När Krister Peterson 10 juni 2020 pekade ut Stig Engström som Olof Palmes troliga mördare uppehöll han sig länge vid tämligen perifera detaljer. Den mest grundläggande frågan, kunde Stig Engström över huvud taget ha utfört mordet, förblev dock otillräckligt utredd. Jag ska i det följande argumentera för att han med all sannolikhet hade alibi för mordet.

Peterson hastade vid presskonferensen igenom kronologin för Stig Engströms agerande före mordet och noterade helt kort, att han stämplade ut 23.20 från Skandia (och att klockan gick en minut före, så att den verkliga tiden skulle vara 23.19). Därmed skulle han ha tid att promenera ut från Skandia, identifiera paret Palme, bestämma sig och sedan fälla de berömda skotten vid Sveavägen kl. 23.21.30. Även om det är märkligt och tänka sig en så kort beslutstid för denna typ av handling, så är detta i alla fall teoretiskt möjligt.

Föreställ dig att en svart kvinna i USA ropar ”Black Lives Matter” och av denna anledning blir mördad av en grupp vita män. Tror du att SVT hade missat att rapportera om händelsen? Eller Sveriges Radio? Eller Aftonbladet? Eller Expressen?

Nu är det dock en vit kvinna som mördats. Inte för att hon ropat ”White Lives Matter”, utan ”All Lives Matter”. Hon var en 24-årig småbarnsmamma vid namn Jessica Doty Whitaker (se bilden). Mediernas tystnad visar att alla liv INTE räknas. Inte för dem.


Demokratin är en osannolik ordning. Om du låtsas att den inte fanns någonstans på jorden och det plötsligt dyker upp en djuping som förklarar att staten borde styras av någon som fått mer än hälften av folkets röster så skulle du antagligen förkasta idén. Vem som helst kunde ju begripa att de 51 procent fattigaste skulle gadda ihop sig för att ta de 49 procent rikastes egendom varpå kaos skulle bryta ut.

När turkarna den 29 maj 1453 erövrade Konstantinopel i deras heliga krig mot kristenheten gjorde de om kyrkan Hagia Sofia till en moské. På den tiden var turkarnas rike, det osmanska riket, den ledande makten i islamvärlden.

Konstantinopel blev senare säte för det islamiska kalifatet när den osmanske sultanen Selim I år 1517 utnämnde sig till profeten Muhammeds ställföreträdare. I augusti samma år tog han emot nycklarna till islams heligaste tempel: Kaaba i Mecka.

Kalifatet föll 1924 och Atatürk bildade ett nytt, modernt Turkiet. År 1934 blev Hagia Sofia ett museum. Det var ett tecken på Turkiets nya riktning: man hade lämnat det osmanska kalifatet med dess heliga krig mot kristenheten bakom sig.

Städade i mitt källarförråd häromdagen och bestämde mig för att skänka några prylar till loppis. Bara sju minuters bussresa från min förort ligger nämligen en alldeles utmärkt loppmarknad. Jag klev på bussen, fullastad med prylar jag inte längre behövde, däribland ett gammalt notställ. En äldre herre på bussen sneglade på notstället, så jag frågade om han ville ha det. Jag skulle ju ändå skänka bort det. Han tackade för erbjudandet och sa att han inte behövde något notställ, men lade märke till att det var samma typ av notställ man hade i hans kyrka i Bergsjön, där han brukade sjunga i kören. Eftersom jag själv provat på körsång kom vi snart fram till att vi bägge var tenorer, vilket är ett eftertraktat röstläge i körsammanhang.

Sedan min tid som svensk statstjänsteman, vilken avslutades år 1978, har jag, med stigande förfäran som sedermera förvandlats till luttrad cynism, konstaterat att det inte bara var den utlandsmyndighet där jag arbetade som slängde bort skattebetalarnas pengar på strunt utan de andra myndigheterna också, kanske i olika grad. Till exempel tror jag inte Tullverket har samma frihetsgrader att göra dumheter som Migrationsverket och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. (Fast säker kan man inte vara; var det Tullverket eller Kustbevakningen som skickade fartyg till Medelhavet för att underlätta migrantsmugglingen?)

Hederskulturen har ingen plats i Sverige, skriver fyra vänsterpolitiker på Aftonbladets debattsida (9/7 2020): Morgan Johansson, justitie -och migrationsminister (S), Johan Hedin, riksdagsledamot och rättspolitisk talesperson (Centerpartiet), Juno Blom, riksdagsledamot och partisekreterare Liberalerna (L) och Åsa Lindhagen, jämställdhetsminister samt minister med ansvar för arbetet mot diskriminering och segregation (MP).

De fyra politikerna företräder partier som i decennier har administrerat och försvarat en närmast okontrollerad massinvandring till Sverige från länder med hederskultur.

Coronaeländet har också varit en hjälpare och befriare.

Äntligen har SAS fått möjlighet att sänka sina kostnader till en nivå som möjliggör uthållig överlevnad. Pandemin har varit en nödvändig förutsättning. Utan dess övertydliga pedagogik om nedskärningarnas nödvändighet hade kostnaderna, år efter år, bara kunnat minskats lite i taget, under stora våndor orsakade av krockar med facket och den allmänna opinionen. SAS har många intressenter: utöver de anställda, ledningen, aktieägarna och två stater styrda av vittförgrenade intressen. Coronan har förenklat denna svårlösta ekvation.

Den forskaren är jag. Jag studerar en särskild sorts intelligent levande djur ungefär som andra forskare undersöker och typbestämmer vargar eller någon sorts mikrob eller alg. Mitt forskningsobjekt är familjen offentligt ägda anslagsfinansierade organisationen typ Försvarsmakten eller Migrationsverket eller de kommunala sociala myndigheterna. Min doktorsavhandling ska handla om släktet välfärdsorganisationer. (Försvarsmakten faller utanför eftersom den visserligen är offentlig och anslagsfinansierad men inte håller på med välfärd, det vill säga att ta hand om svaga människor.)

Ett udda intresse kan det tyckas. Det började med att jag själv arbetade i nästan tio år inom arten internationellt bistånd som geografiskt skiljer sig från arten nationellt bistånd men i övrigt är i stort sett likadan som de andra arterna inom släktet. Det som förvånade mig var att ingen statsvetenskapare eller annan tänkare, vad jag kunde upptäcka, försökt identifiera principerna för dessa djurs beteende.

Det är dags att på allvar fundera på att riva äldre kyrkor i Norden – för minoriteternas skull. Det säger den norska prästen Gyrid Gunnes, som för några år sedan debuterade som konstnär med performanceverket ”Böner till Allah”. Och först ut borde förstås vara den klassiska Nidarosdomen.

Nidarosdomen uppfördes mellan 1070 och 1300, till minne av Sankt Olav, Norges skyddshelgon, och den kung som kristnade Norge. Uppenbarligen tycker alltså en kristen präst att minnet av kristnandet av landet hon verkar i är kränkande för minoriteter.

Vad är det första du tänker på när du besöker sjukhus och vårdcentraler?

Själv besöker jag oftast sjukhus när min astma blir så bångstyrig att jag inte kan behandla den hemma utan måste söka akut hjälp. Det första jag då brukar tänka på är hur otroligt snabb och kompetent personalen är på mitt akutsjukhus. Det räcker med att jag med pipande luftrör går fram emot receptionen för att en personal är där och hjälper till och sedan tar det bara minuter innan jag får andas in luftvägsvidgande medicin.

PK-ismen och marxismen har en gemensam grundläggande idé nämligen att de grupper respektive ideologi företräder är utsugna och förtryckta av motståndarna och att meningen med den politiska kamp som förs i ideologiernas namn är att rätta till detta förhållande.

Marxismen är mer exakt i sin analys än PK-ismen. Arbetarklassen är utsugen av sina motståndare kapitalisterna. Observera att denna föreställning ska tolkas bokstavligt. Enligt Marx arbetsvärdelära skapas värde bara genom arbete. Att kapitalisterna har resurser beror på att de stulit dessa resurser från arbetarna som rätteligen borde få behålla vad de släpat ihop.

Den svenska hanteringen av coronapandemin har placerat vårt land på den internationella kartan, med ett genomslag som ingen PR-byrå ens torde kunnat drömma om.

Medan svenska politiker och myndigheter framhärdar i att uppmärksamheten präglas av ”nyfikenhet”, och till övervägande del är neutral, börjar det bli allt svårare att prata bort den ökande mängd av invektiv som framhåller Sverige som en ”parianation” och ett ”avskräckande exempel”.


Coronapandemin är långt ifrån över men eftersnacket har redan satt igång. Människor trevar sig fram och försöker skapa trovärdiga berättelser om vad som egentligen inträffat, hur det gick till och hur de olika länderna rangordnar sig.

Det är osannolikt att vi – med ”vi” menar jag just nu bara Sverige – inom rimlig tid ska komma fram till någon nationell konsensus om vad som gick snett eftersom det finns så många olika intressen som gör svårförenliga anspråk på att ha det rätta svaret.

Plötsliga och omfattande kriser, både individuella och kollektiva, innebär ofta att människor får anledning att överväga angelägna frågor om etik och moral. Så är det också när det gäller den COVID-19 pandemi som drabbat oss senaste halvåret. I ett historiskt perspektiv är det egentligen är det egentligen inte förvånande. Sådana frågor har kommit i fokus under i stort sett alla de stora pandemier som drabbat mänskligheten senaste milleniet, vare sig det rört sig om pest, tuberkulos, influensa, HIV eller polio.

Idag (9/7 2020) läser jag om hur en sjuksköterska gett sin svårt uttorkade, covidsjuke granne dropp i smyg, genom fönstret. Förgäves hade hon försökt få vården att ta sig an honom, men inte lyckats. I den humanitära stormakten – som med skattebetalarnas pengar bjuder på hbtq-certifiering av allt från utedass till affärskoncerner, menskonst i tunnelbanan och samkönade trafikljus – är människor med andra ord hänvisade till att söka vård utanför de vårdinstanser som de själva finansierar med sina skattepengar.

En av de mer läsvärda publikationerna om det mänskliga gruppbeteendet är Charles Mackays (se bilden) bok Extraordinary Popular Delusions and the Madness of the Crowds från 1841. Den påminner oss om att den moderna människan inte har ändrats det ringaste. När gruppassionen griper an stängs förstånd och omdöme av. Mackay sammanfattar med orden att människor blir galna i grupp och återfår förståndet långsamt, en efter en.

I slutstadiet fördjupas galenskapen raskt och blir gradvis alltmer extrem, samtidigt som den fraktioneras. Man kan se detta tydligt hos religiösa eller politiska grupper som medeltidens flagellanter eller extremisterna under den franska och ryska revolutionen eller i de maoistiska revolutionsaktiviteterna under 1900-talets senare hälft.

Så länge Black Lives Matter bara handlar om att plundra butiker, förnedra poliser och riva statyer över duktiga vetenskapsmän, spelar det kanske inte så stor roll exakt vilken hudfärg utövarna har. Men vad skulle hända om BLM:s visioner blev verklighet? Om man från och med imorgon får igenom alla sina krav – vilket inte bara innebär avväpning av polismakten, utan även massiv kapitalöverföring från vita till svarta, förmåner som garanterad basinkomst, gratis sjukvård, fria universitetsstudier och mycket annat som fattiga amerikaner hittills bara kunnat drömma om. Då blir det ju rätt viktigt att ta reda på vem som faktiskt är svart.

Även om jag vet att det inte går att uppfinna ett filosofiskt system som förklarar världen i varje detalj så gillar jag inte att lämna lösa ändar när jag ska försöka begripa och förklara saker. Till exempel känns det riktigt att konstatera att PK-ismen är Sveriges statsbärande och dominerande filosofi. Det är också, åtminstone i min skalle, otvetydigt att PK-ismen kodifierar politikerväldets intressen och därför hyllas av politikerväldet.

Sveriges välmående och svenskars rättigheter är inget som Somar Al Naher tycks bry sig om. I vänstertidningen Dagens ETC (6/7 2020) skriver hon att ”integrationen”, det vill säga vår möjlighet att hantera massinvandringen från Afrika och Mellanöstern, inte ska få styra debatten. De som vill invandra till Sverige, de som svepande kallas ”flyktingar” i hennes artikel, ska bestämma vår invandringspolitik.

Om massinvandring är bra eller dåligt för Sverige spelar alltså ingen roll. Somar Al Naher kritiserar Socialdemokraterna för att man överhuvudtaget nämner vår integrationskapacitet:

Man säger inte att färre ska få fly undan krig, man säger istället ”vi kan inte ta emot fler flyktingar för vi har inga bostäder”.

Många, inklusive jag själv, är förvånade över storföretagens och den ekonomiska elitens, kanske framför allt i USA, beredvillighet att stödja Black Lives Matter-demonstrationerna och de krav som där presenteras. Detta måste betänkas.

En av de grundläggande teserna i västvärldens självförståelse är att de ekonomiska klyftorna är enorma och kanske till och med ökande. I varje fall är de större än för några årtionden sedan. Om man googlar på begreppet Ginikoefficient, ett mått på ekonomisk ojämlikhet, är intrycket vidgade klyftor nästan överallt. Troligtvis har välståndsökningen under senare decennier gjort att alla fått det bättre medan några har fått det ännu bättre än de andra.

Få folk är så välkomnande mot främmande kulturer och kulturyttringar som svenskarna. Vi tar emot allt från matinfluenser till flyktingar och våra skattepengar går till allt från boenden för asylsökande till olika integrationsprojekt. Vi låter till och med religiösa diktaturer som Saudiarabien finansiera moskéer i vårt land.

Det sistnämnda är visserligen mer korkat än snällt – och har redan visat sig få förödande konsekvenser för spridningen av islamism i Sverige – men ändå. Välkomnande är vi, så till den grad att vi stundom går över dumhetens gräns. Och som tack attackeras vi nu av aktivister och organisationer som kräver att vi ska skämmas för vår historia och för vår hudfärg.

Richard Sörman skrev nyligen här på sajten en berörande text om att han vill ha en svensk tillhörighet, ha någonting att komma hem till där han kan känna att han är en del av ett större sammanhang; ett land och ett folk som bara är hans eget, och att detta borde gälla för alla människor. Han påpekade också att den diskussionen inte har varit möjlig i offentligheten eftersom etablissemangets härskarteknik varit att rasistnischa alla invandringskritiker.

Jag kan inte sluta plåga min hjärna och mina vänner med funderingar kring den svenska coronapolitiken. Jag är rädd att den allmänna debatten i frågan ska syssla med perifera frågor.

Perifera frågor är allt sådant som var redan var etablerat när viruset attackerade. Att syrgasen sedan länge var bortplockad från äldreboendena är ett beklagansvärt faktum men den viktiga frågan är i vilken mån Sverige har förmågan att hantera en sådan bekymmersam situation när en kris inträffar. Beredskapslagren var nedlagda enligt dumma tidigare fattade och genomförda beslut men hur bra klarade Sverige att kompensera för gamla synder? Myndigheterna hade inte tänkt tanken att det kunde behövas ansiktsskydd men vad gjorde Sverige när det blev uppenbart att det vore bra med skyddsutrustning?

När historien om den svenska coronakatastrofen skall skrivas måste berättelsen inledas med den förre statsepidemiologen Johan Giesecke. Det var hans frekventa uppträdanden i media som angav tonen. Hans budskap var mycket tydligt. Alla i hela världen skulle bli smittade och de flesta skulle inte ens märka av det. På en direkt fråga om vi svenskar kanske borde avboka sommarsemestrar i Europa, svarade han överlägset nekande. Till sommaren skulle alla länder ha samma smittspridning och resor skulle inte vara förknippade med problem. Att stänga ned samhället skulle bara skapa stora ekonomiska kostnader, helt i onödan.

Det händer ej sällan att läsare som är vänliga att kommentera mina texter säger ungefär att ja, det där var väl bra, men varför förklarar du aldrig hur Sverige ska komma ur den här soppan av osunda ideologier och oskicklig politik? Jag blir brydd av sådana invändningar eftersom jag inte tycker jag gör något annat än pekar på vad jag tror är den enda möjliga utvägen. (Att fortsatt klafsa runt i träsket är ingen utväg.)

Netflix är ett av de stora företag som gått ut hårdast med sin godhetssignalering i efterdyningarna av George Floyds tragiska död. De har aggressivt hjälpt fram de mest tårdrypande dramatiseringarna av historisk orättvisa mot svarta, VDn har skänkt 120 miljoner dollar ur egen ficka till svarta universitet, och bolaget har nu beslutat att minst två procent av dess nätta kassakista på fem miljarder dollar ska öronmärkas för banker, fonder och andra finansaktörer med exklusivt svarta ägare, se här

Vid första anblick är det givetvis inget fel med det. Vilket bigott monster skulle invända mot att hjälpa en historiskt eftersatt folkgrupp som de svarta i USA att komma ifatt?

Men vad händer på lång sikt om vi alla ska börja blanda in etnicitet i affärsbeslut?

Svenska språket måste värnas. Själv gör jag det genom att vara en – föralldel passiv – medlem i föreningen Språkförsvaret. Den har tagit som sin uppgift att se till att svenska används av landets myndigheter, företag och organisationer i intern kommunikation och i kommunikationen med dem, som bor i Sverige. Alla svenskar har rätt att bli behandlade och betjänade på sitt modersmål i offentliga sammanhang; fem officiella minoritetsspråk finns i landet, men majoritetsspråket är faktiskt inte på samma sätt skyddat i lag.

För inte särskilt längesen gjorde den svenska regeringen klart att det där med beredskapslager tillhörde en ”svunnen tid”. I ett tal på Folk och Försvars rikskonferens 2017 förklarade dåvarande inrikesministern Anders Ygeman att det inte skulle fungera. Istället, menade han, ska vårt civila försvar ”bygga på vår krisberedskap”, en krisberedskap som enligt honom ”utvecklats under många år” och där ”vi har stor erfarenhet av att hantera allvarliga situationer som i värsta fall hade kunnat sluta i en kris”.

Jämställdhetsmyndigheten inrättades av regeringen Löfven i början av 2018 men lades ner då riksdagen samma år röstade igenom KD och M:s budget. Det ledde till stora protester från bland annat Genusforskarförbundet som startade ett upprop och en namninsamling. När det nya samarbetet mellan S, MP, L och C (JÖ), bildades 2019 meddelade Miljöpartiet att Jämställdhetsmyndigheten skulle fortsätta.

Myndigheten skulle se till att ”ett jämställdhetsperspektiv införlivas i allt beslutsfattande, på alla nivåer och i alla steg av processen”. Detta trots att omkring 60 myndigheter redan haft regeringens uppdrag att integrera könstänkandet i vardagen.