Häromdagen skrev jag en krönika om att den svenska coronapolitiken, särskilt dess förmåga att uppfylla ett av sina egna huvudmål, nämligen att skydda de äldreäldre, uppenbart misslyckats och att detta misslyckande beror på något så banalt som att det saknats elementär företagsamhet och handlingskraft. Om de svenska beslutsfattarna bara haft drivkraften hos en genomsnittlig ICA-handlare, sa jag, så hade problemen varit ur världen.

Förr i tiden skötte man trädgårdar på ett helt annat sätt än nu, sa den gamle trädgårdsmästaren. Det var innan vi fick stora, goda, saftiga äpplen året runt med flygplan från Chile och innan flitiga och lågavlönade kenyaner odlade undersköna rosor av alla sorter och sände oss med luftfrakt.

Vad var det som var annorlunda? frågade jag.

Han tittade plirande på mig som om han undrade om jag inte begrep det själv. Han kom fram till att jag nog kunde vara precis så korkad och började förklara.

Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, numera med anledning av AI. Hittills har pessimisterna varit ute i ogjort väder. Kom ihåg att nationalekonomin brukar kallas ”den dystra vetenskapen”. Men kanske kan oron inte helt avfärdas. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i min bok Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och människans arbete inte behövs. Vad ska politikerna då ta sig för?

Det är inte ofta man har anledning att glädja sig över några utrikespolitiska genombrott men nu har det hänt. I torsdags avtalade Israel och Förenade Arabemiraten (UAE) om att etablera diplomatiska förbindelser. För första gången på mer än tjugo år har Israel därmed öppet vänskapliga förbindelser med ett arabland. Det var Trumps fredsplan, som utarbetats av hans svärson Jared Kushner, som låg bakom detta geopolitiska jordskred. 

Då och då träffar jag erfarna jägare, golfspelare eller skidåkare som förklarar att de hade trott att de behärskade sin sports grunder men sedermera tagit en avancerad kurs och tvingats inse att de måste förkasta allt de trodde att de kunde och börja från början. Det har hänt mig. Efter ett livs skidåkning tog jag en avancerad kurs och blev varse att jag inte ens kunde göra en korrekt skärande sväng. Sådana erfarenheter är nyttiga inte bara för att man blir en bättre utövare av sin sport utan också för att man blir ödmjuk. Man förstår att man hela tiden måste kontrollera och öva på det enklaste, alltså grunderna.

Jag funderar mycket på demokratins grunder, till exempel frågan om vad demokrati egentligen är. När jag ställer frågan till herr Google kan jag få ett svar som det här:

TV-ankaret: Godkväll, det här är Rapport. Hitlers bombplan har nu börjat sin attack mot England.  Hundratals tyska plan flyger in över Storbritannien varje dag.  Premiärminister Churchill har i ett tal i radio försökt att stålsätta nationen inför de förväntade prövningarna. Han har sagt att engelsmännen ska kämpa på stränderna, på landningsfälten, på sädesfälten och på gatorna och på andra ställen. Men alla håller inte med. Vår reporter Egon Hadzilovitj har mer att berätta.

Egon Hadzilovitj: Jag står på Piccadilly Circus. Många engelsmän är oroliga för att de tyska attackerna kan leda till att engelsmän dör. Det är tveksamt om England är förberett. Det talas allmänt om att sjukvården inte gått upp i stabsläge. Jag har träffat Londonbon Edgar Combs.

Att postmodernisterna hade rätt i att det inte finns någon sanning upptäcker man när man läser olika internationella tolkningar av den svenska coronapolitiken. Alla bedömare har sin egen förklaring. Man vet inte säkert om alla försöker förklara samma sak, men det verkar som om det som anses behöva förklaras är att Sverige, enligt vad det påstås, har varit unikt i sin ovilja att stänga ekonomin. Detta förhållande, antas det, måste bero på någon fundamental skillnad mellan den svenska mentaliteten och motsvarande anda i nedstängningsländerna.

Den andra augusti ägnade Dagens Nyheter åtta sidor – förstasidan (bilden) samt sju ytterligare sidor – till att inpränta i läsekretsen att Sverige förtrycker svarta människor. Sex svarta i Sverige boende personer fick vittna om detta förtryck.

Artikelns budskap stämmer inte med min uppfattning om sakernas tillstånd. Det finns enligt mitt förmenande ingen strukturell rasism mot svarta i vårt land. Jag har aldrig hört någon svensk klaga på svarta människors hudfärg men dock stundom på deras vanor. Till exempel anklagas de ofta – på svagt bevisade grunder – för att leva på bidrag på skattebetalarnas bekostnad.

För ett tag sedan skrev jag en text där jag framförde tesen att alla de stora befrielserörelserna som startades i samband med demokratins genombrott faktiskt nått sina mål under nittonhundratalets andra hälft och därefter urartat. Kvinnornas kamp för jämställdhet hade segrat år 1975 eller däromkring. Kvinnorna hade fått lika lön och lika chanser. Men feminismen tog av i en helt ny riktning och började kräva sådant som kvotering vilket är något helt annat än konkurrens på lika villkor, alltså det sätt på vilket män konkurrera med varandra, utan i stället ett slags separatism med statsgaranterade privilegier.

Den sjunde augusti skriver tolv ledare i Sveriges kristna råd, den svenska kristenhetens parnass, ett samverkansorgan för Sveriges kristna förgrundsfigurer tillika delvis statsfinansierad stödjepunkt för den svenska PK-ismen, en debattartikel i Dagens Nyheter. Inom rådet finns 26 medlemskyrkor så det var kanske bara en tillfällighet att just tolv ville underteckna, lika många som Jesu lärjungar. Eller var det uttänkt?