Det känns som att det pågår en allmän tillnyktring när det gäller politikernas migrationsprojekt, kanske inte så mycket bland politikerna själva, men desto mer bland vanligt folk. Hur vet jag det? Det vet jag inte, det är bara en förnimmelse jag får när jag talar med folk som i sin tur har talat med andra människor och vi jämför våra intryck. När jag samtalar med män säger flera att till och med kvinnorna i deras kretsar har börjat få upp ögonen för de problem som lägrar sig över Sverige. Ungdomarnas inställning verkar fortsatt sorglös vilket kan bero på att de i skolan får en stark daglig dos PK-istisk propaganda. (Jag träffade nyligen en rasande intelligent fjortonåring som berättade att hon som provokation hade skrivit om Donald Trump i uppsatsämnet ”Min förebild”. Till hennes hemliga förtjusning hade lärarna gripits av fasa.)

Jag fruktar att dessa nya stämningar inte kommer att åstadkomma några märkbara förändringar i den praktiska politiken utan i huvudsak stanna som verbala krusiduller på samhällsdebattens yta. Det beror på att Sverige inte ser sitt problem. Vi tror att det handlar som sådant som gymnasielagens vara eller inte vara eller hårdare regler i ämnet SFI eller till och med volymmål för den årliga invandringen. Jag tvivlar. Jag tror att Sveriges svårigheter med invandringen inte har så mycket med invandrarna att göra som med vårt eget svenska sätt att tänka. Det är inte invandrarna som har ställt till det för Sverige utan vi själva.

I grunden ligger vårt högmod. Jag kan inte hitta någon annan förklaring. Till exempel tror jag inte på teorin om ”die dummen Schweden” eftersom vi byggde ett av jordens mest lyckade samhällen och det gör inte dumma människor. Däremot kan människor som bygger lyckade samhällen bli högmodiga; jag tror till och med att hybris nästan regelmässigt följer ihållande framgång.

Det svenska högmodet tar sig emellertid inte formen av utmanande skrytaktighet eller nyrik prålighet. Ett av vår kulturs mest fundamentala drag förkroppsligas i den jantelag som intalar oss att vi inte ska tro att vi är bra – eller i varje fall att det mest förbjudna är att vidgå att vi är bra om vi faktiskt skulle vara det. Om vi råkar vara bra måste saken med eftertryck och skamkänslor förnekas inte bara för omvärlden utan framför allt för oss själva.

Våra mätbara, faktiskt existerande framgångar i kombination med jantelagens bud gör att vi måste ljuga om och inför oss själva. Till exempel kan vi inte – när det kommer tiotusen migranter i månaden – säga sanningen, nämligen att dessa människor kommer från kulturer som rent objektivt inte har samma förmåga som vår att skapa lugn, ordning, laglydnad och ekonomiska framsteg. Om vi för oss själva hade förmått erkänna en sådan självklarhet så hade vi nyktert kunnat resonera om hur situationen skulle hanteras. Från början hade vi då kunnat skapa en politik med utgångspunkt i en önskan att bevara och fortsätta våra framgångar och att i möjlig takt förmå invandrarna att assimilera sig till svenska förhållanden och beteenden.

Men det kunde vi inte göra eftersom jantelagen tvingade oss att förneka vår egen överlägsenhet. Vi skapade därför en förvriden bild av den verkliga situationen och började intala oss att alla människor och kulturer har lika värde. Just detta – att tro sig om att med viljan som enda verktyg kunna förvandla världen – är nog den högsta formen av övermod. Det är att tillmäta sig magiska krafter. ”Se, jag vill att två plus sju ska bli tolv. Och, poff, så blev det! För andra är sådant omöjligt, men inte för mig.”

På det viset uppstod den svenska mentalitet som födde mångkulturpropositionen 1975:26 enligt vilken det, genom politikernas goda vilja och beslutsamhet, skulle skapas något som veterligen aldrig fungerat, nämligen ett multikulturellt samhälle. För andra har det varit omöjligt, men inte för svenska politiker med deras magiska krafter. Politik, hävdade Olof Palme, är att vilja.

Därför tror jag inte att eventuella nya stämningar angående invandringen kommer att få något genomslag i verklighetens politik. För att detta ska ske krävs det att vi inser att det är skillnad på kultur och kultur och att Sverige är – eller i varje fall har varit – en bättre kultur. Och för att komma så långt måste vi erkänna att det finns en svensk kultur och ett landområde som vi kan kalla nation som tillåtit denna kultur att utvecklas.

För att komma någonstans med Sveriges problem idag måste vi helt enkelt sluta ljuga för oss själva och erkänna fakta. Det som hindrar oss är övermodets religion, PK-ismen, som av professor emeritus Fred Siegel definierats som ”oförmågan att tala sanning om det uppenbara” eller, med mina ord, att hitta på vad som helst och sedan kräva att bli tagen på allvar.