Med tanke på att jag framför synpunkter på praktiskt taget allt, vara en del är tvivelaktiga och därför kräver noggrann uppmärksamhet från läsaren, så är det förvånansvärt att jag veterligen aldrig skrivit något om konstpolitik. Jag tror förklaringen är att jag inte tycker så mycket om konst, framför allt inte de senaste årtiondenas offentligfinansierade konst, till exempel den moderna form av Hötorgskonst som representeras av ledljusälgarna på Nybroplan, ett kommersiellt jippo som finansierats av Stockholms stad och större fastighetsägare i Stockholms city. Motsvarande förfulning pågår i 28 länder under ledning av ett företag i Slovakien.

Men lyckliga ögonblick kan jag bli alldeles gripen av en tavla och sitta som förhäxad i beundran och nästan utmattad av hur den hela tiden fyller mig med nya upplevelser. Den här råkar vara en favorit. Den är målad av Goya som står längts bak till vänster i tavlan Bilden föreställer Carlos IV kungliga familj år 1800 i Spanien. Den hänger i Pradon. Missa den inte nästa gång i Madrid!

Målaren är förstås genialiskt skicklig (vilket man inte kan säga om alla de kluddar som stipendieras av den svenska konstpolitiken). Samtidigt är denna paradtavla en satir. I full skala ser kungliga familjen om möjligt ännu mer enfaldig ut än på den förminskade bilden. Hur kunde högligheterna tåla att Goya drev med dem? Var de så dumma att de inte märkte att Goya framhävde deras enfald eller var de, särskilt drottning Maria Luiza, så självsäkra i sin överlägsna konungslighet att de tyckte anletsdagen var lappri särskilt om man haft Carlos II till företrädare:

Att jag kastade mig över ämnet beror på att jag har en teori om varför jag och så många känsliga själar i allmänhet ofta nedvärderar det senaste halvseklet konst. Som vanligt beror det på politikens hybris. Politikerna och de konstnärskotterier som omger dem – och vars huvuduppgift är att genom politiken greja sin försörjning med offentliga stipendier och andra sinekurer – är besatta av föreställningen att konstnärer lyder under ungefär samma existensvillkor som tågassistenter och revisorer. För dessa yrkeskårer gäller att i stort sett hur många som helst kan utbildas. Man kan vara hyggligt säker på att den sista som tar sin yrkesexamen ett visst år är lika yrkesskicklig som den första. Med andra ord skapar Gud årligen hur många användbara revisorer och tågassistenter som helst, politikernas uppgift är bara att förmå dem att underkasta sig yrkesutbildningen.

Läget för konstnärerna är helt annorlunda ty deras antal per årskull är bestämt av högre makter och kan inte förhöjas genom anslagsökningar. Av de barn som föds ett visst år har kanske några tiondels procent tillräckligt med talang och jävlaranamma för att ha en chans att överleva som uppskattad tavelmålare, konsertpianist, skulptör eller något annat gudabenådat. (Jag tror till och med att tillvaron kan vara så avigt ordnad att den totala marknaden för konstverk minskar genom de offentliga subventionerna eftersom den konstintresserade allmänheten skulle lägga mer pengar på konst om det som erbjöds var mer Karin Mamma Andersson och mindre kommunala ledljusälgar.

Själv hade jag önskat att den svenska kulturpolitiken skulle få sig ett uppryckande paradigmskifte när regeringspartierna ändå var inne på spåret. Jag har en bra idé som jag bjuder på. Många människor skulle vilja köpa välgjorda statyer över sina hundar, båtar eller hustrur. Själv drömmer jag om en ryttarstaty på framträdande position i staden. Samtidigt finns det a) svältande skulptörer som behöver ett viktigt skulpturellt arbete att kasta sig över och b) lagom statyutrymme mellan träden på stadens avenyer. Varför då inte låta fåfänga människor som jag själva betala för en staty och sedan hyra det ianspråktagna utrymmet mellan två träd av staden för att ställa ut konstverket till allmänhetens glädje. Räkna med allmän skönhetsupplevelse, en fantastisk turistattraktion samt sänkta kommunanslag för fula konstverk som aldrig tillfredsställer skönhetslustarna hos otröstliga änkor och de sörjande ägarna till döda taxar.

Men detta, misstänker jag, ligger inte i korten. Den nya kulturministern Parisa Liljestrand, med ett förflutet som rektor i Vallentuna, har inga planer på något märkbart paradigmskifte, till exempel att ta itu med de offentligförsörjda kulturmänniskornas allmänna politiska korrekthet. Som minister vill hon hålla armlängds avstånd från kulturmänniskorna vilket betyder att de ska få fortsätta att bedriva sin verksamhet utan annan inblandning av skattebetalarnas representanter, alltså politiker, än att politikerna ska betala kulturmänniskornas fakturor. Om de ska bli någon kulturkanon så vill hon lämna utformningen av kanonen till de statsförsörjda kulturmakarna, troligen de sista som skulle förespråka någon kulturell nyordning. Liljestrand verkar snabbtänkt och välformulerad men knappast någon kraft att lita på om det ska bli paradigmskifte.