Vi har fått lära oss att demokratin alltid måste försvaras eftersom den alltid hotas någonstans ifrån. Vilka är då hoten mot demokratin här och nu i Sverige?

Det finns två bärande svar på den frågan. Det ena presenterades i Dagens Nyheters huvudledare den 2 januari. Det andra ska jag strax anföra.

En läsare framförde en relevant fråga. Om Engellau nu tycker att det välfärdsindustriella komplexet är ett problem, sa läsaren, hur tycker då Engellau att man ska organisera välfärdstjänsterna eftersom folk vill ha sjukvård och sådant? Menar Engellau att folk ska betala allt ur egen ficka?

Låt mig starta med en sociologisk observation som kan verka banal, men visar sig innehållsrik, nämligen att organisationer normalt vill ha mer pengar. I företagsvärlden uppträder denna drift i form av en vilja till vinstmaximering. Hos anslagsfinansierade organisationer framträder den som en önskan om omsättningsmaximering.

”Vi är en familj. Alla invånare är barn. Politikerna är föräldrarna.”

Så deklarerar en invandrad ung man i Malmö i en tevesnutt av Joakim Lamotte. Invandraren är arg på politikerna för våldtäkter och annat ofog i sin hemstad. Genom att inte förebygga eller tillräckligt motverka våldtäkterna, menar migranten, har politikerna har inte tagit sitt föräldraansvar för samhället. 

Tino Sanandaji är en av de klipskaste och mest rakryggade personer jag känner. Det kommer inte ett fjäskigt ord över hans läppar. Dessutom verkar han kunna alla statistiska tabeller i hela världen utantill.

Vi spekulerade om Norges och Sveriges förmåga att integrera utlänningar. Tino menade att norrmännen var snäppet vassare än svenskarna vilket gissningsvis och ”helt ovetenskapligt” skulle kunna bero på att norrmännen är ”snällare”. 

Det går att förstå att ledarna i Sovjetunionen var kommunister eftersom kommunismen var den gemensamma ideologi och kultur som gav dem deras framstående positioner. Däremot är det svårt att förstå att vanliga människor kunde sätta sin lit till denna lära. På samma vis med nazismen. Att Hitler, Göring, Goebbels och till och med en så relativt lågrankad nazist som Eichmann var entusiastiska nationalsocialister är inte det minsta konstigt, men att även en del fattiga pinnebergare var trogna hitlerister är knepigare att förklara.

En för varje vecka alltmer brännande fråga är hur vårt lands ledare, däribland inräknade såväl ledande politiker och tjänstemän som ledande mediapersoner, orkar med att ständigt värna om och stadigt förnya den förljugenhet i vilken det officiella Sverige lever. (För ett år sedan hade jag fortfarande känt mig nödd att förklara vad jag menar med förljugenhet, men det känns numera inte så nödvändigt; alla vet vad det handlar om.) Hur kan de trots alla fakta förneka sina uppenbara misslyckanden inom skola, migration, sjukvård och andra delar av sitt fögderi?

Vi vet så lite. I varje fall vet jag så lite. Jag vet att västerlandet sedan ett antal sekler gjort ekonomiska underverk medan resten av världen mest varit avundsjuk och förbannad och på senare tid i ökande utsträckning migrerat till västerlandet för att bli delaktig i miraklet. Men jag vet inte vad som är hemligheten bakom västerlandets framgångar.

Förlåt om jag tjatar om det här med att Leif Östling blev petad som ordförande i organisationen Svenskt Näringsliv för att han undrade vad en skattebetalare egentligen får för sina inbetalningar. Vi kan strunta i formalia som att han använde ett svärord i sammanhanget – ”vad fan får man för pengarna” eller något ditåt – ty ordval spelar egentligen ingen roll. Ingen ska försöka inbilla mig att han blev petad från sin betydelsefulla post för att han sa ”fan”. Nej, han blev avsatt för att han vågade ifrågasätta politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet. Jag har forskat lite i det sedan sist och jag är nu övertygad om att de krafter som motade bort Leif Östling var de företag inom organisationen Svenskt Näringsliv som ingår i det välfärdsindustriella komplexet.

Nästan alla människor jag träffar numera, i varje fall om de är vita män 40+, har samma uppfattning som jag i samtidens snackfrågor, till exempel om migrationen och metoo-kampanjen. Men nästan ingen av dessa törs säga vad de tycker annat än om de anser sig vara i säkert sällskap. Ibland är de rädda för repressalier, till exempel att bli förbigångna vid tjänstetillsättningar, ibland räds de bara obehaget att bli hållna för brunråttor (vilket såklart är nog så otrevligt framför allt om anklagelserna kommer från frun eller döttrarna).

År 1981 gick en sovjetisk ubåt som hette U 137 på grund i Blekinges skärgård. Den ubåten fanns. Varför den körde upp på ett skär i Blekinge vet man inte. Besättningen var kanske berusad. Men fartyget existerade definitivt. Det satt fast i flera dagar och kunde avbildas av dussintals ditresta fotografer. Sedan drogs båten loss under diverse diplomatiska förvecklingar.

John Emerich Edward Dalberg-Acton, den kände Lord Acton, sa som bekant att makt korrumperar och att absolut makt korrumperar absolut. Jag undrade vad han menade. ”Korrumpera” är ju ett ganska diffust begrepp. Som vanligt frågade jag herr Google och skickades till ett annat citat av lorden av innebörd att ”absolut makt förstör moralen”. Kanske lite tydligare. Om man skulle göra observationen mer generell så kunde den kanske formuleras som ”framgång undergräver sig själv” eller, vilket jag tycker mig ha iakttagit i historien, ”i varje framgång ligger fröet till dess egen undergång”.

Jag häpnar ofta över den välvilliga kallblodigheten hos många unga människor som anser att Sverige lätt kan ta emot många fler migranter och att detta med säkerhet bara skulle göra nationen gott. Exempelvis har centerledaren Annie Lööf gjort sig ryktbar genom förslaget att Sverige med fördel skulle kunna ta emot ytterligare 31 miljoner migranter. Hur tänker de?

Av 2 kap 1 § regeringsformen framgår att ett slags yttrandefrihet ska råda i Sverige. Så här står det:

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet:frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden

Kära medborgare,

Det finns, vad jag har kommit fram till, tre olika filosofiska grunder eller konstruktionsprinciper för ett politiskt ledarskap.

Den första tänkbara konstruktionsprincipen är att använda det mänskliga intellektet till att tänka ut hur samhället borde vara beskaffat. Detta har prövats exempelvis i kommunistiska samhällen. Ett eller flera politiska genier – Karl Marx, Vladimir Lenin, Enver Hoxha, Mao Zedong, Pol Pot, Fidel Castro, Rossana Dinamarca – har tänkt ut hur samhället borde vara beskaffat för att bli perfekt och sedan målmedvetet strävat efter att skapa denna fulländning.

Tänk dig två ententesoldater i en skyttegrav i Flandern under första världskriget. De har helt olika attityder. Den ene gör som man hade förväntat sig, alltså gömmer sig så mycket han kan och skjuter när han blir beordrad. Den andre, däremot reser sig över värnet och vet inte till sig av indignation över tyskarnas beteende.

”Ser du”, säger han upprört, ”nu skjuter de igen. På oss! Ska det vara ett kulturfolk, jag bara frågar.”

Nu står medborgaren där med ett vardagsproblem, till exempel om han ska cykla mot enkelriktat för att slippar trampa runt kvarteret eller om han ska stoppa de där 800 kronorna som han just fått från kunden för stolreparationen i fickan eller om de ska in i bokföringen. Eller om hon ska passa på att vabba eftersom det blev sent på styrelsemötet i bostadsrättsföreningen i går.

Rubriken syftar på mig och har formulerats av bloggaren Knut Lindelöf. Visserligen håller jag inte med Lindelöf i sak, men det är inte utan att jag blir smickrad av att tillerkännas en så framstående position.

För Mikael Nyberg, skribent i Aftonbladet, är jag ”Doldisen bakom den nya brunblå högern”. Det är jag som ligger bakom de senaste årtiondenas politik: ”Borgerliga och socialdemokratiska regeringar har sedan dess [1990-talet; PEs anmärkning] genomfört en rad av förslagen” som min tankesmedja presenterat.

Ordet sekulär kommer av det latinska ordet för århundrade, alltså sekel, vilket är ett tidsmått. Att vara sekulär är att vara i tiden, i det jordiska, förankrad i det världsliga. Det samhälle som är sekulärt är ett samhälle som inte har så mycket till övers för det utomvärldsliga, Gud till exempel. Det sekulära uppfattas som själva motsatsen till det religiösa.

Kära Frågespalten,

Min man, som är kommunist, säger att även om det inte är direkt olagligt att sådana som Leif Östling har pengar på Malta så är det i alla fall olagligt eftersom alla pengar egentligen tillhör Skatteverket och att om Skatteverket behöver pengarna så blir det plötsligt olagligt att ha försökt gömma dem och därför kan det vara lika bra att betrakta gömslet som olagligt redan från början. Och i vilket fall som helst är det skämmigt att gömma pengar i Medelhavet.

En av tillvarons – i varje fall den dagsaktuella svenska tillvarons -paradoxer är följande. Mohamed Omar, alias Eddie Råbock, skriver flera gånger i veckan lärda, välskrivna, intressanta och övertygande krönikor där det med mitt brutalt förenklade synsätt bara står en enda sak, nämligen att det som ordagrant står i Koranen och de andra muslimska källorna faktiskt står där samt att rättrogna muslimer faktiskt tror på det.

Det finns en massa teorier om vad metoo-kampanjen med avläggare egentligen handlar om. En vanlig teori är att kvinnor numera och, vad jag förstår, med rätta oroar sig för att bli sextrakasserade eller våldtagna, eventuellt gruppvåldtagna, av män som ännu inte gått på kurs i svensk sexualmoral. Metoo blir ett slags panikskri mot alla män som inte gått den kursen, vilket trots allt är de flesta.

Den 2 december 2017 skriver krönikören Jesper Sandström en betydelsefull text i Svenska Dagbladet. Texten är betydelsefull på två sätt, dels för att den ställer en viktig fråga, dels för att den ger felaktiga svar som illustrerar samtidens brist på självförståelse.

Den viktiga frågan, som Sandström uppger sig ha hämtat hos skribenten Peter Kadhammar på Aftonbladet, och som föranleds av att migranter, enligt uppgift, ofta inte anser sig kunna städa sina boenden själva, är ”Så vad är det i det rika, vänliga Sverige som gör människor till offer?”.

Världen ser inte alltid ut som man tror. Om man forskar lite kan man bli förvånad. Jag har forskat lite om de svenska riksdagspartiernas skolpolitik (om man får beteckna något så alldagligt som läsning av partiernas skolpolitiska program med ett så fint ord som forskning).

Här kommer exempelvis två partiers program som på mig verkar så lika att dessa två partier inte borde ha något problem att regera ihop. Först det ena.

Då och då upptäcker man saker som man redan visste från en annan vinkel och då kan det kännas som ett riktigt intellektuellt genombrott fast det egentligen är samma sak som vanligt. På det viset kan man tillbringa livet under konstant upptäckarglädje medan man i själva verket bara ser det man redan visste i ett nytt perspektiv.

Framför allt gäller detta, tror jag, mångfacetterade ämnen som Människan och Demokratin, men jag ger mig fan på att det också kan tillämpas på sådant som Konsten att steka potatis och Skridskoåkning.

När jag gick på universitet i USA hade jag en lärare som hette Robert Skidelsky. Han var engelsman och uppsluppet cynisk. Jag gillade honom. Sedermera blev han en känd person som bland annat hyllats för sin trebandsbiografi om John Maynard Keynes (som jag på lösa grunder misstänker är alltför hagiografisk för min smak). Robert blev medlem av det engelska överhuset och uteslöts från Tories för att han inte gillade NATOs intervention i Kosovo år 1999. Han är medarbetare i Project Syndicate.

De flesta människor är nog rimligt bekanta med två kulturer, dels den egna, dels den amerikanska. Man har rimligt hum om den amerikanska kulturen eftersom den är världsledande vilket manifesteras i filmer, hamburgerkedjor, teveprogram och annat. Några människor känner någon ytterligare kultur, till exempel har många svenskar erfarenheter av och inblickar i det tyska eller det franska.

Själv har jag snöat in på det brasilianska som borde vara en joker i sammanhanget eftersom Brasilien är ett land med helt annan bakgrund, tradition och ekonomisk utvecklingsnivå än de tidigare nämnda kulturerna.

Om du tycker att jag tjatat nog om var den politiska huvudmotsättningen går i dagens Sverige så kan jag sympatisera med din plåga. Men som en noggrann tandläkare kommer jag att fortsätta med behandlingen tills den är klar även om patienten, det vill säga du, upplever obehag.

För den som önskar ta ställning i – och kanske till och med påverka – politiken är det nödvändigt för det första att inse begreppets fundamentala betydelse och för det andra att identifiera precis var huvudmotsättningen går.

Igår skrev jag om hur Världsbanken bedömer Brasiliens ekonomiska grundproblem, nämligen att särintressen, i huvudsak de offentliganställda, kapat staten (vilket sätter demokratin på undantag).

Jag tror på den förklaringen, inte för att jag skulle vara någon särskild expert på Brasilien utan för att synsättet verkar kraftfullt och stämmer med vad jag tror mig ha observerat på andra ställen, till exempel i Sverige idag.

När länder är på deken, så som Sverige och Brasilien, vilket jag nu i två artiklar ska försöka belysa, så beror det på att demokratin inte får verka enligt regelboken, alltså konstitutionen, eftersom starka särintressen med förankring i det ledande skiktet av politiker sticker käppar i hjulet. Det är alltså min hypotes.

Idag ska jag skriva om likheter mellan Sverige och Brasilien. I morgon ska jag skriva om ett brasilianskt särdrag som egentligen saknar motsvarighet i Sverige och som gör, tror jag, att brasilianarna inte kan tänka klart eftersom de blir så ilskna.

Den 29 juni i år skrev jag så här:

Sverige har egentligen inte en enda stat utan två. Eller rättare sagt har den svenska staten en dubbelnatur. Den består dels av en nattväktarstat, dels av en välfärdsstat. Dessa stater har helt olika människosyner och lever i helt olika begreppsvärldar. Nattväktarstatens djupaste instinkt är att banka folk i huvudet och stoppa in dem i finkan. Välfärdsstatens fundamentala drift är att betrakta folk som offer och sedan ge dem körkort och bostad.