BITTE ASSARMO: Känslofascismen på frammarsch – vad blir resultatet?

Black Lives Matter-rörelsen, som gick överstyr redan efter några veckor och som blivit en hysterisk, känsloladdad proteströrelse utan särskilt mycket substans, har gett avtryck även i Sverige. Först i somras, då tusentals människor (många av dem för att de såg en möjlighet att få plundra och vandalisera) trotsade pandemirestriktionerna och utsatte allmänheten för smittorisk när de gav sig ut på gator och torg för att skandera om påstådd rasism. Nu med ett upprop om rasism på Sveriges Radio.

Uppropet, ”Vems SR”, har skrivits under av 39 personer, vilket är ungefär 1,77 procent av de drygt 2200 (2209 förra året, 2019) anställda. Det är en så liten del att det i andra sammanhang inte ens skulle räknas. Att 26 procent av svenska folket har lågt förtroende för Sveriges Radio, enligt en mätning som gjordes tidigare höstas, räknas till exempel inte alls. Istället vänder Sveriges Radios ledning, och även andra medier, den siffran till att man åtnjuter ett närmast skyhögt förtroende.

1,77 procent missnöjda anställda borde med andra ord var en försumbar siffra. Men icke sa Nicke. Här handlar det ju om rasism och diskriminering, och ingenting gör svenska journalister så entusiastiska som när de får tillfälle att skriva om ”strukturell rasism” bland etniska svenskar.

Även Sveriges Radios ledning tar uppropet från den pyttelilla gruppen missnöjda på allvar, trots att de i åratal anställt utifrån ett mångfaldsperspektiv och redan har ca 25 procent anställda med utländsk bakgrund. ”Känslorna finns där, och de måste vi ta på allvar”, säger VD Cilla Benkö.

Just det. Känslorna. Fakta och sanning är av underordnad betydelse, det är känslorna som räknas.

Givetvis har den, i sammanhanget, alltid lika gångbara Alexandra Pascalidou fått i uppdrag av Expressen att göra ett melodramatiskt och djuplodande reportage om den förfärliga rasismen och diskrimineringen inom public service. I reportaget, som fått den dramatiska rubriken ”Nio vittnesmål om diskriminering, rasism och bristande mångfald på SVT och SR”, är känslostormen total då en rad journalister som alla har, eller har haft, högprofilerade uppdrag inom public service, gråter ut mot Alexandras axel.

”Jag kände mig arg under alla år jag jobbade där”, säger musikjournalisten Ametist Azordegan, som haft mängder med uppdrag inom public service och på andra stora plattformar. Pia Herrera, som jobbat på SVT i åratal och leder Gokväll sedan flera år, förklarar att hon är ledsen och frustrerad och ”alltid beredd att höra något som gör ont”. Rouzbeh Djalaie, som rekryterades (jo, rekryterades – hur många har turen att slippa söka jobb liksom?) av Sveriges Radio 2015, ifrågasattes när han skrivit en Facebookuppdatering som kunde ses som negativ mot företaget och kallar det rasism och diskriminering, när han i själva verket skulle ha ifrågasatts på precis samma sätt även om han hade hetat Kalle Andersson.

Så där fortsätter det. Känslor och subjektiva upplevelser, men inga fakta. Allt som beskrivs i artikeln, och för den delen i uppropet, är företeelser som precis lika gärna skulle kunna handla om den egna självbilden och om problem som ligger i den egna personligheten snarare än hos omgivningen.

Det är hit vi har kommit, i kölvattnet av Black Lives Matter. Små grupper av människor som känner en massa saker kräver att deras arbetsgivare och, får man förmoda, även samhället i stort ska ta hänsyn till deras känslor. Känslofascismen är på frammarsch, och vad som helst kan hända.

Hur ska en arbetsgivare alls våga anställa människor som ser rasism och diskriminering i precis allt? Och hur kommer public service att se ut om där är fullt av anställda som inte kan ta konstruktiv kritik utan att bli kränkta? Som inte kan föra ett vettigt samtal med sina kollegor utan att ständigt titta och lyssna efter rasism? ”Nu satte sig Lena Persson två stolar bort från mig i fikarummet igen, det är uppenbart att hon är rasist!” ”Nisse Nilsson kollade på mig när jag kom in på redaktionen i morse, det märks tydligt att han har problem med min hudfärg!”

Får de här känslofascisterna för mycket gehör kan det bli hur jäkla tokigt som helst. Folk ska anställas – och sannolikt också avskedas – på grund av ursprung och hudfärg, något som inte accepteras i några andra sammanhang idag men som plötsligt blir ett mål när det riktas mot den vita majoritetsbefolkningen. Det är, för att använda statsministerns favoritord, oacceptabelt.

Bitte Assarmo