Påsken, liksom de flesta svenska fester, är ett exempel på hur det hedniska och det kristna sammansmälter i svensk kultur. Ordet påsk kommer från hebreiskans ”pesach” som betyder ”gå förbi” och påminner om hur dödsängeln i Egypten gick förbi det judiska folkets hus utan att röra dem. De hade strukit blod på sina dörrar.

Den svenska påskens kristna dimension vilar på denna judiska grund. Påskens innebörd förändrades av de kristna från att handla om det judiska folkets befrielse ur träldomen i Egypten till att handla om Jesus korsfästelse, död och uppståndelse.

Till denna dimension kan man lägga den hedniska – påsken som vårfest. Den dimensionen finns bättre uttryckt i det engelska ordet easter och tyskans ostern som sägs komma av namnet på den germanska fruktbarhetsgudinnan Ēostre. Hon nämns av den lärde engelske munken Beda (672-735) i fråga om de gamla anglernas tideräkning:

”Eosturmonath (vårmånaden, 22 Mars—20 April), som nu förklaras med påskmånaden, har af
forno sitt namn efter deras gudinna, kallad Eostre, åt hvilken de då firade fester och efter hvars namn de nu jemväl benämna påskhögtiden, sålunda med ett genom gammal plägsed bekant namn uttryckande den nya högtidens glädje.”

”Liksom de andra stora kristna högtiderna inom sin ram bibehållit eller dragit till sig en del gamla hedniska bruk, har det också varit med påsken. Tiden för den kristna påskens firande sammanföll hos de germanska folken i det närmaste med deras hedniska offer vid vårens ankomst eller måhända rättare vid sommarens början.”

Det behöver inte råda någon motsättning mellan dessa båda dimensioner – den hedniska och den kristna. Om man liksom jag är ateist kan man fira påsk som en sekulär vårfest där de kristna och hedniska inslagen ses som metaforer och symboler.

Jag tycker att man kan se påsken som en tidig valborgsfest, eller som en del av en längre aprilfest. I båda festerna firar man grönskan och fruktbarheten och vårens ankomst. April är månaden då jorden ”öppnar sig”, därav namnet april som troligen kommer från latinets aprilis, en avledning av aperire, ”öppna”. I Sverige kallades månaden tidigare gräsmånad eller grödemånad. Förr så förekom även brasor vid påsken, liksom majbrasorna på sista april. De kallades ”påskefyr” och tändes på skärtorsdagen eller på påskafton.

Anknytningen till årstiden finns redan i tiden då påsken firas. Den är en rörlig helg och infaller enligt ett beslut som togs under kyrkomötet i Nicaea år 325, på första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen.

I hednisk tid firades någon typ av blot under våren för att fira att det var halvvägs mellan midvinter och midsommar. Det berömda blotet i Uppsala som skildras av Adam av Bremen på 1000-talet sägs ha skett kring vårdagjämningen, dagen då dag och natt är lika långa.

Hur dessa två dimensioner kan samsas, det vill säga det uråldriga årstidstemat kan uttryckas i ett kristet bildspråk, eller tvärtom: hur det kristna budskapet kan uttryckas i nordiska naturbilder, kan man se exempel på i psalmen ”Likt vårdagssol i morgonglöd”, skriven av N. F. S. Grundtvig, Danmarks store psalmdiktare under 1800-talet.

Jesus liknas vid solen, till och med vårsolen, och vintern liknas vid döden. Påsken infaller vid en tid då årstiderna bryts och dag och natt är lika långa. Ljuset och mörkret kämpar och ljuset segrar över mörkret, livet segrar över döden i naturen på samma sätt som Jesus segrar i ”andens rike”:

Likt vårdagssol i morgonglöd
gick Jesus fram ur natt och död
till liv förutan like.
Därför, så länge världen står,
det efter vinter kommer vår
också i andens rike.

Fåglarnas återkomst till Norden uppmärksammas särskilt på tranafton den 24 mars under tiden för vårdagjämningen, och dagen efter infaller Vår Fru-dagen, då man firar att jungfrun blev havande, åter en anspelning på fruktbarheten. I psalmen förknippas fåglarnas sång med glädjen över Jesu uppståndelse. Påsken är en morgon, en ny början:

Som fåglars kör i lund och mark
besjunger våren, blid och stark,
och livets alla under,
vi må besjunga med varann
hans liv, som döden övervann
i påskens morgonstunder.

Skogen klär sig som en brud, redo att ta emot sin brudgum. Våren är kärlekens tid då livets krafter blomma:

Snart alla ängar stå i skrud,
och skogen kläder sig som brud,
när livets krafter blomma.
Så komme vår i Jesu namn
i folkens liv, i kyrkans famn,
till alla själars fromma.