PATRIK ENGELLAU: Samhällets fiender

De flesta, även jag, skulle nog spontant svara ”mer” på frågan om samhället är mer eller mindre polariserat idag än förut. Det ingår liksom i samtidens självförståelse. Ännu värre verkar det vara i USA där det hätskare klimatet ofta skylls på president Trump.

Häromdagen fick jag anledning att ifrågasätta min slentrianmässiga uppfattning om växande sociala spänningar i Sverige. Jo, en ny grej är att brottsligheten ökar och att många knappt törs gå ut på kvällarna, men det är inte det jag avser med växande spänningar. Jag menar den emotionella laddningen i de konflikter som uppträder i någorlunda städade sammanhang, till exempel på tidningarnas debattsidor, i teverutan eller i de gräl som kan bryta ut när människor träffas. Drabbas de som bär på egenskaper eller åsikter som tidevarvet anser särskilt olämpliga hårdare nu än förr?

Jag var på middagsbjudning och två av gästerna började ondgöra sig över det lidande de fick utstå under sin utbildning vid sjuttiotalets början. Den ena skulle bli journalist och den andra gick på någon sorts konstskola, men det skulle de tydligen inte ha gjort ty båda hade adliga efternamn och den ena hade oförsiktigt nog på sig ett pärlhalsband till skolan. De beskrev livligt sitt lidande på de två utbildningsanstalterna när skolkamraterna oupphörligen gav dem gliringar för deras anor och troligtvis konservativa värderingar. De insåg att de var tvungna att byta stil. De klippte sig som kinesiska rödgardister och köpte kläder på Arbetarboden.

När de berättade om den mobbning de drabbades av för nästan femtio år sedan kunde jag faktiskt känna igen mig. Jag tillhörde visserligen dem som läste Lenins skrifter och hade Maos lilla röda i bokhyllan så jag var snarare mobbare än offer. Men jag kommer ihåg de ungdomliga revolutionärernas starka känslor och motvilja mot den tidens etablissemang. Sverige levde då i den traditionellt socialistiska idévärldens sista skälvande tid. Kampen stod mellan å ena sidan arbetarklassen och å den andra borgerligheten, kapitalet och den gamla överheten med grevar, professorer och överläkare. De unga rebellerna var förstås ofta barn till professorer och överläkare. Kanske var det för att det var deras egna barn som gjorde uppror som de etablerade eliterna gav med sig så lätt för hetsporrarnas uppfattningar. En värld dog och en ny värld skapades när den berömda vietnamdemonstrationen gick in i statstelevisionens lokaler på Oxenstiernsgatan i Stockholm där demonstranterna fortfarande sitter kvar.

Tjugo år senare fortsatte mobbningen fast mot andra samhällsfiender, det fick jag själv uppleva, ty nu var jag en fiende. Jag hade gripits av demokratins ideal och tyckte att medborgarna borde ha mer att säga till om, till exempel välja skola och dagis till sina barn och äldreboende till sina åldriga föräldrar. Jag skrev böcker om sådant. Då skälldes jag för nyliberal när jag egentligen, enligt egen uppfattning, bara verkade för en lätt modernisering av folkhemmet. Jag och andra som tyckte likadant fick schavottera i media. För trettio år sedan betraktades de som utnämndes till nyliberaler med lika onda ögon som dagens förmenta rasister, fascister och transfober. Hatet var enormt. Mitt värsta år var 1992 när jag jobbade med att införa skolpengssystemet i Sveriges första skolpengskommun som var Vaxholm. Ett nyhetsprogram på teve som hette Norra Magasinet gjorde åtskilliga infernaliska program där jag hängdes ut. Tidningarna jagade mig som om jag personifierade allt ont i tillvaron. Lärarkåren i Vaxholm ordnade ilskna demonstrationer mot idén att elever och föräldrar skulle ha rätt att välja skola. Jag har banankartonger med tidningsurklipp. De var hatiska allihop.

Men nu för tiden sägs alltså den samhälleliga polariseringen vara värre än någonsin. Så kanske det är. Men det kan också vara så att tiden bäddar in det förflutna i ett förlåtande, rosafärgat sken. Vår barndoms somrar var alla soliga och varma och vintrarna ständigt snöiga. Det fanns en tillit i samhället som nu gått förlorad, det fanns en andlig resning över svensken och mammas köttbullar var oslagbara, håhå jaja.

Patrik Engellau