Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
När Peter Wolodarski för en tid sedan gjorde stor sak av att Greta Thunberg ska bli DN:s chefredaktör för en dag trodde han förmodligen att det skulle bli succé, och att han skulle hyllas för sin djärvhet. Att beundrande blickar skulle riktas mot den ödmjuke chefredaktören, som påstår sig ha tagit till sig av Gretas kritik mot hur medierna hanterar klimatkrisen, och att fler skulle ta efter.
Här beskriver jag hur förståelsens och eftergivenhetens politik alltid leder till fascismens seger. Pacifisten ger sig inte förrän han har fått sin diktator. Den insikten hade utvecklingen före och under andra världskriget givit Georg Orwell.
Fortfarande gäller samma villkor. Den som inte står upp för sina värden, därför att han tror att små, taktiska eftergifter skall lugna och tillfredsställa motståndaren kommer att förlora sin värdighet och ändå tvingas ända till det fullständiga nederlaget.
En person som jobbar i Riksdagen sa att han hade hört socialdemokratiska ledamöter öppet diskutera om inte partiordföranden Stefan Löfven borde bytas ut. Vad hade de emot Löfven? frågade jag. Det sa de inte, svarade tjallaren. De tyckte väl att Löfven gör en slät figur. Han åker till det ”särskilt utsatta området” Tjärna Ängar utanför Borlänge och konstaterar att den sociala situationen är ”oacceptabel” och sedan händer inget.
Så kan det vara, tänkte jag. Men själv tycker jag att partiordförande Löfven sköter sin syssla så bra partiet någonsin kan begära. Han gör allt han kan för att förhindra att partiet bryter samman vilket kräver av honom att han måste vara mångtydig eller, om det inte går, att göra sig borttappad eller förvirrad, typ ”jag såg det inte komma”.
Statsminister Stefan Löfven sa nyligen i regeringsförklaringen att ”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Den militära alliansfriheten tjänar vårt land väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa”.
Så har det låtit varje år sedan 2015, då skrivningen ”neutralitet i krig” slopades. Men hur trovärdig är den svenska ”alliansfriheten” med tanke på regeringens agerande i en rad frågor?
Igår skrev Bitte Assarmo om arabiska bokmässan i Malmö. Mässan hade fått bidrag av Malmö kommun, men sedan det uppdagats att man via mässans sajt kunde köpa antisemitisk litteratur avslutades samarbetet.
Den arabiska bokmässan borde inte fått en enda skattekrona. Inte för att den säljer judehatande litteratur (vilket man kan förvänta sig av en arabisk bokmässa då antisemitismen är enorm i arabvärlden), utan för att den är arabisk.
Efter att under lång tid ha studerat människorna och funderat över deras djupaste ambitioner har jag kommit fram till att de egentligen bara ställer tre krav på livet.
Det första kravet är att livet ska erbjuda en trygg försörjning med minsta möjliga ansträngning. Trygghet betyder att inte utsättas för obehagliga överraskning som sjukdom eller arbetslöshet. Ekonomin ska vara i ordning och nya pengar komma in på kontot sista fredagen varje månad. Sjukdom ska helst inte finnas men om något fallerar kroppen ska snabb hjälp erbjudas. Minsta möjliga ansträngning betyder att man så lite som möjligt ska behöva utsätta sig för det lidande som arbetet medför. Idealet är att inte behöva gå till något arbete alls. Problemet är kopplingen mellan löneslaveriet och de återkommande fredagsbetalningarna. Detta är något som måste lösas.
På kort tid har Frankrike drabbats av två bestialiska jihadattacker. Först blir en lärare halshuggen i Paris, sedan tre människor dödade i katedralen i Nice. En kvinna blev halshuggen.
I boken Staten, åttonde kapitlet, låter Platon sitt språkrör Sokrates framställa en teori om statsskickens växlingar. Först kommer Aristokratin (de ädlas styre) som efterträds av Oligarkin (de rikas styre) som i sin tur åtföljs av Demokratin efter vilken Tyranniet (den diktatoriska ordningen) upprättas. Teorin är inte alls så stolpig som den kanske verkar. Nutidsmänniskan kan mycket väl känna igen sig i Sokrates skildring av hur människor tenderar att bete sig i en demokrati, vars mål är största möjliga frihet åt alla. Det slutar med att de äldre fjäskar för de yngre och eleverna tappar respekten för sina lärare. (Texten finns här på engelska; jag föreslår att du söker på ”democracy” så kan du jumpa dig fram till relevanta ställen.)
Malmö kommun avslutar samarbetet med arabiska bokmässan. Anledningen är att man via länkar på mässans sajt kunnat köpa antisemitisk litteratur. Oacceptabelt, säger Jennie Järvå, enhetschef för Kulturanalys och stöd på kulturförvaltningen.
Oacceptabelt. För jävligt kan man också säga. Men frågan är ju hur det alls har kunnat undgå kulturförvaltningen att antisemitisk propaganda är vanligt förekommande just i ett sammanhang där Ibn Rushd är inblandade.
Joe Rogan, ståuppkomiker, kampsportskommentator, och ägare av en världens mest populära poddradioprogram, The Joe Rogan Experience, har råkat ut för wokevänsterns raseri – igen.
På sin podcast, som han startade år 2010, samtalar Rogan med inbjudna gäster om kampsport, vetenskap, politik, religion och underhållning.
De flesta, även jag, skulle nog spontant svara ”mer” på frågan om samhället är mer eller mindre polariserat idag än förut. Det ingår liksom i samtidens självförståelse. Ännu värre verkar det vara i USA där det hätskare klimatet ofta skylls på president Trump.
CRISPR-Cas (här och här), populärt kallad ”gensaxen”, belönades med Nobelpriset i kemi 2020. Upptäckten av ”gensaxen” gjordes av de båda forskarna Emmanuelle Charpentier och Jennifer Doudna. Sedan deras första vetenskapliga upptäckter och publikationer 2009 – 2011 har många forskare och vetenskapliga entreprenörer intresserat sig för, och i många avseenden bidragit till, utvecklingen av denna potentiellt omvälvande bioteknik.
Är inte mänskliga rättigheter ett uttjatat ämne? Vet vi inte allt som behöver vetas i frågan? Jag har funderat på det och kommit fram till att även om den allmänna meningen är att det finns mänskliga rättigheter så har jag personligen svårt att begripa konceptet.
Är du trög, eller? frågar mig en bekant, en dansk för övrigt. De mänskliga rättigheterna finns ju uppräknade i FN:s Allmänna Deklaration i ärendet. Då fattaru väl att rättigheterna finns. Det är ju bara att läsa innantill!
Nyligen såg jag om Borta med vinden, för första gången på flera år. Jag har sett den flera gånger genom livet, och även läst Margaret Mitchells roman, och det var ett sant nöje att åter få stifta bekantskap med den egensinniga Scarlett O’Hara, den passionerade Rhett Butler, den lågmälde och lätt sorgsne Ashley Wilkes och den ständigt lika vänliga Melanie.
Rasismen då, tänker du kanske. Jodå, den finns givetvis där – den är liksom inbakad i hela den här berättelsen. Det är ju trots allt en berättelse om en tid då välbärgade plantageägare i amerikanska södern levde gott på att äga slavar som saknade människovärde, så det vore orimligt att tänka sig att de vita huvudpersonerna skulle behandla de svarta som jämlikar.
För några år sen brukade myndigheterna lugna medborgarna med att skottlossningar och mord i förorten var interna uppgörelser mellan kriminella. Och hade man inget otalt med maffian, eller råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle, fanns egentligen inget att oroa sig för.
Problemet med ”parallella samhällen” är att de inte är helt parallella. Vad som är ”fel plats” vid ”fel tidpunkt” blir allt svårare att hålla reda på. Saker vi tidigare associerade med No-go-zoner, verkar kunna hända var som helst vid alla tider på dygnet. ”Våldsbejakande extremism” är inte längre en företeelse ute i marginalen, utan kan dyka upp mitt ibland oss, till exempel på våra barns högstadium.
Frankrikes ambassadör i Sverige, Étienne de Godeville, intervjuades i söndagens Agenda. Det handlade om det bestialiska mordet på läraren Samuel Paty, som efter att under lektionstid ha visat upp en karikatyr av profeten Muhammed dödades och halshöggs av en 18-årig islamist med ursprung i Tjetjenien. SVT-journalisten Anders Holmberg frågade ambassadören hur vi ska hantera det faktum att inte bara radikala islamister utan även mer moderata muslimer vänder sig mot att man gör karikatyrer av profeten. Är det något vi måste respektera? Ambassadören svarade då oväntat skarpt att frågan är irrelevant. Mordet har ingenting med hädelse att göra: Det handlar om terror:
Gjorde han rätt eller fel, muslimen som mördade den franske historieläraren Samuel Paty? Om han i stället varit kristen, hade han då gjort rätt eller fel? Låt mig beskriva några, som det förefaller mig, betydelsefulla skillnader i den kristne guden Guds och de muslimske guden Allahs syn på våld. Jag har hämtat ledning för denna betraktelse i Bibeln och Koranen (Mohammed Knut Bernströms tolkning).
En första observation är att ingendera guden har avsvurit sig våldet utan tvärtom bejakat det. Redan bara några generationer efter det att han skapat människan såg Gud att ”människans ondska var stor på jorden” (1 Mos. 6:5) och utplånade därför alla människor utom Noa och dennes hustru genom en syndaflod.
Humanism har blivit ett modeord i svenska språket. Aldrig har så många beslut fattats i humanismens namn, aldrig så mycket resurser satsats på humanistiska åtgärder och aldrig så vitt skilda politiker tagit detta ord i sin mun. Det finns nog inget vi är mer överens om än att humanism är bra.
Men vad betyder det? Betyder det något över huvud taget? Eller är det ett politiskt mantra av samma ordklass som ”hållbarhet” och ”värdegrund”?
Många oroar sig, troligen med rätta, för de skuldberg som år för år byggs allt högre när stater, företag och privatpersoner lånar mer och mer pengar. Det måste väl i slutändan leda till ekonomiska sammanbrott?
Jag borde veta ty jag har fyra betyg, vilket motsvarar 120 högskolepoäng, i nationalekonomi. Emellertid har jag sedermera insett att jag faktiskt begripit mycket litet. Jag drog tidigt slutsatsen att Handelshögskolan i Stockholm var en stilskola ungefär som Shantung-skolan. Skillnaden var att Shantungskolan var en stilskola för kosmetologer (se bilden) medan Handels var en stilskola för sådana som ville lära sig hur man snackar om man jobbar på bank eller på Finansdepartementet. Med det menar jag att följande resonemang kan vara fel.
När jag var sju år reste min pappa iväg för att jobba i Indien i några månader. Det var en stor sak på den tiden, i alla fall i den miljö där vi rörde oss – pappa var en alldeles vanlig krutbruksarbetare som aldrig varit utanför Sveriges gränser och vars resmål inskränkte sig till rötterna i Boråstrakten och till kungliga huvudstaden. Men i början av 1970 bar det till sist av, och ända till Bhandara i Indien, för att där vara behjälplig i Indian Ordnances utbyggnad av en sprängämnesfabrik.
Pappa jobbade på Bofors Nobelkrut större delen av sitt vuxna liv och för den som växte upp i Karlskoga på 1930-talet fanns ingenting konstigt eller kontroversiellt med det. På den tiden var både politiker, medier och vanliga dödliga ganska överens om att Sverige behövde ett försvar och det var ingen skam att arbeta i försvarsindustrin.
I år är det 75 år sedan det nazistiska Tyskland besegrades. Om det inte hade varit för Covid 19-pandemin hade 75-årsdagen den 8 maj uppmärksammats stort, och då också en av dramats huvudpersoner, Winston Churchill.
Det Goda Samhället har uppmärksammat andra världskrigets tid och även Churchill på sitt eget sätt. Jag syftar på Jan-Olof Sandgrens anmälan av podversionen av Aron Flams bok “Det här är en svensk tiger”. Där påstås bland annat att “Churchill var hela tiden medveten om det svenska dubbelspelet och förlät oss aldrig. Det hjälpte föga att vi försökte muta honom med nobelpriset i litteratur. Han hämtade själv inte ut priset.” Ingenting av detta är historiskt korrekt.
Flashing Swords är en serie fantasyantologier som publicerades av Dell Books mellan 1973 och 1981. Antologierna redigerades av Lin Carter (1930-1988), en legendarisk gestalt inom den fantasygenre som brukar kallas Sword and Sorcery (svärd och svartkonst).
I denna genre handlar det inte som i Tolkiens high fantasy-berättelser om att rädda världen i en episk konflikt mellan gott och ont, utan om en hjältes individuella äventyr och strider med monster för att vinna ära, guld och vackra kvinnor.
Sword and Sorcery kallas också ibland för heroisk fantasy och sägs ha grundats av amerikanen Robert E. Howards, som publicerade sin första novell om Conan Barbaren 1932.
Det känns som att det pågår en allmän tillnyktring när det gäller politikernas migrationsprojekt, kanske inte så mycket bland politikerna själva, men desto mer bland vanligt folk. Hur vet jag det? Det vet jag inte, det är bara en förnimmelse jag får när jag talar med folk som i sin tur har talat med andra människor och vi jämför våra intryck. När jag samtalar med män säger flera att till och med kvinnorna i deras kretsar har börjat få upp ögonen för de problem som lägrar sig över Sverige. Ungdomarnas inställning verkar fortsatt sorglös vilket kan bero på att de i skolan får en stark daglig dos PK-istisk propaganda. (Jag träffade nyligen en rasande intelligent fjortonåring som berättade att hon som provokation hade skrivit om Donald Trump i uppsatsämnet ”Min förebild”. Till hennes hemliga förtjusning hade lärarna gripits av fasa.)
Black Lives Matter-rörelsen, som gick överstyr redan efter några veckor och som blivit en hysterisk, känsloladdad proteströrelse utan särskilt mycket substans, har gett avtryck även i Sverige. Först i somras, då tusentals människor (många av dem för att de såg en möjlighet att få plundra och vandalisera) trotsade pandemirestriktionerna och utsatte allmänheten för smittorisk när de gav sig ut på gator och torg för att skandera om påstådd rasism. Nu med ett upprop om rasism på Sveriges Radio.
Johannes Norrman, juriststudent, nämndeman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge samt aktiv i Konservativa förbundet, skriver om hur juristkåren motarbetar fattade beslut om skärpningar i straffskalorna. 2010 kom ett riksdagsbeslut om straffskärpning vid återfallsbrott. Såväl vid domstolarna som i den straffrättsliga utbildningslitteraturen går det att spåra en tydlig ovilja att förverkliga lagstiftarens intentioner.
Häromkvällen såg jag en flera år gammal dokumentär om tyskerunger. Sedan har den försvunnit. Jag hittade bara en liten stump på Youtube.
Programmet berättade hur ca 10 000 barn med en tysk far ofta utsattes för livslångt lidande. Den norska regeringen försökte bli av med dem genom att deportera dem först till Tyskland – där de förstås skulle ha farit mycket illa i den första efterkrigstidens nöd och kaos. Det lyckades det norska Röda Korset förhindra. Därefter ville regeringen dumpa dem i Australien, som hade en delegation i Norge för att försöka rekrytera nya medborgare. Den sade också nej. Man ville ha arbetskraft, inte fler munnar att mätta. Efter ytterligare försök gav man upp. Man tvangs behålla mödrar och barn.
Dagens dominerande tänkande bland svenska kriminologer och politiker är att brottslighet förklaras med socioekonomiska faktorer. Teorin är ungefär att om många av dem som bor i ett område är arbetslösa, lågutbildade, bidragsberoende, illiterata och trångbodda i illa underhållna bostäder är det ökad risk för att det uppväxande släktet blir kriminellt och området degenererar till ett ”särskilt utsatt område”.
Det som tilltalar många med detta synsätt är att de uppfyller två motsatta sociala krav som vid närmare betraktande visar sig gå häpnadsväckande väl ihop. Det ena sociala kravet är att de utsatta människorna inte ska tillmätas något ansvar för sin beklagliga belägenhet.
Jag minns Andreas Malm från den tid då jag fortfarande var palestinavän. Året var 2009 och han stod på Sergels torg och skrek Allahu akbar. På debattsajten Newsmill skrev Malm att vi bör stödja den islamistiska regimen i Iran och Hamas i kampen mot Israel.
Andreas Malm höll tal och varnade för att det ”imperialistiska system som står bakom Israel finns överallt”.
I Expressen skrev han 2006 artikeln: ”Därför ska vi stödja Hizbollah”.
I denna krönika kommenterar Patrik Engellau mitt förslag att förse min text om den oförbätterlige pacifisten med en Mohammedkarikatyr. Jag föreslog också att det klart skulle framgå att det var min idé och min begäran som lett till publicerandet av bilden.
Naturligtvis skulle en sådan publicering innebära en viss risk för oss båda. Jag är villig att ta den men jag har en viss förståelse att inte andra vill.
Men det är nu inte detta enskilda fall, detta avgörande jag vill resonera lite kring. Det är i stället med vilken självklarhet i stort sett alla kommentarer till Patriks text instämmer i beslutet att inte återge en lattjo teckning, som utger sig för att återge Muhammeds porträtt.
Macron och Frankrikes ambassadör om förhållandet till 
