Begreppet oikofobi lär ha myntats av den brittiske filosofen Roger Scruton (bilden) på 1990-talet. Oikofobi är motsatsen till xenofobi, främlingshat. Oikofobi är att ringakta, nedvärdera och förakta allt eget, det egna folket, den egna kulturen och nationen, de egna traditionerna. Få har formulerat sig så skamlöst oikofobiskt som Mona Sahlin:

Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.

FN:s konvention om barns rättigheter – Barnkonventionen – blev svensk lag den första januari i år. Jag skrev om konventionen för första gången för fyra år sedan under rubriken Socialsekreterare i alla länder, förenen Eder!. Det var en travesti på uppmaningen Proletärer i alla länder, förenen Eder! från det Kommunistiska Manifestet.

Jag var redan från början instinktivt misstänksam mot Barnkonventionen eftersom den är full av lena ord som man anar vara Prussiluskans inlindade hotelser. Så här skrev jag till exempel:

Efter grundliga bibelstudier skrev jag en gång en bok om Gud och hur han tänker. Han skapade människan i Edens lustgård ty han ville att människan skulle leva i ett paradis. Till hans förvåning bröt människan mot den enda föreskrift han utfärdat varpå han kände sig tvungen att bestraffa människan. Han utvisade henne till denna världens jämmerdal.

Därmed hade Gud fått ett problem på halsen ty människan var på ett annat ställe än han planerat, således i jämmerdalen i stället för i lustgården. Han har sedan dess prövat tre strategier för att ställa saken till rätta, två misslyckade strategier som redovisas i Gamla respektive Nya Testamentet, samt en lyckad som presenteras i min bok (jodå, hur mycket vi än klagar är det moderna livet i västerlandet ett paradis jämfört med hur folk hade det förr).

Statsminister Löfven kom häromdagen med ett yttrande i riksdagen som har tolkats som ett senkommet erkännande av att det finns en koppling mellan invandring och brottslighet. Så här sa han:

Med en stor migration där vi inte klarar av integrationen, ja då följer också större risk för den typen av problem som vi ser. Det är glasklart.

Men betyder detta att statsministern börjar närma sig en sverigedemokratisk syn på invandringen? Inte ett steg, menar jag. Han står kvar och stampar på samma fläck.

Igår skrev jag, ungefär, att om vi ska föra in Sverige på rätta vägar är det första nödvändiga – om än otillräckliga – uppdraget att återupprätta statens våldsmonopol så att våldsmonopolisten polisen kan göra sitt jobb. Monstret från Jobs bok, som Thomas Hobbes använde som symbol för den oövervinnerliga våldsapparat som samhället behöver för att garantera medborgarnas trygghet och säkerhet, måste förmås att återuppstå från de döda.

Ursäkta, men jag tror inte på de svenska politikernas ambitioner att bekämpa exempelvis gängkriminaliteten. Deras utfästelser är på nivån att myndigheterna måste samarbeta mer så att socialen kan hålla tidigare allvarssamtal med barn och ungdomar i riskzonen. Jag hoppas att jag har fel men jag kan inte se att någon av våra politiker kommer ens i närheten av att erkänna – eller kanske snarare förstå – vad det handlar om.

Jag läste en trovärdig skildring av hur några ensamma poliser i en förort blivit omringade av ett gäng ilskna ungdomar som hotade att trycka upp en batong i arslet på poliserna om de inte försvann vilket de efter detta hot också gjorde. Den situationen är analog med vad som bekräftats i Rapportinslag där poliser i Rinkeby vittnar om att de inte törs gå ensamma till tunnelbanan för att åka hem efter jobbet. Den sammanfattande observationen är att polisen är räddare för buset än vad buset är för polisen.

Min ambition är inte att framställa mig själv som gudabenådad siare utan bara att gestalta politikerväldet, det välfärdsindustriella komplexet och dessas härolder i media som framtidsblinda. Under hösten 2015 exploderade invandringen till Sverige. Det var dags att fundera på framtiden. Framtiden är exempelvis idag och framåt. Vad var rimligt att förvänta sig om situationen idag och härefter?

Vad förutsåg etablissemanget? Fortsatt lugn, trygghet och god ordning skulle jag säga. (Med förvånade kommentarer som ”Vi har varit naiva” och ”Vi såg det inte komma” när verkligheten ryckt till och skapat ett nytt normaltillstånd.) Vilka framtidsbedömningar kunde en vanlig medborgare göra? Så här skrev jag själv för fyra och ett halvt år sedan:

Till helgen har den danske politikern Rasmus Paludan planerat ett antal koranbränningar i Stockholmstrakten. Paludans idé, som jag fattat den, är att muslimer ska bli så provocerade av dådet att de startar våldsamma demonstrationer med personskador och förödelse som resultat och att svenskarna då ska bli varse muslimernas sanna karaktär och ta avstånd från islam.

Jag vet inte om muslimer alltid är programmerade att bli ursinniga ifall någon bränner deras heliga bok men eftersom Paludan gjort åtskilliga experiment i Danmark som tydligen alla fått det förväntade resultatet och eftersom experimentet fungerade även i Malmö för några veckor sedan kan man tro att det blir bråk även i Stockholm.

I nästan sex år har jag på denna sida skrivit en krönika om dagen. Det blir nästan 3 000 krönikor motsvarande kanske 5 000 sidor boktext (om man skippar bilderna). Jag kanske tycker att det är en imponerande insats men då har jag inte tagit med Vladimir Iljitj Lenin med i beräkningen. Enligt Wikipedia skrev han under sitt liv 54 verk på i genomsnitt 650 sidor vilket ger totalt lite mer än 35 000 sidor, alltså sju gånger så mycket som jag jag.

De flesta människor råkar då och då ut för problem och försöker då så snabbt som möjligt att lösa dem. Om gräset växer för högt kanske man klipper det. Om barnet har svårt med matten i skolan kanske man ber någon läsa extra med barnet. Eller så gör man det själv.

Det händer att folk väljer att inte lösa sina problem. Alkoholister är kända för att hellre leva med sitt spritbekymmer än att försöka göra sig av med det. Det obehag som hotet om nykterhet, kanske med åtföljande abstinenssymtom, väcker är större än de besvär som supandet kan medföra. Ett annat exempel på överlevande misslyckanden är gifta människor som ogillar varandra men inte förmår skilja sig av rädsla för att ensamheten vore så mycket värre än de ständiga grälen.

Sedan demokratin infördes är det i teorin folket som bestämmer men i verkligheten är det folkets ombud som bestämmer. Bättre det än att sådana som Saddam Hussein och Stalin styr politiken men vi måste ändå vara uppmärksamma på risken att demokratin förvandlas till politikervälde (vilket jag bevisligen i decennier varnat för när det gäller Sverige så skyll inte på mig om du inte sett det komma).

Opinionsundersökningsföretaget Novus har med siffror bekräftat en uppfattning som de flesta vuxna svenskar redan hade, nämligen att svenska ungdomar ofta inte kan skriva och även i övrigt har svårigheter med språket:

Chefer och universitets- och högskolelärare delar en gemensam allvarlig bild: unga skriver för dåligt. Nära hälften av Sveriges chefer har valt bort unga arbetssökande (18–25 år) på grund av bristande skrivförmåga. Bland universitets- och högskolelärarna bedömer 46 procent av lärarna de unga studenternas skrivförmåga som dålig. Detta visar två undersökningar från Novus gjorda på uppdrag av UR.