BITTE ASSARMO: Vad PK-generationen behöver är en gedigen historieundervisning

Nyligen såg jag om Borta med vinden, för första gången på flera år. Jag har sett den flera gånger genom livet, och även läst Margaret Mitchells roman, och det var ett sant nöje att åter få stifta bekantskap med den egensinniga Scarlett O’Hara, den passionerade Rhett Butler, den lågmälde och lätt sorgsne Ashley Wilkes och den ständigt lika vänliga Melanie.

Rasismen då, tänker du kanske. Jodå, den finns givetvis där – den är liksom inbakad i hela den här berättelsen. Det är ju trots allt en berättelse om en tid då välbärgade plantageägare i amerikanska södern levde gott på att äga slavar som saknade människovärde, så det vore orimligt att tänka sig att de vita huvudpersonerna skulle behandla de svarta som jämlikar.

Det där förstod jag redan när jag läste boken som ung. Visst var det chockerande att läsa Scarlett O’Haras tankar när hon oroade sig för att de svarta blivit befriade, eftersom de var som barn och inte skulle kunna klara sig utan sin vita ägares fasta hand, och att de forna plantageägarna beskrivs som hjältar när de var ute och lynchar svarta, men samtidigt visste jag ju att boken skildrade en annan värld än den jag själv levde i – en värld som var borta med vinden, helt enkelt. Jag såg de där detaljerna i boken mest som en bekräftelse på att det var en jäkla tur att nordstatarna vann inbördeskriget så att den där unkna människosynen till sist fick stryka på foten.

Samma sak är det med filmen. De stereotypa skildringarna av Mammy, Prissy och Big Sam (de främsta svarta birollerna) är riktigt olustiga, det ska man inte sticka under stol med. Jag har alltså full förståelse för att man som svart amerikan, och slavättling, blir både förbannad och upprörd, och jag tvivlar på att jag skulle kunna se något bra i filmen om det var min mormorsmor som skildrades på det sätt som Mammy skildras.

Det jag däremot har väldigt svårt att förstå är kraven på att den ska förses med varningstext om att den förnekar fasorna med slaveriet. Jag menar, vet inte folk det redan som det är? Och om de nu inte vet det, hur har det lyckats undgå dem?

Det är det som är det intressanta med den så kallade woke-generationen (de som har en upplevd medvetenhet om frågor som rör social rättvisa och rättvisa för rasifierade, PK-ister kan man väl kalla dem på svenska), att de tror sig vara så vakna och medvetna men uppenbarligen har så enorma hål i sina historiekunskaper att de måste upplysas om att de svarta i Borta med vinden skildras på ett stereotypt sätt.

På samma sätt är det med svenska PK-aktivister, inte minst de rasifierade. I somras hade de julafton, när en våldsbrottslings död i landet ”over there” gjorde att allt plötsligt var tillåtet, från enorma folksamlingar mitt i pandemin till beskäftiga krav på att statyer av historiskt framstående svenskar borde avlägsnas ur det offentliga rummet för att de var kränkande för minoriteter. Tänk om de här människorna hade tillbringat lika mycket tid på bibliotekets avdelning för svensk historia som de gjorde med att protestera och gnälla – då hade de kanske rentav lärt sig något.

För vad ”woke-generationen” behöver är inte varningstexter på gamla filmer, eller att få sina huvudlösa krav tillgodosedda. Vad de behöver är en gedigen och djuplodande historieundervisning. Men det kanske är för jobbigt att faktiskt lära sig något vettigt.

Bitte Assarmo