För bara några dagar sedan skrev jag en text med ett pinsamt självklart budskap. Budskapet gick som en skarpslipad dolk rakt in i hjärtat på samhällsdebattens avdelning för kriminalfrågor eller borde i varje fall ha gjort det. Men jag har inte märkt av den förväntade reaktionen. Samhället har inte tystnat och uppvisat den generade rodnad som jag hade förutsett. Ej heller har allmänheten skickat mig snittblommor med varma hälsningar som tack för mina insatser för dess (allmänhetens) lika oväntade som gynnsamma kunskapsutveckling.

Platon hade uppfattningen att äkta kunskap inte kan inhämtas textledes utan bara genom samtal. Jag har en kompis som i Platons efterföljd bjuder in till symposion vilket beroende på vilka gäster som inbjudits ibland kan urarta till en mildare form av supfest. Utan att bli direkt full upptäckte jag häromsistens en svaghet i mitt tänkande som jag kanske anat men aldrig besvärat mig med att artikulera.

När jag gick i Sofia Folkskola på Södermalm Stockholm rådde en mycket speciell mentalitet (och troligen inte bara där men det var den enda folkskola jag fick någon erfarenhet av). Många av dagens moderna människor skulle ha svårt att känna igen sig. Själva grunden för den då eftersträvade sinnesförfattningen och själva kärnan i det som fröken Laura med de flätade kringlorna kring öronen – det etablerade samhällets spjutspets i uppfostrans frontlinje mot oss barn – ständigt propagerade var att vårt öde bestämdes av oss själva. Den ständigt upprepade propagandan från överheten – det vill säga den förenade vuxenvärlden – var att envar, i varje fall barnen, var sin egen lyckas smed och bara hade sig själv att skylla.

De stackars energiplanerande politikerna i vårt land grips uppenbarligen av tilltagande ångest vilket, tror jag, beror på att de föresatt sig åtskilliga svåra uppgifter av vilka några är omöjliga. Till de senare hör den omöjliga uppgift som hanteras i den nyutkomna SOU 2023:18 Värdet av vinden.

Har jag, utan att märka det, som Törnrosa slumrat till i några månader eller år eller har jag rentav flyttat utomlands till något ställe utan telefonkiosker och brevlådor? Eller har jag varit incomunicado på något helt annat sätt?

Jag kan vara paranoid, vilket betyder att mina känslor inte alltid behöver tas på stort allvar av någon annan än mig själv, men jag har en gnagande känsla av att det på senare år artikulerats alltfler oroade varningar för att det, även i Sverige, föreligger tilltagande besvärande hot mot demokratin.

Idag avser jag att underhålla dig med ett antal observationer, som eventuellt är missuppfattningar, om den så kallade debatten i det svenska samhället. Närmare bestämt ska jag uttala mig om etablissemangsmedias debattsidor.

Följande budskap har jag framfört åtskilliga gånger tidigare men att upprepa sig är inte nödvändigtvis något att skämmas över, kanske tvärtom. Se bara på den katolska kyrkan som byggt världens största och mest långlivade organisation på att om och om igen berätta om en enda människas liv och äventyr. (Romarna hade för övrigt begripit hemligheten med tragglandet. ”Repetitio est mater studiorum”, sa de, upprepning är inlärningens moder.)

Vårtemperaturen har stigit ovanför tjugo grader och världen känns så rik av lovande möjligheter att skriva explosiva krönikor som troligen för alltid kommer att förbättra ditt liv.

Du känner säkert till den i bilden återgivna Kulturkartan. Den har utarbetats av två sociologer, en amerikan som jobbat på universitet i USA, en tysk som jobbat på universitet i USA och sedan flyttat till det svenska statsfinansierade Institutet för framtidsstudier. Kartan är världsberömd i hela Sverige. (Så har det varit, tror jag, sedan Gunnar och Alva Myrdals tid. De lärde sig amerikanska välfärdsidéer på universitet i USA och tog med dem hem till Sverige där jordmånen för sådana påfund, det vill säga finansieringsmöjligheterna, var mer lovande. Makarna Myrdal var mer insyltade med den socialdemokratiska makten i Sverige vilket underlättade de ekonomiska diskussionerna.)