I hela mitt liv har jag varit mer förtjust i påsken än i julen. Det säger en hel del eftersom jag älskar julen så mycket att jag börjar längta redan i oktober. Men påsken är mer kravlös, både när det gäller umgänge och mat och hur man förväntas fira den. Det är också den högtid då våren verkligen är i faggorna, om den inte redan kommit, och när kvällarna är ljusa och ibland till och med milda. Det gör gott i själen.

Jag växte upp i ett helt sekulärt hem, men både mamma och pappa hade starka kulturella kopplingar till den lutherska tron. Det innebar att vi iakttog respekt för de kristna traditionerna och att långfredagen tillbringades på ett stillsamt och lite eftertänksamt sätt. Men det var aldrig påtvingat, jag tyckte tvärtom det att det gav en förväntansfull inramning åt det stora påskfirandet. Och det var ju inte så att vi barn tvingades sitta tvärtysta och se ut på vårslasket genom fönstret. I vårt icke-troende hem gick det alldeles utmärkt att spela kort eller brädspel eller lösa korsord om det blev tradigt med läsandet.

Påskaftonen firades med ägg och sill och diverse annat gott. Dock ej med lammstek. Lamm förekom aldrig i mitt föräldrahem eftersom min mamma, likt många andra i sin generation, ansåg att lamm smakade ull. Istället dukades det upp ett smörgåsbord liknande julens, om än av ett lite vårligare slag utan grisfötter, julskinka och revbensspjäll. Jansson tronade dock alltid på bordet, liksom köttbullar och prinskorv. Och så stuvade ägg, förstås.

Stuvade ägg var min mormors paradrätt, som mamma ”ärvt” och som hon lagade med den äran. Hårdkokta ägg hackas fint och läggs i en vacker serveringsform varpå en stuvning, egentligen en tjock bechamelsås, smaksatt med salt, peppar och senap hälls över. Ibland serverades den som ensamrätt som söndagslunch eller kvällsvickning och då brukade mamma också knapersteka bacon, fläsk eller bräcka strimlor av rökt skinka och strö över. Men till påskens smörgåsbord nöjde hon sig med att klippa lite persilja över härligheten.

De där stuvade äggen var så populära i familjen att mormors ena syster tog med sig receptet när hon emigrerade till USA, och serverade dem i matsalen på hotellet som hon drev tillsammans med sin man. På mitt påskbord får den inte heller fattas, för då blir det helt enkelt inte påsk. I övrigt har jag bara träffat på en enda person utanför släkten som känt till denna rätt och ätit den på någorlunda regelbunden basis. Så skulle någon av DGS-läsarna känna till den ser jag fram emot en kommentar.

Påskaftons kväll avslutades med fyrverkerier, som vi fyrade av i trädgården. Favoriterna var bengaliska eldar och så kallade ”solar” för det var inte smällandet som var höjdpunkten utan den visuella upplevelsen. Och påsksmällar, det var långt vanligare än nyårsfyrverkerier i mina hemtrakter på den här tiden. Det var sedan gammalt – även pappa och hans syskon sköt påsksmällar på påskaftons kväll.

Påskaftonen 1938 blev det dock inga påsksmällar för min då elvaårige pappa. Det var nämligen den dagen hans far dog, 65 år gammal. Carl hade fått en hjärtinfarkt och låg i många dagar och vred sig i svåra plågor innan han somnade in. En sköterska tittade till honom på daglig basis, men något smärtstillande gav hon honom inte för morfin kunde man bli beroende av, förklarade hon myndigt för den döende mannen som slitit för brödfödan i hela sitt liv.

Det där mindes pappa resten av livet, så när han fick sin första hjärtinfarkt flera decennier senare och kom in på akuten var hans första fråga om han kunde få något smärtlindrande eller om han var tvungen att uthärda smärtorna. Det var han inte. Det finns mycket som blivit bättre sedan 1930-talet.

Numera skjuts det inte mycket påsksmällar, vad jag vet. Och det är väl lika bra, det. Det räcker gott och väl med nyår, eftersom alldeles för många av dem som skjuter raketer nu för tiden fyrar av dem mot både människor och bostadshus. Något har helt klart skett under de senaste decennierna, för det fanns inte på kartan att något så storslaget och trevligt som fyrverkerier skulle användas för att skada folk och jävlas med dem.

Det är inte direkt någon positiv förändring. Men det finns sannolikt en förklaring. När jag växte upp hade fritidsgårdar knappt börjat byggas ännu, och det var fortfarande föräldrarnas som förväntades ta ansvar för barnen. Jag misstänker att det kan ha något med det hela att göra.