BITTE ASSARMO: När medierna kom till byn

När jag var sju år reste min pappa iväg för att jobba i Indien i några månader. Det var en stor sak på den tiden, i alla fall i den miljö där vi rörde oss – pappa var en alldeles vanlig krutbruksarbetare som aldrig varit utanför Sveriges gränser och vars resmål inskränkte sig till rötterna i Boråstrakten och till kungliga huvudstaden. Men i början av 1970 bar det till sist av, och ända till Bhandara i Indien, för att där vara behjälplig i Indian Ordnances utbyggnad av en sprängämnesfabrik.

Pappa jobbade på Bofors Nobelkrut större delen av sitt vuxna liv och för den som växte upp i Karlskoga på 1930-talet fanns ingenting konstigt eller kontroversiellt med det. På den tiden var både politiker, medier och vanliga dödliga ganska överens om att Sverige behövde ett försvar och det var ingen skam att arbeta i försvarsindustrin.

Inte för att pappa hade skämts oavsett hur vindarna hade blåst. Han ville arbeta och göra rätt för sig, och senare försörja sin familj, och var realistisk nog att inse att Nobelkrut var ett alternativ så gott som något annat. Bättre på många sätt, sa han, eftersom det var god stämning mellan arbetsledning och arbetare och eftersom företaget betalade löner som låg betydligt högre än många andra arbetarlöner på den tiden.

1970 hade han arbetat på krutbruket i över 20 år och kunde hela produktionen på sina fem fingrar. Han hade arbetat i valsverket, där svartkrutet kunde självantända vid minsta lilla luftbubbla, i oleumfabriken, där de ständiga läckagen av svavelsyra orsakade stickningar i huden, med trotyl som orsakade gul hy och dåliga tänder och med nitroglycerin. Han hade också avancerat från arbetare till förman.

Det var egentligen aldrig något han strävade efter, för han identifierade sig som arbetare och inte som ”bas”, men han motsatte sig inte sin befordran. Och när han fick frågan om han ville åka till Indien, för att tjänstgöra vid den sprängämnesfabrik som relativt nyligen startats upp av försvarsindustrin, svarade han ja även på det, om än med viss tvekan.

Tvekade gjorde han för att han inte ville lämna mamma och mig ensamma i flera månader. Men mamma var självständig som få och övertalade honom. Och så for han till sist iväg på sin första utlandsresa, en blåsig, kall morgon i mitten av januari.

När han kom hem blev det fest i Kapernaum, som mamma brukade säga. Hon hade gjort landgångar, som var bland det godaste pappa visste, och köpt hem öl och nubbe och bakat pappas favorittårta, en alldeles vanlig gräddtårta med vindruvor och riven choklad och plötsligt stod han där, min pappa som rest vinterblek och kom tillbaka solbränd med massor av presenter och minnen. Minnen som finns bevarade i ett fotoalbum som jag gärna försjunker i.

I mitten av 1980-talet, när en tidigare anställd avslöjade att Bofors affärer med Indien var en smula grumliga, började Svenska Freds- och skiljedomsföreningen  granska inte bara Bofors med lupp, utan även de anställda. Det hölls möten där representanter för föreningen hetsade mot arbetarna och det låg i luften att den som arbetade inom ”krigsindustrin”, som Svenska freds kallade det för (sannolikt för att ”vapenindustrin” inte lät tillräckligt genomvidrigt) var riktigt tarvliga människor.

Public service (som var de enda TV-kanaler som fanns då) och de stora tidningarna hängde förstås gärna på. De besökte Karlskoga och letade upp invånare att ställa mot väggen. Varför jobbar du inom vapenindustrin? Känner du inte ett ansvar gentemot mänskligheten? Har du inte dåligt samvete över allt som Bofors och Nobelkrut ställer till med? Tycker du det är bra med krig? Jodå, de kunde hetsa och polarisera redan på den tiden.

När de inte fick några ursäktande och skuldmedvetna svar valde de att vinkla sina nyhetsinslag och artiklar som om hela Karlskogas befolkning, eller i alla fall de som jobbade inom Boforskoncernen, var samvetslösa krigshetsare. Ingen frågade sig vad de Boforsanställda hade för alternativ annat än att ta de jobb som fanns. Skulle de ha gått runt som tiggare istället för att försörja sig och de sina?

Jag tyckte synd om min kärleksfulle, omtänksamme och underbare far som i mediernas ögon nu plötsligt tillhörde ”de onda”. Men det hade jag inte behövt göra. Han lät sin inte bekomma. Han visste sitt värde, var stolt över sitt yrkeskunnande och tänkte inte låta någon översittartyp ta ifrån honom hans självkänsla. Hans uppgift var inte att vara världens samvete utan att ta hand om sin familj och försöka vara en god make och far.

Innan han dog 2007 hann jag berätta för honom att han hade lyckats alldeles ypperligt med den uppgiften.

Bitte Assarmo