JAN-OLOF SANDGREN: Min skapelseberättelse och bestigningen av berget Karmel


I många år hängde en affisch över min säng som föreställde Michelangelos mästerverk Skapelsen (målad runt 1510). Michelangelo skriver själv någonstans hur han färdigställde målningen under svåra plågor, liggande på rygg under Sixtinska kapellets tak med murbruket rykande i ögonen, på vad som förmodligen var livsfarliga byggnadsställningar. Ändå blev resultatet lyckat. Tveklöst världens mest kända skildring av historiens viktigaste ögonblick: skapandet av människan.

Jag vet inte om Michelangelo var medveten om problemet, men målningen motsäger Bibeln på en viktig punkt. När Gud sträcker fingret mot Adam och Adam sträcker fingret mot Gud, undrar man förstås: vad får Adam att lyfta armen? Han var ju ännu inte skapad? Målningen visar två till synes oberoende individer, som tillsammans triggar igång världshistorien. Det är faktiskt svårt att avgöra vem som skapar vem.

Om Gud skapade Adam till sin avbild, borde även motsatsen gälla. När Adam är klar med sin del av skapelseakten påminner Gud om en äldre, klokare kopia av honom själv, med armen runt en naken kvinna omgiven av mulliga välskapade barn. Sinnebilden för vad Michelangelo och hans samtid förknippade med ett gott liv.

Hur Gud resonerade när han skapade Adam är svårare att sätta fingret på. Men på en punkt fallerade det. Medan Gud sägs vara alltigenom god, är människan i många stycken ond, i varje fall enligt hennes egen moral. Guds omvittnade godhet kan för all del ha att göra med monoteismen – en Gud som gör anspråk på att företräda hela mänskligheten, vill ju inte riskera att hamna i konflikt med sig själv.

På Gamla testamentets tid var monoteismen inte lika allenarådande och Gud kunde vara både hämndlysten och krigisk. Han utvalde åt sig ett folk, som han satte framför alla andra, och innan Abraham upprättade detta förbund hade varje klan, eller till och med varje familj en egen uppsättning husgudar.

Utvecklingen har alltså fört oss från ett myller av småsinta husgudar, via en allt globalare och allt rättfärdigare Gud, fram till ett sekulärt samhälle utan någon Gud alls. Någonstans på vägen mellan syndafallet och postmodernismen, förlorade vi förmågan att föreställa oss en makt högre än oss själva. Trots förlusten vill vi ändå inte begrava idén om en global godhet. Likt Adam sträcker vi fingret i luften i förhoppningen om att bli ”skapade”, men det enda vi stöter på, som kan föra tankarna till global välvilja, är en byråkratisk organisation kallad FN.

Att jag ser skapelsen ur Adams perspektiv betyder inte att jag förnekar Gud (spekulationer åt det håller brukar ändå inte leda någon vart). Utan bara att jag befinner mig i Adams situation. Precis som Michelangelo gjorde när han låg på rygg och knackade i putsen till sin frescomålning, som skulle ta nästan två år att utföra. Den skäggige guden med sin nakna familj, var förstås bara en produkt av konstnärens fantasi, liksom Adam och de hundratals andra kroppar som dekorerar Sixtinska kapellet. Ändå lyckades han skildra skapelsen på ett oöverträffat genialt sätt. Man kunde tro att Gud måste röra vid Adam för att ge honom liv, men det behövdes inte alls. Mellan fingrarna (där någon ibland tyckt sig se en ”gnista”) finns bara ett två centimeter brett tomrum.

Kanske övertolkar jag Michelangelo, men det är frestande att tänka sig att hans porträtt av Gud finns i det två centimeter breda tomrummet, och att de köttiga kropparna runt omkring bara målats för att leda blicken i rätt riktning.

Tanken kan låta österländsk. I varje fall inte helt förenlig med ett Europa som står i begrepp att kliva in i barocken. Men den spanske mystikern Johannes av Korset, som är nästan samtida med Michelangelo, var inne på en liknande linje. Mot slutet av 1500-talet författade han en skrift som hette ”Bestigningen av berget Karmel”. Istället för den vanliga liknelsen, med den breda och smala vägen genom livet som Jesus talar om i Matt 7:14, ger han oss tre alternativ.

Vägen till höger är bred och bekväm och kallas ”Det jordiska goda”. Den beträds av dem som vill låta materiell njutning, politiska maktpositioner och maximal aktieutdelning gå före allt annat. Föga överraskande kommer de aldrig upp till bergets topp.

Lika bred och bekväm är vägen till vänster, som kallas ”Det himmelska goda”. Den beträds av dem som låter njutningsfulla andliga ting överskugga allt annat. Här hittar vi dem som excellerar i dygder och principer och är bergfast övertygade om att de rör sig mot ljuset. Inte heller denna väg når ända till toppen.

Tredje vägen går i mitten och är till att börja med ytterst smal, nästan osynlig, men leder å andra sidan rakt mot toppen utan omvägar. Vägen beskrivs med de fem orden: ”nada, nada, nada, nada, nada”. Det vill säga: ”ingenting, ingenting, ingenting, ingenting, ingenting”

Jag är ingen mystiker, men det känns ändå som ett hopp tänds för den sekulära generation jag själv tillhör. Vi som är mätta på all religiös symbolik, som tycker oss ha genomskådat alla myter, men likväl tyngs under vårt eget ansvar i ett allt ensammare universum. Nils Ferlin skulle kanske ha hållit med mig.

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
men den vackraste dagen
som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit.

BILD: Ur den första tryckta upplagan av ”Bestigningen av berget Karmel” 1618 – 1619.

Jan-Olof Sandgren