Professorn emerita i spanska tillika Sveriges troligen uthålligaste, envetnaste och bitskaste skoldebattör Inger Enkvist är samtidigt så blid i tonen att den som läser hennes senaste bok Kunskap i kris – Ideologier i svensk skola på 2020-talet, jag till exempel, kan bli förvirrad och drivas till desperata åtgärder såsom att läsa boken två gånger (vilket inträffat i det här fallet och ganska lätt låter sig göras eftersom boken bara innehåller 168 sidor och dessutom gång på gång presenterar sitt huvudbudskap fast så milt att det riskerar att fläkta förbi som en sommarvind).

Jag har aldrig varit på någon internationell kongress för pedagoger och annat skolfolk men Ingers bok känns som den välredigerade slutrapporten från ett månadslångt möte med sådant folk där de varit tvungna att ge ett gemensamt betyg på världspedagogikens tillstånd sedan 1950-talet. Slutsatsen är att den nu gällande världspedagogiken är dålig eller kanske snarare skadlig, i varje fall för eleverna vars roll reduceras till ett bli arbetsmaterial för ansvarslösa skolteoretiker som knappt vill lära eleverna multiplikationstabellen.

Finns det en gällande världspedagogik sedan 1950-talet? Det började med några fransmän som förkunnade postmodernismen och sedan kom arméer av amerikanska lärdomsfantaster och spred socialkonstruktivismen och dithörande läror som skulle göra världen bättre men såklart inte lyckades. Den tolkningen stämmer med mina okunniga fördomar som säger att de nya pedagogiska idéerna utvecklades ungefär samtidigt som välfärdsstaten i USA men under flera decennier inte fick riktigt fotfäste i hemlandet utan flydde till Sverige där vi hade en ointellektuell välfärdsstat i behov av en lättillgänglig, politiskt korrekt filosofi. Det tog årtionden för den nya amerikanska PK-ismen att spränga sina fjättrar men nu är den igång med våldsam energi under artistnamnet ”wokeism”.

Du kanske inte tycker att Inger låter så blid och mild? Jo, hon har en gammaldags skolfrökens artiga och återhållsamma sätt att när det behövs framhålla för folk att deras idéer är idiotiska även i situationer när budskapet inte säkert går fram. Men ibland tar hon bladet från munnen såsom i dessa rader från sista kapitlet:

Vad händer om inget görs? Det finns också en risk för allvarliga sociala motsättningar. En befolkning som menar sig ha omfattande rättigheter men har svag förståelse för sambandet mellan kunskap och ekonomisk nivå kan reagera aggressivt om samhället inte kan leverera de förväntade samhälleliga tjänsterna.

Alla delar av utbildningsväsendet måste ses över på nytt. Läroplanerna måste skrivas om helt. Ämneskunskaperna måste stärkas på varje nivå genom innehållsrika och välbalanserade läroplaner.

Skollagen måste ses över. föräldrarnas ansvar för att stödja elevernas skolarbete måste understrykas. Skollagen ska försvara elevers rättighet att inte få sin utbildning förstörd av andra elever. Skolorna bör få större frihet att organisera verksamheten så att elevernas inlärning stärks. Lärarutbildningen bör omorganiseras helt etc etc etc.

Det där tar minst sex år, säger Inger. (Jag tänker på sådana ansvarslösa och okunniga personer som förre utbildningsministern Fridolin som lovade att greja den svenska skolan på hundra dagar.) För lite mer än tio år sedan gjorde Sverige ett relativt seriöst försök att förändra och förbättra skolan. Men gissa hur det gick:

När reformerna skulle sjösättas, bromsades förändringarna av representanter för de här tendenserna med nyckelposter i utbildningsdepartementet, skolverket och lärarutbildningarna. Sverige är ett exempel på att en uppryckning av ett utbildningssystem inte är möjlig om viktiga poster besätts av personer som omfattar postmodern ideologi.

Ingers ofta upprepade och för varje gång alltmer övertygande uppfattning är att de postmoderna eller sociokonstruktivistiska (det finns fler namn men för en amatör som jag känns de likadana) teorierna gör det oförlåtliga och fördärvbringande tankefelet att de struntar i att lärarens uppgift är att överföra kunskaper eftersom de tror att eleven själv ska forska fram allt han behöver veta. Dessutom, vilket är nästan ännu värre, tror pedagogprofessionen att skolan inte handlar om kunskaper utan om värderingar och attityder. En skola som koncentrerar sig på värdegrunden framför kunskaperna har inte en chans att förbereda kommande generationer för seriösa uppgifter i samhällets förkovran.

En sak som jag hade önskat att Inger påpekat med ännu större emfas är att all den postmoderna flumpedagogiken i grunden bara har ett och ett osunt syfte, nämligen att upprätthålla och förstärka vårt samhälles dominerande tendens som är att flytta makt uppåt i samhällspyramiden, exempelvis från lärarna som tidigare hade makt, till politiker och högre tjänstemän i departement och myndigheter. När lärare berövas sin makt och sin auktoritet gentemot eleverna har ”skolan som samhällsområde ’kidnappats’ av politiska krafter som inte har samhällets kunskapsnivå eller långsiktiga överlevnad som sitt primära intresse”.

Den sjukan gäller förstås inte bara skolan utan även resten av detta defekta samhälle och den onyttiga påverkan som i första hand utgår från de högsta politiska nivåerna.