transaktionskostnader.

        Gilla

      • Lars skriver:

        Teorin om monopol och monopolistisk konkurrens är väl etablerad inom nationalekonomin och monopol medför att man kan sätta priserna högre än vid den punkt där marginalkostnad är samma som pris, man kan sätta den där genomsnittlig kostnad är lika med pris dvs vid ett högre pris och med mindre utbud av tjänsten. Det har inget med ‘skin in the game’ att göra utan är en situation där konkurrens eller potentiell konkurrens saknas. Det är därför det är så fatal med nätkostnader som ständigt ökar för eldistribution till hushåll då det inte finns alternativa leverantörer för den infrastrukturen.

        Gilla

      • Lars skriver:

        https://www.adlibris.com/se/bok/competitive-strategy-techniques-for-analyzing-industries-and-competitors-9780743260886

        Michael Porters bok om konkurrensstrategi hos företag är intressant då han helt enkelt vänt på begreppen från nationalekonomin om hur begränsningar för fri konkurrens skapas och konstaterar att det är den konkurrensstrategi företag begagnar eller begagna. Man skapar begränsningar genom bl.a., produktdifferentiering, koncentration, kostnadsförsprång skalfördelar mm dvs man strävar mot monopolistisk konkurrens med färre spelare och prisledarskap. Näringslivet strävar INTE mot fri konkurrens.

        Naturligtvis finns hela tiden hotet om potentiell konkurrens så utveckling fortsätter och de relativt höga vinsterna kan vara en positiv effekt för dynamik. Rena monopol däremot med övervinster skapar ofta trögheter och brist på utveckling i verksamheten och är vanligen bättre hanterade som offentligt ägda och in tidiga utvecklingsskeden så är det genomgående i olika länder att man gett monopolprivilegier eller skyddat inhemska producenter från konkurrens utifrån. Många länder har då misslyckats t.ex. strategier för importsubstitution har get ineffektiva industrier. Nordost Asien har skyddat sin industri, men tvingat den till konkurrens på världsmarknaden och det tycks vara den strategi som fungerat för Japan, Syd Korea, Taiwan och Kina. Man kan nog också se att Tyskland och Sverige under 2000-tal haft en exportorienterad strategi, hållit ned inhemsk konsumtion och därmed valutakursen och gynnat exportföretag som gjort stora vinster, men konkurrerat.

        Enkla formler för analys av monopolistisk konkurrens och subventioner håller inte helt. Konkurrens är en nyckelfaktor både för effektiv uppbyggnad av verksamhet och för effektiv resurshantering i mogna industriländer.

        Gilla

      • Lars skriver:

        Monopol vinstmaximerar och producerar den kvantitet där marginalintäkten är lika med marginalkostnaden. Monopol kan vara olika starka dvs genomsnittskostnaden kan ligga under priset där marginalintäkten är lika med marginalkostnaden eller priset kan vara lika med genomsnittskostnaden. Styrka mätt som avvikelse mellan pris och marginalkostnad. Storleken på vinsten är därför inget mått på monopolstyrkan. Monopol tenderar få högre kostnader pga ineffektivitet orsakad av monopolsituationen.

        Jobbiga modeller!

        Gilla

    • Bo Svensson skriver:

      Investeringar i vägnät och broar är oproblematiskt att släppa ut i den friska sektorn. – Man gör all trafik spårbar och låter trafikanterna betala tonkilometeravgift via autogiro och fördelar intäkterna efter hur mycket vägsträckorna trafikeras.

      Gilla

      • Lars skriver:

        Du är ju märklig, du tror det handlar om administrativa problem när det handlar om ekonomi och möjligheten hantera stora befolkningar där man ofta drabbas av ‘fallacy of composition’ dvs vad en person gör blir helt annan än när hundratusentals gör samma sak.

        Problemet med infrastruktur du tar upp är att marginalkostnaden för ytterligare en styck användning går mot noll dvs det samhällsekonomiskt optimala för utnyttjande av t.ex. Öresundsbron bortsett från faktorer som miljöpåverkan är att låta överfart vara gratis och ta kostnaden över skattsedeln. Öresundsbron bildar nu ett monopol och man kan sätta priset så att den är lika med genomsnittskostnaden istället och därmed minskar trafiken men man får större vinst dvs skillnaden mellan marginalkostnadskurvan och priset.

        Gilla

  5. Olle Holmqvist skriver:

    ”omkring år 830 besöktes (Kejsaren) av två sändebud från sveakungen…flera i deras hemland som ville övergå till den kristna tron, utsåg han Ansgar att sprida tron. Ansgar och hans medhjälpare munken Witmar följde med en konvoj av köpmän, men halvvägs blev de överfallna av vikingar, och de måste ta sig till Birka till fots. Det bildades en liten församling med Birkas hövitsman Herigar som främsta namn. I Birka förkunnade Ansgar kristendomen omkring 829–831. Som svensk kung anges för denna tid Björn i Ansgarsvitan. Framgången var dock blygsam, och sveakungens inbjudan får nog betraktas som en vänlig gest till den
    djupt kristne kejsaren.” (Wiki)

    Ansgar kan vara en lite vansklig förebild. Bl a reste han inte runt särskilt mycket. Mina favoriter är de 20, tror jag de var som i franska kolonin i ShangHai på flickskolan bildade Kinas kommunistiska part 1921. Mindre än 30 år senare…

    Gilla

  6. Bo Svensson skriver:

    Borde man inte försöka få det att fungera med en församling till vilken man kvalificerade sig genom intelligenstest, till vilken man kunde vända sig med goda idéer om hur samhället borde skötas och som i sin tur offentligt gav rikets styresmän väl genomtänkta råd och kommentarer som inte kunde ignoreras eller viftas bort eller stämplas med invektiv.

    Gilla

    • Bo Svensson skriver:

      Hade den varit på plats, hade det funnits en kanal för att påpeka vikten av extern betygssättning för att få ordning på skolpeng-systemet.

      Gilla

  7. Moab skriver:

    Jag undrar, jag börjar tro att demonstrationer på gatorna är mera effektivt, men media skulle ju kunna välja att ignorera också detta. Jag är övertygad om att det redan ligger ett avgrundsvrål i medias inboxar, men precis som jag har ca 7000 mail i min junk så kan ju varje journalist ha tusentals mail som de aldrig läser. Teknikens under. Nej jag tror att detta är delvis spilld energi. Succé i detta utgår också ifrån att logiska argument går hem, detta tror jag inte längre på.

    Jag tänkte idag igen att det behövs en ”trash” kvällstidning med konservativt snitt. Smaklös, rå humor, sport, brott. Nästan alla dissidenttidningar försöker sig på en intellektuell och seriös vinkel och vill framstå som ledarsidor. Jag tror tiden är mogen för att spela vänstermedias eget spel, för de är aldrig för fina för att smäda, göra hembesök och hänga ut. Jag tror att man måste diversifiera kampen och avsätta medel för en smutsig kamp, en ny dagstidning. Men de som har råd att sponsra detta sitter och kollar navelludden, som minecrafts grundare eller qviberg.

    Gilla

  8. Sten Lindgren den äldre skriver:

    Inte kan man säga att skolan blivit bättre, det gäller hela vägen från klass 1 till det Lutande Universitet i Pisa. Vi ska inte tala om vad man ställt till med på Nya Karolinska, det verkar ha varit rena julafton för de korrupta.

    Syftet var gott, att komma bort från betongsocialismen, men man glömde några saker som att:

    • Tydligt separera vad som är myndighetsutövning och vad som kan konkurrensutsättas
    • Ersätta monopolbyråkrati med professionell upphandling och uppföljning

    Nu tror jag tyvärr att dessa ambitioner och problemlösning knuten till detta drunknar i invandringsfloden, nu handlar det bara om att hålla sig flytande, inte att förfina olika system, tyvärr.

    Politikerna: Jag tänker ibland på hur snett det gått och där de två största politiska partierna haft ledare som:

    • Varit väldigt marginaliserade i samhället, för att inte säga outsiders
    • Som delat ett förakt för det vanliga svenska samhället
    • Och som med sina psykopatiska drag tillskansat sig stort inflytande.

    Jag tänker på Mona S och Reinfeldt.

    Tack och lov är båda dessa borta ur bilden men båda partierna saknar idag folklig förankring. Det ena partiet går byråkratins ärenden, det andra går PK-businessens och PR-konsulternas ärenden.

    Liked by 1 person

  9. Östanskog skriver:

    Är det bara den mörka kvällen, som får mig att lämna det rationella, men jag känner, att en förbannelse har lagt sig över Sverige som en våt filt.

    Gilla

  10. Petrus skriver:

    Skolpengssystemet hade nog gett väldigt bra incitament för att ge effektivare inlärning om betygssättningen legat kvar som statens ansvar och alla elever fått skriva samma prov, ungefär som de centrala proven. Utan extern kontroll av betygssättningen och fria skolval krävs inte mycken fantasi för att inse att incitamenten för att förbättra effektiviteten i inlärningen blir så gott som obefintlig. Däremot uppstår starka incitament för att höja betygen/sänka prestationskraven. Elevtillströmningen maxas om man får höga betyg även om man kan sitta och slöa.

    Det hade varit väldigt enkelt att undvika de här problemen. Problemet är bara att det inte finns något tydligt incitament för en politiker att i realiteten skapa en välfungerande skola. För detta krävs någon slags idealism, typ att man vill att det egna landet skall stå sig väl i konkurrensen med andra länder. För att förverkliga en ideologi typ liberalism eller socialism är det dock rätt irrelevant om skolsystemet ger bra resultat jämfört med andra länder. Ett land kan vara 100 % liberalt eller 100 % socialistiskt utan eleverna lär sig nästan någonting. Ett land kan också vara helt utfattigt men ändå vara 100 % liberalt (Ryssland för 20 år sedan) eller 100 % socialistiskt – operationen lyckades men patienten dog.

    Andra incitament för skolpengen kan ha varit att föräldrar i lokalpolitiken sett detta som ett bra sätt att smygvägen slippa invandrarelever. Politiskt aktiv skolpersonal såg chansen att köpa skolor billigt.

    Gilla

  11. Petrus skriver:

    Vill tillägga att man förutom att kapa ner kostnaderna för lärarlöner även kommer att kunna kapa ner kostnaderna för skollokaler om en stor del av eleverna sitter hemma. Kostnaderna för skolskjutsar skulle man också kunna kapa.

    Skolgymnastiken skulle man kunna fixa genom att eleverna fick trampa 40 min 3 dagar i veckan på en billig orbitalcykel som de får, eller får låna av kommunen, och får ställa upp i hemmet. Det blir billigare än en gympalärare och gymnastikhallar. En enda person borde kunna ha koll på 50 elever samtidigt på en bildskärm där man ser om de trampar och vevar på eller sitter och slöar. Det här är ett lämplig sysselsättning för långtidsarbetslösa. De långtidsarbetslösa skulle också kunna sköta en sådan här syssla från hemmet. Då skulle de slippa betala för resor och lunch ute och därmed inte knorra så mycket över arbetsuppgifterna. Perfekt lösning för alla.

    Eftersom invandringen kommer att börja kosta så mycket framdeles för kommunerna, vilket Hans Jensevik upplyst om här på DGS, så måste man börja hitta områden där man kan gå fram med motorsågen för att kapa kostnader. Utbildningssektorn borde vara ett av de enklare områdena. För att kunna motverka den försämring av bytesbalansen som invandringen ger (det växer inga fler träd och inga nya Sandvik och Volvo skapas för att vi får fler Rinkeby och Rosengård men vi måste importera mer mobiltelefoner och apelsiner) så måste vi också kapa ner u-hjälpen till andra OECD-länders nivå, helst med något typ 90 %.

    Gilla

  12. Olle Reimers skriver:

    Patrik; det kanske låter lite konstigt i dina öron, men genom blockchainteknik kan man skapa ett instrument där de som organiserar sig tillsamman hela tiden kan följa den gemensamma utvecklingen. Allt som angår det gemensamma registreras inom systemets ram och är omedelbart tillgängligt för alla. Ingenting som inte registrerats tillhör det gemensamma projektet, vilket omöjliggör hemlig fraktionspolitik.

    Gilla

    • Lars skriver:

      Trodde det var en teknik som gjorde att man kunde säkerställa dokuments autenticitet utan att ha gemensamma register dvs en slags distribuerad liggare? Vad jag förstår drar det oerhörda mängder datakraft och energi. Förvisso kommer det, men det handlar väl främst om sådant som kontrakt och avtal av olika slag?

      Gilla

      • Lars skriver:

        Och riksbanken utreder ju nu hur man kan skapa en elektronisk valuta. Det är onekligen fascinerande om man kan skapa pengar elektroniskt centralt och använda blockchain teknik och begränsa utbudet så att banker och andra aktörer måste låna in innan de kan låna ut och inte längre skapa pengar via utlåning dvs gamla ‘loanable fund’ teorin kan faktiskt implementeras. Men det är bara spekulationer. Jag vet inte vad man tänker och kan inte överblicka.

        Gilla

  13. Tove Frisch skriver:

    Skolpengssysyemet blev spiken i kistan för den svenska skolan. Kurserna krympte till oigenkännlighet och korruptionen frodades. När du kan få pengar för en elev 5 ggr per år i st f en, när godkända betyg ger mer pengar än F, blir kunskapen lidande. Lärare tvingas godkänna och höja betyg eleverna inte har klarat.. En ettårskurs blir 5-8 veckor. Jag tror säkert att du gjort gott i livet men skilpengen hör inte dit.

    Gilla

  14. Magnus Rosensparr skriver:

    Vad som behövs för att nå ut till svenska folket är ett helt nytt stort mediebolag som kan ta upp konkurrensen med SVT/SR, DN, Expressen och Aftonbladet. Då det stora flertalet av svenskarna är hjärtligt trötta på befintlig svensk media, kan man anta att om detta projekt skulle förverkligas skulle det bli en given succé och en framgångsrik vinstmaskin. Ute i världen finns all den kompetens som behövs för att realisera detta. Det som krävs är synnerligen stora kapitalinsatser, och därför borde man försöka intressera de största svenska kapitalisterna, t. ex. familjerna Kamprad, Persson (H&M), Lundberg, Stenbeck, Wallenberg m. fl. för att investera i projektet. Vem skulle vara bättre lämpad för att initiera detta goda initiativ än Patrik Engellau?

    Gilla

    • Lars skriver:

      Man hoppades från ‘högern’ på att TV4 och TV3 skulle bli det du eftersträvar, men så blev det inte´, utan snarare ser vi privat media leda utvecklingen nedåt. Så Public Service behövs, men måste reformeras. Jag tror på mer genuin självstyre, men med bas i den parlamentariska verkligheten. Jag gissar man skulle kunna skissa på en styrningsform liknande riksbanken med ett fullmäktige utsett av riksdagen med partierna representerade som utser VD och ledningen under VD och där dessa måste ha max 10 år kvar till pensionen, så de saknar behov hålla sig väl med branschen och kan uppnå reell självständighet. Privat media går utför i nästan hela västvärlden och eftersom det samtidigt är ett krav och ett behov av en självständig press, så tror jag man bör använda public service för att skapa reell konkurrens till privata media, som styrs av ägare och ledning.

      Gilla

  15. slaszlos skriver:

    Mina 34 års svenskresan med stora samhällsförändringarna som politisk flykting enligt Genève Konventionens bedömning tillhörande olikhet bland miljontals nysvenskar – övertygad om Patrik Engellaus goda viljan vid MRR´s trogna ideal i diskus mellan politik och medborgare trots slogs fel . Politiken har vilselett medborgare och medborgare visar sina känslor för missnöjde . Resultatet är att Konungariket har blivit ännu mer i sina rötter mer rasistiskt med ökande tendensen av fortsatt antisemitism på statens människohandeln och blandningen av politiska flyktingar med lyxsökare, kriminella, agenter och spioner med enorma skaror av angivare i främmande makters tjänster. I det härvan diskrimineras högutbildade politiska flyktingar och utbildas analfabeter till terrorister samt staten har förlorat sitt viktigaste uppdraget att skydda landets och medborgares säkerhet mot inre och yttre fiender. Frihets och mänskliga rättigheter slår hårt mot målet i medborgarrörelsens mål i outbildade beslutsfattarnas goda viljan vilket kantad av goda avsikter. ” Svenska modellen ” eller ” den svenska metoden ” är självbedrägeri i dubbelmoralens dubbelspel vilket återspeglas på Sveriges inrikes och utrikespolitik ute i världen skakar sina egna i den stora omvälvningen just mellan den socialliberala civilisationen och den nya världsordningen efter Brexit och USA-valet. Båten sjunker med EUs dödsdans med extremism nationalismen i medlemsstaterna och kontinenten tillbaka igen 100 års förlorade arbete att skapa Fred och Säkerhet orsakat av civilisationernas sammandrabbningar just på mellan islamsextremism fundamentalismen och den judisk-kristna civilisationen… att överleva igen sin avgrund och avgrundsanden …

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s