PATRIK ENGELLAU: Trygghet eller frihet?

I boken Staten, åttonde kapitlet, låter Platon sitt språkrör Sokrates framställa en teori om statsskickens växlingar. Först kommer Aristokratin (de ädlas styre) som efterträds av Oligarkin (de rikas styre) som i sin tur åtföljs av Demokratin efter vilken Tyranniet (den diktatoriska ordningen) upprättas. Teorin är inte alls så stolpig som den kanske verkar. Nutidsmänniskan kan mycket väl känna igen sig i Sokrates skildring av hur människor tenderar att bete sig i en demokrati, vars mål är största möjliga frihet åt alla. Det slutar med att de äldre fjäskar för de yngre och eleverna tappar respekten för sina lärare. (Texten finns här på engelska; jag föreslår att du söker på ”democracy” så kan du jumpa dig fram till relevanta ställen.)

Jag har försökt att förstå de mekanismer genom vilka Platon menar att demokratin lagbundet förvandlas till ett diktatoriskt fåvälde. Det finns ett svårbegripligt resonemang ungefär vid den femtioandra instansen av ordet ”demokrati”. Det har inte övertygat mig. Det är plågsamt att inte kunna tillgodogöra sig tankegångar som hyllats av framstående tänkare i över tvåtusen år. Den slutsats man värjer sig emot är att man själv har bristande förståndsgåvor.

Så småningom har jag kommit fram till att Platon blivit fångad i sin egen modell av statsskickens växlingar och av detta tvingats till oklarheter. Varje slags statsskick, säger han, drivs av att maximera en enda sak och denna drift leder så småningom till statsskickets undergång. Till exempel strävar oligarkin efter att maximera de rikas inkomster och förmögenhet vilket slutar med oligarkins fall (till exempel för att de härskande rika människorna i sin girighet underlåter att finansiera ett nationellt försvar vilket gör oligarkistaten till ett lätt byte för fientliga stater).

Även demokratin går enligt Platon under just för att den har framgång i sina bemödanden att maximera medborgarnas frihet (vilket intuitivt verkar rätt eftersom framtiden ser osäker ut för ett samhälle där ungdomens frihetslängtan manar dem att skolka i stället för att gå till skolan). Men jag har i alla fall problem på den här punkten eftersom det som hotar den moderna västerländska demokratin här och nu inte känns som överdriven frihetslängtan utan snarare trängtan efter frihetens motsats, nämligen tryggheten. Ingen kan väl på allvar påstå att ett land som Sverige idag ägnar sig åt att maximera friheten, exempelvis yttrandefriheten? När yttrandefriheten kommer i konflikt med tryggheten, till exempel när dansken Rasmus Paludan får för sig att bränna en Koran, ställer sig den svenska polisen massivt på trygghetens sida och förbjuder evenemanget.

Tryggheten trumfar friheten. Det många menar med frihet är för övrigt bara rätten att slippa ta ansvar för sig själv. Den friheten är inget annat än tryggheten att veta att det finns ett statligt omhändertagandesystem som griper in om frihetslängtan spelar oss spratt. Om Platon inte varit så fången i sin egen teori om att statsskicken försöker maximera en enda variabel, utan kunnat tänka sig två variabler, så kunde han ha dragit slutsatsen att demokratin går under för att den försöker maximera både tryggheten och friheten.

Detta är särskilt tydligt i den världsomspännande coronakrisen. Hur ska statsmakterna förhålla sig? Ska de satsa på frihet och låta människor gå på krogen och till shoppingcentret eller jobbet och åka tunnelbana precis som vanligt? Eller ska de efter förmåga stänga samhällena för trygghetens skull? En del bedömare menar att detta är den fråga som kommer att avgöra presidentvalet i USA. Ska väljarna straffa Trump för att han stått på frihetens sida och tonat ned kraven på nedstängning och trygghet?

Den mekanism som jag saknat hos Platon och som förklarar den påstådda oundvikliga förvandlingen av demokratin till tyranniet ligger här i öppen dager. Demokratier styrs av politiker. Politiker vill bli omvalda. Om väljarna är mer angelägna att tryggheten ska värnas än att friheten ska bevaras eller utvidgas så ligger det i korten att politikerna måste utvidga sin makt nästan utan gräns. Varje människa som riskerar att dö av viruset anses som ett misslyckande för politikerna medan ett debattinlägg som censurerats av Twitter inte alls ligger politikerna till last.

Försiktighetsprincipen framträder som ett av maktens viktigaste verktyg. Inget obehagligt får hända eller ens hota att hända. Det är farligare för politikerna att låta bli att inrätta förbud som inskränker friheten än att riskera att några rör sig fritt och insjuknar av viruset.

Man behöver bara öppna tidningen för att kunna iaktta dramat. Smittspridningen ökar i många länder (vilket kan bero på att man testar fler människor och därför upptäcker fler smittade) vilket intalar beslutsfattare att planera nya nedstängningar och förbud i syfte att förebygga kritik för svagt ledarskap. Enligt försiktighetsprincipen är ytterligare ett kraftfullt förbud alltid rätt beslut. Kan detta leda till något annat än det som Platon varnade för, nämligen att demokratin förvandlas till sin motsats? (Platon säger att när tyrannen först visar sig så presenterar han sig som en ”beskyddare”. Om det är tryggheten eller friheten som ska beskyddas framgår inte.)

Under processen förvandlas hela omvärldstolkningen. I våras, när många människor dog i coronat bekymrade man sig för de höga dödstalen och stängde ekonomierna av den orsaken. Idag är dödstalen i de flesta länder obetydliga eller i varje fall sjunkande. Då övergår man i stället till att bekymra sig över smittspridningen snarare än dödstalen trots att de nysmittade ofta inte ens får sjukdomssymtom. Själv drar jag slutsatsen att makthavare alltid har incitament att jacka upp oron till högre nivåer för att i trygghetens namn kunna förbjuda mer och således skaffa sig mer makt.

Patrik Engellau