Den humanitära stormakten, med säte i området kring Rosenbad, driver sitt favoritprojekt, som är den storskaliga invandringen, men lämpar alltmer av kostnaderna på kommunerna (och i sista hand, förstås, på skattebetalarna, vilket kostar fyra miljoner kronor eller så per invandrare från ankomst till död).

Till en början, kanske i några fall så länge som till hösten 2015, var kommunerna inledningsvis entusiastiskt men sedermera alltmer försiktigt positiva till migrationsprojektet som manifesterades i att de varje år kunde få hundratals eller ännu flera nyinflyttade människor att ta hand om eftersom dessa människor endast undantagsvis kunde försörja sig själva. Efter migrantexplosionen det året har det gradvis blivit mer spänt. Kommunerna blir alltmer trängda – ekonomiskt, socialt, politiskt – av den börda som statens fortsatt entusiastiska invandringspolitik lägger på deras axlar.

Jag tillhör dem som inte tror på konceptet strukturell rasism. (Ej heller tror jag på det likaledes diffusa konceptet könsmaktsordning som har motsvarande sociala funktion.) Jag tror att föreställningen om att det existerar strukturell rasism, exempelvis i Sverige, bara är ett knep som onda krafter använder för att utöva utpressning på vita människor som i själva verket inte har ett rasistiskt ben i kroppen och blir vettskrämda vid blotta tanken att de skulle ha blivit påkomna med minsta rasistiska gliring. Hela konceptet är konstruerat för att ge vita människor så dåligt samvete att de går med på vad som helst för att slippa anklagelserna. (Könsmaktsordningen, liksom Metoo-kampanjen, har på liknande sätt uppfunnits för att ge män, särskilt vita män, skälvan så att de inte törs protestera när jämställdhetsministern och andra feministiska aktivister presenterar sina krav.)

En gång träffade jag en ung invandrad kvinna med journalistiska ambitioner. Hon klagade över att de debattartiklar hon skickade till tidningarna alltid blev refuserade. Hon menade att refuseringarna berodde på att hon var invandrare och kvinna. Jag fick läsa några av hennes inlägg och konstaterade att de helt enkelt var dåliga. Jag hade aldrig publicerat dem. Jag sa något försiktigt om att hon kanske borde jobba lite med stilen. Mötet slutade med att hon hävdade att jag medverkade i det strukturella förtryck som riktades mot henne och andra rasifierade.

Av detta lärde jag mig att denna typ av diskussion är omöjlig. Kvinnan ansåg att mina litterära normer är uttryck för rasism och vit nedlåtenhet mot personer som vill säga något annat än vad jag tycker att de ska säga. Så kan man kanske se det. Vi har, som tur är, ingen myndighet med rätt att slutgiltigt avgöra vilka debattartiklar som bör publiceras.

Jag blev lite tagen av Bitte Assarmos artikel igår som visade att en svensk partiledare, om man kan lita på att Expressen citerat henne rätt, inte tycks ha förstått det svenska samhällets och statsskickets fundamentala principer. Jag vill lägga lite lök på Nyamko Sabunis lax genom att resonera kring begreppet jäv.

”Det är inget fel på klaner”, säger Sabuni, ”mitt folk är också en klan”. Klansamhället är ett slags statsskick som uppstår där det inte finns en rättsstat med våldsmonopol. Som Thomas Hobbes uttryckte det blir ett sådant tillstånd ett ”allas krig mot alla”. Tänk dig själv hur livet skulle gestalta sig om det saknades tillstymmelse till ordningsmakt i samhället. Den enskildes våldskapital fäller då avgörandet i varje konflikt.

Paleontologin, det vill säga läran om utdöda djur, verkar som en kul vetenskap. Man hittar några gamla ben och ska sedan tänka ut hur benen passar ihop och hur djuret eventuellt såg ut och hur det försörjde sig. Lite som att lägga pussel fast mycket svårare eftersom det saknas bitar i paleontologin så paleontologen måste ha en del fantasi.

För att förstå politik, särskilt EU:s politik, bör man ha läggning för det paleontologiska eftersom unionen alltid uttalar sig oklart och kryptiskt för att ingen ska förstå ty om folk förstår kan de bli arga. (Det är likadant med svensk politik. När statsministern säger att han inte sett gängkriminaliteten komma, vilket är otänkbart, låtsas han ha varit ouppmärksam för att slippa berätta sanningen, nämligen att han såg det komma men sket i det.)

En pappersdrake byggs med pinnar och papper och är avsedd att se blodtörstig och hotfull ut så att den kan användas för att skrämma folk. I själva verket är den inte farligare än en rulle hushållspapper men det är inte så lätt att inse när man betraktar dess vassa tänder och grymma blick. Riktigt otäcka drakar kan också spruta eld som består av uppblåsta tungor av brandgult silkespapper.

Man tror att man begriper något och så plötsligt upptäcker man att det kanske ligger till på ett helt annorlunda sätt och så förundras man igen över hur lite man fattar. Åtminstone är det ofta så för mig.

Nyligen funderade jag över hur de utvecklingsfrämjande dygder som en gång för inte så länge sedan gjort Sverige framgångsrikt – flit, pålitlighet, ansvarskänsla, hederlighet, omtanke om familjen och annat sådant där – och frågade mig hur dessa dygder en gång kunnat ta kontroll över det kollektiva svenska medvetandet. Jag gissade, efter en läsning hos Adam Smith, att det var något sedan urminnes generationer nedärvt.

Jag tror att jag har framfört det här budskapet tidigare men jag är inte riktigt säker på att jag själv förstod. Sedan skulle jag beskriva saken för min portugisiskafröken och då framstod allt så mycket klarare. Det är inte klokt vad jag begriper bara jag förklarar.

Platon hävdade att demokrati ledde till tyranni eftersom demokratin försöker maximera individernas frihet vilket till slut lyckas. Därmed förintas det organiserade kollektiva samhällslivet eftersom alla ska förverkliga sin egen frihet och ingen bryr sig om något gemensamt. Då framträder en diktator som pekar med hela handen och slår ihjäl ett antal besvärliga personer för att återupprätta ordningen.

Det kan verka som om den här texten handlar om coronat. Det gör den inte. Coronat får bara tjäna som åskådningsexempel. Jag har skrivit alldeles för mycket om pandemin.

För närvarande pågår i vissa länder vad som ser ut som en andra våg av coronaspridning. Detta väcker stor uppmärksamhet i media och många regeringar planerar att genomföra åtgärder såsom förnyade nedstängningar. Den nya spridningen tycks följa ungefär samma mönster i alla berörda länder. Så här har antalet nya fall om dagen utvecklats i Island respektive Spanien:

Min portugisiskalärarinna, som har en universitetsexamen i historia, hade läst i brasilianska tidningar om koranbränningen i Malmö och de efterföljande kravallerna inklusive förnedringen av svensk polis som valde att retirera. Hur kan ni stå ut med sådant där? frågade hon. Vi har inget val, svarade jag. Våra ledare politikerna, som borde hantera situationen, kan inte det eftersom de är internt blockerade. Sedan försökte jag förklara hela situationen med en maktälskande socialdemokrati som låter sig styras av ett barnsligt miljöparti för att kunna behålla makten och en så kallad opposition som fortfarande befinner sig under socialdemokratisk förtrollning eftersom socialdemokraterna är det traditionella härskarpartiet vilket gör att oppositionspartierna inte törs tänka själva (eller också att deras företrädare egentligen tillhör samma samhällsklass som de gamla härskarna och därför inte har lust att tänka annorlunda).

Under SARS-CoV-2:s hittills korta levnad har världsopinionen angående pandemin och statliga motåtgärder förändrats ganska radikalt. Det började i februari med förvirring och förskräckta verop över en eventuellt ankommande digerdöd som skulle dra över hela världen. Tillsammans med sakkunniga räknade jag ut att flera hundratusen människor skulle dö i Sverige (vid det här laget har nästan 6 000 personer dött av eller med coronat).

Inför det perspektivet var det naturligt för politiker och myndigheter att välja kraftfulla motåtgärder i syfte att förhindra att folk träffades och därmed spred smittan. I många länder stängdes ekonomierna med drakoniska metoder.