Gästskribent GÖRAN MALMGREN: Var Churchills Nobelpris var en muta?

I år är det 75 år sedan det nazistiska Tyskland besegrades. Om det inte hade varit för Covid 19-pandemin hade 75-årsdagen den 8 maj uppmärksammats stort, och då också en av dramats huvudpersoner, Winston Churchill.

Det Goda Samhället har uppmärksammat andra världskrigets tid och även Churchill på sitt eget sätt. Jag syftar på Jan-Olof Sandgrens anmälan av podversionen av Aron Flams bok “Det här är en svensk tiger”. Där påstås bland annat att “Churchill var hela tiden medveten om det svenska dubbelspelet och förlät oss aldrig. Det hjälpte föga att vi försökte muta honom med nobelpriset i litteratur. Han hämtade själv inte ut priset.” Ingenting av detta är historiskt korrekt.

Enligt Sandgren/Flam har “vi” försökt muta Churchill med Nobelpriset i litteratur. “Vi” måste rimligtvis betyda Sverige som land, det vill säga rimligtvis regeringen, då ledd av Tage Erlander. För att “vi”, det vill säga Sverige som land, det vill säga regeringen, skulle kunna muta Churchill genom att ge honom ett Nobelpris, måste regeringen ha utövat påtryckningar på Svenska Akademien så att den beslöt tilldela honom priset, trots att han inte var förtjänt av det. Om Churchill hade varit en fullt värdig mottagare av priset kunde “vi” ju inte muta honom genom att ge honom det.

Något svenskt “dubbelspel” förekom aldrig. Sandgren/Flam försöker inbilla oss att i Sverige “hoppades den politiska eliten in i det sista att Tyskland skulle vinna”. Detta måste förstås så att den dåtida svenska samlingsregeringen, företrädande alla riksdagspartier utom kommunisterna, enligt Sandgren/Flam var fanatiska pro-nazister som “in i det sista”, vilket måste vara till Hitlers självmord i bunkern under Berlins ruiner, hoppades att Tyskland skulle vinna kriget. Varför samtliga då existerande stater i världen, och deras diplomater, spioner och underrättelseagenter, och samtliga historiska forskare efter kriget, ansåg att Sverige var neutralt, får vi inte veta.

Churchill är en av världens mest genomforskade personer. Praktiskt taget varje detalj i hans liv och verksamhet är utomordentligt väl kartlagd. Beträffande andra världskriget har han dessutom själv författat ett stort verk i sex tjocka band. Påståendet att han “hela tiden” var medveten om Sveriges “dubbelspel” och “aldrig förlät” Sverige, har inga som helst beröringspunkter med verkligheten och forskningen. Churchill och den regering han ledde stödde under huvuddelen av kriget uttryckligen Sveriges hållning, som var att undvika konfrontation med Tyskland när detta land var världens starkaste militärmakt, med ett försörjningsmässigt strypgrepp på Sverige, och som till 22 juni 1941 hade Sovjetunionen som bundsförvant, för att den intensiva svenska upprustningen skulle kunna fortsätta och senare göra Sverige kapabelt att stå emot ett tyskt angrepp. Den brittiske ministern (ambassadören) i Sverige 1939 – 1945, Sir Victor Mallet, formulerar det så: “När jag ser tillbaka är jag säker på att under krigsåren var Sveriges neutralitet av betydligt större värde för oss i England än vad ett svenskt självmord 1940 skulle ha inneburit”.

Churchill avrådde bestämt Sverige från det självmord som Mallet talar om. Vid överläggningar med kabinettssekreterare (“vice utrikesminister”) Erik Boheman i London i oktober 1942 – före El Alamein, före Stalingrad – sa han “Don’t give way to German demands more than you absolute must, but on the other hand do not be foolhardy (dumdristiga), we do not want another victim!” “We do not want another victim! upprepade han med sitt mest bullrande tonfall”. (Professor Kent Zetterberg, “Människan i historien och samtiden”, Hjalmarson & Högberg, 2000, sid 277).

1944 ansåg Churchill tydligen att Sverige var tillräckligt upprustat varför han föreslog Roosevelt och Stalin att Sverige skulle uppmanas att gå med i kriget, men Stalin var inte intresserad.

Det tal Churchill höll till den församlade världspressen när det meddelats att han tilldelats Nobelpriset 1953 var mycket positivt mot priset och Sverige. Jag citerar den respekterade journalisten Alf Martin, som var londonkorrespondent för Segerstedts GHT under kriget och sedan hade samma funktion hos Sveriges Radio: “Jag kommer direkt från en pressmottagning som premiärministern och Nobelpristagaren Sir Winston Churchill har anordnat. Sir Winston ger egentligen aldrig pressintervjuer. Men i dag gjorde han ett av de få undantagen. Churchill är tydligen glad och lycklig över att han har fått Nobelpriset. Han log med hela ansiktet när han med ambassadör Gunnar Hägglöf vid sin sida kom ut till journalisterna där vi satt och väntade. Han hade då ett långt kabinettsmöte bakom sig, och han medgav inga frågor. I stället talade han om hur stolt och lycklig han var över att mottaga denna stora internationella utmärkelse. Och så började han tala om inbjudan till Stockholm, som han aldrig hade sett men hört så mycket om. ”Hur händelserna och mina plikter utvecklar sig vet jag inte” sa han, ”men jag skulle vilja ta tillfället i akt att personligen till Svenska akademien framföra mitt tack, att hälsa Sveriges kung och folk och uttrycka min varma sympati och känsla för Sverige, dess historia och dess stora krigare”.

När Churchill tilldelades priset var han 79 år och sliten efter andra världskrigets påfrestningar, och trots detta premiärminister under för honom en smula ovana fredsförhållanden, fyllda av svåra ekonomiska och sociala problem. Han hade haft en mindre stroke 1949 men drabbades av en större stroke den 23 juni 1953, det år han tilldelades Nobelpriset, som gjorde honom partiellt förlamad och som det tog lite tid för honom att återhämta sig från. När Churchill beslöt att sända sin älskade hustru att hämta priset i hans ställe ansåg alla – utom givetvis Sandgren/Flam – att detta var ytterst välmotiverat av hänsyn till Churchills ålder, hälsa och arbetsbelastning.

Det är fullständigt uteslutet att Churchill skulle agera så som Sandgren/Flam påstår. Om – om – det hade förekommit något “svenskt dubbelspel” under kriget och om Churchill hade upptäckt det, vilket är vad Sandgren/Flam påstår, hade han blivit rasande och kontaktat Roosevelt och Stalin för att straffa det falskspelande, pro-nazistiska Sverige med mycket kännbara åtgärder, till exempel att förklara krig mot Sverige eller i varje fall starkt fördöma Sverige inför hela världen – vilket hade lett till att svenska folket gjort uppror mot sin regering, och hade dominerat svensk historieskrivning sedan dess. Churchills eminenta retorik hade naturligtvis frambringat slagkraftiga, föraktfulla omdömen om Sverige som hade citerats än i dag. En självklar konsekvens hade blivit att Sveriges inte fått bli medlem i FN, som bildats av krigets segrarmakter för att leda världen i enlighet med deras – antinazistiska – strävanden, på oerhört lång tid. Att Sverige valdes in i FN 1946 är ett av oerhört många bevis för att Sandgren/Flam bara fabulerar.

Göran Malmgren är civilekonom och samhällsvetare men här främst historieintresserad pensionär.

Gästskribent