Igår redovisade jag den stora upptäckten – som den siste i Sverige känns det – att vi mot utländska influenser bör försöka skydda den fredliga, vänliga, konsensusorienterade och därför möjligen lite bleka och konventionella svenska kulturen. Inte så att vi bör förbjuda importerade seder och tänkesätt utan bara att vi betänker och värderar det som är upplyftande och nyttigt i det egna, nedärvda idégodset.

Mänskliga samhällen har alltid utsatts för prövningar och kommer alltid att vara det. En del prövningar, till exempel perioder av missväxt, kommer för det mesta av ödet. Storskaliga ekonomiska motgångar som depressioner bestäms nog också av försynen. Andra åstadkommer människorna av egen kraft som när myndigheterna för att skydda människorna från virussmitta stänger samhällena så att människor inte reser till jobbet och Storstockholms Lokaltrafik förväntas förlora två miljarder kronor i år (tusen kronor per invånare vilket är betydligt sämre än förra året eftersom folk efter coronat tagit för vana att inte åka hemifrån på måndagar och fredagar). Jag undrar om det inte finns ett slags systematik i hur de mänskliga samhällena hanterar sina återkommande, oundvikliga prövningar.

Följande artikel publicerades den åttonde september, för fyra månader sedan, på dessa sidor av de undertecknade personerna. Vi hade då ägnat augusti åt att försöka få artikeln förlagd i tidningar där vi trodde den skulle få större genomslag. Den fick inget genomslag alls eftersom den aldrig trycktes.

Tyvärr är den enligt min uppfattning lika aktuell som för fyra månader sedan. Sverige behöver fortfarande ett moratorium för eftertanke på detta område som på så många andra.

Med tanke på att jag framför synpunkter på praktiskt taget allt, vara en del är tvivelaktiga och därför kräver noggrann uppmärksamhet från läsaren, så är det förvånansvärt att jag veterligen aldrig skrivit något om konstpolitik. Jag tror förklaringen är att jag inte tycker så mycket om konst, framför allt inte de senaste årtiondenas offentligfinansierade konst, till exempel den moderna form av Hötorgskonst som representeras av ledljusälgarna på Nybroplan, ett kommersiellt jippo som finansierats av Stockholms stad och större fastighetsägare i Stockholms city. Motsvarande förfulning pågår i 28 länder under ledning av ett företag i Slovakien.

Grunden för min ekonomutbildning inhämtade jag i småskolan genom serien Spara och Slösa kom i tidningen Lyckoslanten som Sparbankerna delade ut gratis för att lära barnen att spara. Flickan Spara ville alltid spara och flickan Slösa villa alltid shoppa, konsumera och njuta. Det slutade varje gång med problem för Slösa. Hon fick tandvärk och magont av allt godisätande, förkylning av att klä sig för tunt, blev skallig efter att ha bränt håret med sin locktång, och blev påkörd när hon rusade till gottkiosken. Jultomten vägrade att ge henne några klappar.

Det finns en risk att den som läser mer än två eller tre av mina krönikor håller mig för en oförbätterlig misströstare och dysterkvist den där man för trevnadens skull inte gärna vill ha i sin närhet. Men eftersom jag liksom alla andra människor är ett socialt djur vill jag inte tåla att bli utstött ur de vanliga, välkomnande människornas församling. Så jag får väl anstränga mig lite för att, åtminstone tillfälligt, se ljusare på tillvaron. Hur gör man det?

När Gud skapade världens såg Han också till att det uppstod en konflikt mellan politiker som fördelar budgetar och underställda instanser, till exempel skolor och husläkarmottagningar, som tar emot pengarna och använder dem. Användarna anser alltid att de behöver större anslag och politikernas oföränderliga inställning är att användarna kunde nöja sig med mindre.

Bara ett par månader sedan Tidöavtalet publicerades verkar Dagens Nyheters ledarredaktion med förfäran ha förstått vad avtalet innebär. Det innebär att sverigedemokraterna har minst lika mycket att säga till om som om partiet suttit med i regeringen. Tidningen upprörs över vad sverigedemokraterna har mage att lägga sig i:

År 1936 publicerade den amerikanske journalisten Marquis Childs, efter att ha studerat några års socialdemokratisk politik, en internationell bestseller om Sverige som hette Sweden: The Middle Way. Childs menade att Sverige representerade ett slags lagom maktdelning mellan den tidens politiska huvudmotståndare som hade olika benämningar – höger och vänster, kapital och arbete, borgare och socialister – vilket egentligen bara var alternativa beteckningar för samma underliggande sociala konflikt. På så vis lyckades Childs långsiktigt definiera Sverige i världens ögon. Vi var landet som förde en respektabel socialpolitik och tog god hand om de fattiga – sedermera kallade socialgrupp tre och därefter de utsatta – utan att för den skull skada hönan som la guldäggen, det vill säga företagsamheten.