Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Sanna Marin, född 1985, var Finlands socialdemokratiska statsminister mellan 2019 och 2023. Redan vid 34 års ålder blev hon världens näst yngsta tjänstgörande statsledare, den yngsta kvinnliga regeringschefen och Finlands yngsta statsminister någonsin. Hon har en magisterexamen i offentlig förvaltning, är vegetarian och kommer ifrån en regnbågsfamilj (hon uppfostrades av sin mor och hennes kvinnliga partner).
Professorn emerita i spanska tillika Sveriges troligen uthålligaste, envetnaste och bitskaste skoldebattör Inger Enkvist är samtidigt så blid i tonen att den som läser hennes senaste bok Kunskap i kris – Ideologier i svensk skola på 2020-talet, jag till exempel, kan bli förvirrad och drivas till desperata åtgärder såsom att läsa boken två gånger (vilket inträffat i det här fallet och ganska lätt låter sig göras eftersom boken bara innehåller 168 sidor och dessutom gång på gång presenterar sitt huvudbudskap fast så milt att det riskerar att fläkta förbi som en sommarvind).
TV-programmet ”Gift vid första ögonkastet” är för homogent, deltagarna är enbart vita medelklassmänniskor. SVT speglar därmed inte hela Sverige trots sitt uppdrag att göra just det. Enbart vita människor ansöker till programmet, därför bör SVT aktivt arbeta för att få in även andra etniciteter och hudfärger.
I hela mitt liv har jag varit mer förtjust i påsken än i julen. Det säger en hel del eftersom jag älskar julen så mycket att jag börjar längta redan i oktober. Men påsken är mer kravlös, både när det gäller umgänge och mat och hur man förväntas fira den. Det är också den högtid då våren verkligen är i faggorna, om den inte redan kommit, och när kvällarna är ljusa och ibland till och med milda. Det gör gott i själen.
Det mesta som skrivs i tidningarna eller på annat sätt framförs i övriga medier – eller, för all del, i normala vardagssamtal – är ogenomtänkt och meningslöst. Men syftet är inte att den sortens diskurs alltid ska vara så himla djuplodande. Jag tror snarare att den sortens vardagspladder har en helt annorlunda mening, nämligen att göra livet, det vill säga umgänget människor emellan, någorlunda uthärdligt.
Donald Trump ställs inför rätta och har nu hörts om åtalet i en domstol i New York. Samtliga nyhetsredaktioner i svensk statlig radio och TV befinner sig i ett närmast deliriskt tillstånd.
Det har under några veckors tid gjorts långa inslag om saken. Korrespondenter på plats, politiska expertkommentatorer, kännare av det politiska systemet och rättssystemet i USA har fått säga sitt. Innehållet i alla dessa inslag är lika med noll.
Då man pluggade förr i tiden fick man lära sig att demokrati betyder folkstyre. Man fick lära sig att det finns olika åsikter. Folk ska kunna framföra de åsikter de har. Väljaren ska kunna välja mellan olika alternativ. De senaste åren har den svenska demokratin dött. Sverige har blivit en skendemokrati. Som väljare kan du rösta på det röda laget om du får din inkomst från staten för att du jobbar åt Luleå kommun. Om du jobbar åt Handelsbanken röstar du på det blå laget. Både det röda och blå laget är liberala.
Påsken, liksom de flesta svenska fester, är ett exempel på hur det hedniska och det kristna sammansmälter i svensk kultur. Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach” som betyder ”gå förbi” och påminner om hur dödsängeln i Egypten gick förbi det judiska folkets hus utan att röra dem. De hade strukit blod på sina dörrar.
Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, numera med anledning av AI. Hittills har pessimisterna varit ute i ogjort väder. Kom ihåg att nationalekonomin brukar kallas ”den dystra vetenskapen”. Men kanske kan oron inte helt avfärdas. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i min bok Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och människans arbete inte behövs. Vad ska politikerna då ta sig för? Texten publicerades på nytt för tre år sedan på den här sidan. Nu är den rykande aktuell med tanke på den senaste månadens internationella skriverier om artificiell intelligens och alla de faror som folk tror att den konstgjorda begåvningen skulle kunna medföra. Jag skrev en text om det häromdagen.
På Morgan Johanssons tid fanns bara en rimlig förklaring till varför brottsligheten är högre i Rinkeby än i Djursholm, och den löd ”socioekonomiska faktorer”. Sambandet tycktes så solklart att ytterligare forskning, enligt Johansson, inte behövdes. Efter några månader med Tidöpartierna kommer BRÅ-rapporten ”Socioekonomisk bakgrund och brott” som pekar i en något annan riktning. Är det ett paradigmskifte på gång, eller bara ännu en utredning?
Från ett inslag i Ekot 2 april:
”Evas son mördades och hon hade rätt till skadestånd. Men när mördarna inte kunde betala skadestånd fick hon ingen ersättning från Brottsoffermyndigheten på grund av sonens kriminalitet.
Tanken att människan skulle kunna förödas av sina egna framgångar, i det här fallet särskilt av sina tekniska innovationer, har nog funnits med oss ganska länge. I början av 1800-talet, när man i England började använda ångmaskiner för att driva tåg, varnade medicinare för att folk skulle bli vansinniga av att resa fortare än ungefär trettio kilometer i timmen. Arbetarrörelsen Ludditerna slängde som sabotage sina träskor i textilmaskinerna för att slippa förlora jobben till de mekaniska vävarna. Oron att människan genom att missbruka sitt förnuft till skadliga uppfinningar och på så vis beröva sig livsuppehället har legat och gnagt åtminstone sedan upplysningstiden.
Jag brukar avhålla mig från att kritisera polisen, helt enkelt för att polisen är den som står mellan oss vanliga människor och de kriminella i samhället. Men efter det som hände under korankravallerna förra året, då polisen i princip övergav våldsmonopolet för en icke-fungerande dialog och lät de kriminella härja fritt, är det svårt att känna förtroende. Inte blir det lättare av att det finns alldeles för många poliser som ständigt yttrar sig som vore de anställda av socialtjänsten.
Valet i Finland har väckt språkfrågan, dvs svenskans ställning i landet, till liv igen. Den har tagits upp i debatten i Finland, givetvis, men genom Gellert Tamas artikel i DN också här i landet.
Kärt barn har många namn. Jag tänker här på ordet ”bidrag”. Alla olika bidrag som vårt samhälle bistår med, genom skattepengar till en ständigt växande skara, kan i Sverige kallas precis vad som helst, bara inte vad de faktiskt är; alltså rena bidrag.
Förut brukade jag bo i en stadsdel som hade ett medelklassområde och ett invandrartätt område. Då jag gick ut i området för medelklass fanns det stora, vackra och fantastiska lekplatser men barnen lyste med sin frånvaro. Lekplatserna var tomma. Då jag tog promenader till det invandrartäta området såg jag cirka 50 barn per lekplats. Det fanns cirka två vuxna som höll koll på 50 barn.
Det är märkligt hur saker ’bara blir’ på ett visst sätt och hur vi plötsligt befinner oss i smutsen därför att ’ingen sett det komma’. Här följer ödmjuka funderingar kring som jag inte förstår, och möjligen har missuppfattat. Jag har i vart fall fler frågor än svar.
Utan att göra stor fanfar satte Anders Leion nyligen fingret på vad jag anser vara det senaste halvseklets dominerande tendens i svenskt samhällsliv. Så här skrev han:
Efter att ha sett SVT:s Uppdrag granskning, där de i en serie på fyra avsnitt granskar förra årets korankravaller, kan jag konstatera att public service har urartat totalt. Public service har aldrig varit opartiskt eller opolitiskt – hela begreppet public service balanserar på en oerhört tunn linje och hemfaller allt som oftast åt att vinkla både nyheter, samhällsprogram och kultur åt det håll vinden blåser för tillfället – men deras vinkling på korankravallerna kan vara det mest osmakliga på länge.
Det är inget fel att sätta mål. Det är däremot viktigt att först övertyga sig att målen är förnuftiga och framför allt att de är genomförbara. Att formulera irrelevanta mål eller mål som inte kan uppnås av naturvetenskapliga, tekniska eller ekonomiska skäl gagnar ingen och speciellt inte landets medborgare eller jordens befolkning. Det hjälper inte ett dugg hur påhittiga slagord som än formuleras. Det kanske mest olyckliga är det så kallade 1,5°C-målet som saknar vetenskaplig grund utan är endast något som man politiskt har huggit till med. Av följande skäl:
En gång skulle jag träffa en dam. Hon skulle komma hem till mig. Allt verkade bra tills hon sa att hon skulle ta en elsparkcykel. Jag sa att jag ej gillar elsparkcyklar och det gick åt skogen. Jag är ej så kräsen att jag bara kan träffa perfekta damer men jag drar gränsen vid elsparkcyklister.
Efter viss tvekan beslöt jag mig för att göra militärtjänst. Tvekan var en följd av att jag förstod att jag därmed gav efter för den förtryckande statsmakten – egentligen de vuxna som kört med mig allt sedan skolstarten. Det visade sig vara rätt beslut. Militärtjänstgöringen gav mig de mest avgörande och lärorika åren – har jag förstått nu 64 år efteråt.
Jag har ett ouppklarat förhållande till motsägelser. Å ena sidan är de störande moment som motverkar den eftersträvansvärda harmoni som borde karaktärisera kosmos (i varje fall om du frågar Aristoteles). Men just därför är de också stimulerande utmaningar, lite som suduko av fjortonde ordningen. Det vattnas i munnen vid tanken på att sätta tänderna i sådana motsägelser, ingå närkamp, få värsta banangreppet, bita till så det krasar i fanskapet och känna tillfredsställelsen av att veta att nu, din jävla motsägelse, är du död. Kosmos är återställt. I sådana lägen kan jag uppleva en erkännsam nick från Aristoteles.
Debatten rasar (se Sverige möts) efter Richard Jomshofs tweet 28 mars om att svenskarna är på god väg att hamna i minoritet i Sverige. Eller debatt är väl att ta i, vänstern går fullständigt bananas.
Som vanligt ser de Hitler, Tredje riket och gaskammare framför sig. Fast det gör de ju å andra sidan alltid när någon påpekar vad som håller på att hända i det mångkulturella Sverige. De är förvånansvärt enkelspåriga på det viset.
Statistiska centralbyrån (SCB) har nyligen kommit med de fullständiga siffrorna för 2022 vad gäller inhemsk respektive utländsk bakgrund i befolkningen. Ser vi till den totala befolkningen i det första diagrammet nedan, så har knappt 70 procent av alla de som är folkbokförda i landet svensk bakgrund medan drygt 30 procent har utländsk bakgrund. Vi har då räknat 50/50 bland dem som har en utrikes- och en inrikesfödd förälder. Den ”pursvenska” befolkningen med två inrikesfödda föräldrar utgör nu mindre än två tredjedelar av totalen (där kan även tredje generationens invandrare ingå, men det redovisas inte).
I en ny opinionsundersökning från Ipsos den andel av de tillfrågade som underkänner regeringens arbete stigit från 43 till 55 procent sedan valet. Den andel som godkänner regeringen har sjunkit från 21 till 17 procent. På mindre än fyra månader. Vad hade väljarna föreställt sig? Hur stjärnögd kan man bli? Väntade sig väljarna ett femtiotal paradigmskiften över en kaffepaus?
Sedan Richard Jomshof yttrade att etniska svenskar kommer att bli en minoritet om invandringen fortsätter på samma sätt har rödgröna politiker och deras trofasta medier gått i spinn. Påståendet kallas en rasistisk konspirationsteori och det krävs ursäkter hit och avståndstaganden dit. Härom dagen försökte en av Expressens reportrar sätta åt Jimmie Åkesson för att han inte tagit resolut avstånd från sin partikamrat. Det gick så där. Det är nämligen mycket svårt att hitta sakliga invändningar mot de argument Sverigedemokraterna framför. Det är därför kritiken blir ett enda stort och osakligt känslosvall.
Det finns många hot mot Sverige, dels från främmande makt genom till exempel krig och spioneri, dels från inhemska krafter genom till exempel sabotage. I Sverige finns det ett fåtal brott som kan ge livstids fängelse: mord, grovt spioneri, grov mordbrand, grov allmänfarlig ödeläggelse, människorov, grovt sabotage och sjö-, luftfarts- och flygplatssabotage. Men det finns även andra hot mot rättsstaten som borde ge livstids fängelse, nämligen ”hot mot tjänsteman” och ”övergrepp i rättssak”.
Det var längesedan Krakowträdet i Paris var samlingspunkt för att ta del av det senaste skvallret. Fjärde vågens feminism har de sociala medierna som huvudscen. Ett klick bort, och alla vet.
Vinden har mojnat sedan #metoo briserade med full kraft som en tornado över världen 2017, och ingen man gick säker. Men då och då vässar kvinnorna klorna, och journalistkåren, såväl som kvinnomagasinen, hänger på. ”Nu lever kvinnorna farligare igen.”
Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.
DET GODA SAMHÄLLET 