Under åtskilliga decennier har jag ägnat mig åt att från plattformar utanför partipolitiken försöka förändra, förnya och, enligt egen uppfattning, förbättra politiken. Om någon skulle säga att det har gått fantastiskt bra så skulle jag svara att det är en överdrift. Om någon skulle säga att mina insatser varit helt verkningslösa så skulle jag svara ungefär samma. Bara som exempel har Sverige faktiskt som nästan enda land i världen ett offentligt finansierat skolpengssystem. Jag betvivlar att vi haft det om inte jag tillsammans med politikerna i Vaxholms kommun infört ett pilotsystem år 1992. Jodå, jag vet, vilket jag sagt i trettio år, att systemet kräver att betyg sätts av någon annan än skolan själv, men en sådan lag har jag inte klarat av på egen hand. 

(Sedan kan det komma folk, vilket det gör, och påstå att mina insatser tyvärr varit verkningsfulla och även mycket skadliga, till exempel just skolpengssystemet. Så här sa Aftonbladet nyligen om de förslag vi lagt fram: ”Borgerliga och socialdemokratiska regeringar har sedan dess genomfört en rad av förslagen” och det är inte alls menat som en eloge.)

På 1990-talet reste jag Sverige runt som en sorts Ansgar och försökte frälsa lokalpolitiker för nya läror, pengsystem inom skola, vård och omsorg, försäljning av allmännyttehus, mer upphandling av kollektiva tjänster som busstrafik och parkskötsel och så vidare. Det knorrades väl en hel del, framför allt från vänsterpartister och särskilt statskramande socialdemokrater, men på det hela taget var politikerna öppna för budskapet. Moderaterna var särskilt entusiastiska även om de inte riktigt förstått teorin, något som inte minst visade sig när de i sin överdrivna hänförelse över allt privatägt sålde landets nedgrävda elkablar till privata företag som förstås genast utnyttjade sitt nyköpta naturliga monopol till att skörta upp kunderna.

Under alla dessa år har jag också med betydligt mindre framgång försökt mobilisera väljarna för politiskt engagemang. Jag ordnade en ungdomsriksdag i Sundsvall. Jag ordnade den återkommande politiska mötesplatsen ”Café Välfärden” över hela landet (ur vilken Ian Wachtmeister startade partiet Ny Demokrati), jag ordnade offentliga skattedebatter över hela landet (i Stockholm fyllde vi Konserthuset och fick ordna en extraföreställning för dem som inte kom in). Men på något sätt blev det aldrig någon riktig fart på mina försök att mobilisera medborgarna för politisk handling. Det kändes som om jag drog i startveven och motorn tände, men den började aldrig riktigt gå av sig själv.

Sammanfattningsvis: hygglig framgång med politikerna, sämre med medborgarna i allmänhet. Vad kan man dra för slutsatser av det?

Jag tror att såväl de politiker som de medborgare jag kom i kontakt med var hyggligt ivriga över budskapet – som fienden kallade ”nyliberalt” men jag kallade ”Välfärden 2.0”. Det var inte jag som hittat på det. Jag var bara budbäraren och missionären, inte Jesus, utan just Ansgar. Publiken var nyfiken på vad Jesus, som de hört talas om, hade att säga och Ansgar lade ut texten för dem.

Den stora skillnaden mellan politiker och medborgarna, tror jag, var att politikerna, men inte medborgarna, var organiserade. De hade redan färdiga apparater som de kunde ställa om efter de nya idéerna. De hade sina partier, de hade sina kommunala förvaltningar, de hade sina tjänstemän som ej sällan också gillade de nya tongångarna.

(Utvikning. En sak som jag funderat mycket på är varför skolpengssystemet slog igenom medan motsvarande system för sjukvården, för vilken jag också arrangerade frälsningsturnéer, aldrig lyfte från marken, jo, lite, med det fria valet av vårdcentraler, men det räknar jag knappt. Jag tror att det beror på entreprenörskapet eller snarare bristen därpå. För att göra ett kommunalt systemskifte krävs beslutsamhet och entreprenörskap från den politiska ledningen. Bara en på hundra kommunledningar har sådana personliga egenskaper. Det finns nästan 300 primärkommuner och därför tre stycken ledningar av det rätta virket. Därför gick det att nydana inom skolan, som är en primärkommunal inrättning. Vaxholm, Nacka och någon kommun till gick först. Men för skötseln av sjukvården finns bara ett tjugotal landsting. En av hundra landstingsledningar med rätt inställning blir noll när man bara har 20 stycken att välja mellan.)

Men medborgarna hade ingen organisation och därför fick deras engagemang inget fäste i tillvaron. Däcken fick inget grepp utan slirade bara i sörjan. Det enda synliga resultatet av alla mina ansträngningar blev som sagt avläggaren Ny Demokrati som jag själv aldrig medverkade i och för övrigt var skeptisk till även om jag har stor respekt och vänskap för Ian Wachtmeister.

Idag finns ett sjudande missnöje bland medborgarna som inte verkar kunna omhändertas och vändas i politisk handling av något av de existerande partierna, Sverigedemokraterna icke undantaget. Inget av dem ber oss göra något. Ändå är det så litet som skulle behövas för att medborgarnas ångest skulle gå fram till politiker och ledande journalister. Antag att det finns tusen ledande rikspolitiker och tusen ledande lokalpolitiker och tusen ledande mediapersoner. Det blir tretusen stycken. Dessa hör praktiskt taget aldrig av medborgarna eftersom medborgarna sitter hemma och är förbannade. Hur många förbannade medborgare finns det? En miljon? Om var och en av dessa hörde av sig en gång i veckan till makthavarna skulle det bli 50 meddelanden om dagen till var och en av makthavarna. Varje dag året runt.

Skulle sådan demokrati få någon effekt? Jag är naiv nog att tro det. Den uppfattningen baserar jag dels på egna erfarenheter av hur det känns när folk tycker något och hör av sig, dels på ett talesätt i maktens korridorer som säger att om fyra personer hör av sig så är det en folkstorm.