Om du tror att USA uppstod med självständighetsförklaringen 1776 så har du enligt modernt, progressivt amerikanskt tänkande helt fel. Den formativa händelsen i kontinentens historia var inte brytningen med England utan ankomsten av det första slavskeppet år 1619. Poängen med ”Projektet 1619” som startades på initiativ av The New York Times, är ungefär, vad jag förstår, att slaveriet måste sättas i centrum för berättelsen om USA för att berättelsen ska bli begriplig.

En av grundstenarna för min världsuppfattning är observationen, som jag tror är oemotsäglig, att det moderna västerländska projektet har varit häpnadsväckande framgångsrikt. Med det moderna västerländska projektet menar jag den tvåhundraåriga utveckling av produktivkrafterna som hängt ihop med förkomsten av olika medborgerliga friheter, till exempel näringsfriheten, samt att de flesta människor i västerlandet haft vett att bära friheterna och göra något stort av dem. Med häpnadsväckande framgångsrikt menar jag att projektet lett fram till att alla människor i västerlandet idag kan leva bättre än kungar gjorde för fyrahundra år sedan om man tänker på sådant som livslängd, tandstatus, vattentoaletter, vinterresor till Thailand, den dagliga duschen och livsmedelsutbudet på ICA.

Sedan lång tid tillbaka – och framför allt sedan coronat bröt ut – har jag haft en känsla av att en viktig sak som fattas svensk politik och statsförvaltning är kompetent företagsledning. Jag vet att staten inte är ett företag men det hjälps inte ty även statens skötsel kräver ett uppmärksamt sinnelag, beslutsamheten och modet att fatta beslut även när det saknas full information samt naturligtvis handlingskraft. Att sådant saknas blir alltmer uppenbart. Om de som driver Sveriges offentliga sektor hade haft något av den företagsamhet som krävs av en genomsnittlig ICA-handlare så hade landets utsikter sett bättre ut.

Att PK-ismen länge varit statsreligion i Sverige och att denna religion blivit så dominerande i vårt land beror, har jag länge påstått, på att den artikulerar politikerväldets och det välfärdsindustriella komplexets inneboende drift att skaffa sig mer Lebensraum (vilket nästan allt levande vill).

Det märkvärdiga är att det postmodernistiska – en del skulle säga postmarxistiska – idégods som PK-ismen grundas på utvecklades inte i Sverige utan i huvudsak vid amerikanska universitet (vars PK-istiskt orienterade nytänkare enligt mångas uppfattning byggde på några obegripliga franska filosofers hugskott om att det inte finns någon sanning).

Det stora problemet, som jag ser det, är att jag och alla de som tycker som jag – och vi äro legio, ty vi äro miljoner – inte har något att säga till om. Fienden är välorganiserad och generöst finansierad (med våra skattepengar) och uppdaterar ständigt sitt PK-tänkande som fungerar som ett ideologiskt sammanhållande kitt. Vi, däremot, har bara strödda tankar som ofta inte går ihop. Vi är inte ens eniga om vem som är vår fiende. Vi vet att något är fel med Sverige men vi är inte säkra på vad det är.

Sokrates menade att demokratin går under för att den föräter sig på sin älsklingsrätt som är frihet. Demokratin älskar friheten och när dess medlemmar av längtan efter mer frihet lär sig att förkasta allt ansvar, allt tvång, all lydnad, alla auktoriteter och alla plikter så slutar samhället att fungera. Vuxna människor fjäskar för ungdomen och skoleleverna ser ned på sina lärare. Den samhälleliga ordningen undergrävs. Till slut väljer människorna en tyrann till härskare i syfte att med de erforderliga medlen ställa samhället till rätta. Demokratin ersätts obönhörligen av tyranniet, hävdar Sokrates.

Min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro anser att Sverige är ett av de mest förljugna samhällena i världen, kanske det mest förljugna. Med förljugenhet avser hon klyftan mellan å ena sidan den officiellt och allmänt påbjudna sanningen och å den andra verkligheten. Sin uppfattning grundar hon inte i första hand på vad jag säger, för det tror hon knappt på, utan på vittnesbörd från en barndomsvän som blev kär i en svensk och nu är tandläkare i Malmö. ”Dom är inte kloka”, säger barndomsvännen med avseende på svenskarna och det är ett argument som tar skruv hos portugisiskalärarinnan. Med omdömet menar barndomsvännen vad hon betraktar som principlös eftergivenhet från myndigheternas sida inom den sociala verksamhet som hon själv kommer i kontakt med inom Folktandvården.

Det finns, vad jag kan upptäcka, två huvudsakliga åsiktsriktningar bland fackepidemiologerna i frågan hur coronat ska bekämpas. Den ena åsiktsriktningen företräds av WHO och nästan alla länder, i varje fall i västerlandet. Deras strategi vilar på en kombination av testning, nedstängning och ansiktsskydd. Det finns en påtaglig logik i detta synsätt. Man testar för att identifiera smittfall så att dessa kan sättas i karantän, man stänger ned samhället för att säkerställa social distansering, man anbefaller ansiktsskydd för att begränsa smittspridning i situationer där social distansering är svår att åstadkomma, till exempel i tunnelbanan.

Den inbillade sjuke i Molières komedi heter Argan. Argan är rik och har fått för sig att han lider av ett stort antal sjukdomar. Argans läkare Purgon och Purgons medhjälpare – apotekaren Fleurant – gör sig grova pengar på Argans hypokondri och identifierar hela tiden nya sjukdomar hos Argan som de lyckas bota med dyrbara kurer. En gång förmår hypokondrikern Argans bror den inbillningssjuke att vägra att ta ett medikament som medicinarna ordinerat varpå doktor Purgon blir rasande och förklarar att Argan de närmaste dagarna kommer att få förskräckliga sjukdomar som inom kort kommer att ta död på honom.