Gästskribent LENNART PALM: Sverige som slagfält

Statsminister Stefan Löfven sa nyligen i regeringsförklaringen att ”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Den militära alliansfriheten tjänar vårt land väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa.

Så har det låtit varje år sedan 2015, då skrivningen ”neutralitet i krig” slopades. Men hur trovärdig är den svenska ”alliansfriheten” med tanke på regeringens agerande i en rad frågor?  

Hur uppfattas det internationellt när Sverige förbjuder kinesiska Huawei och ZTE i det svenska 5G mobilnätet efter anmodan av USA, den stat som bevisligen bedriver den mest storskaliga avlyssningen, till och med av allierade statschefer som Merkel?  

Sverige deltar allt oftare i ekonomiska sanktioner. Sådana måste enligt FN-stadgan beslutas av FN:s säkerhetsråd. När USA och EU allt oftare rundar FN och inför egna sanktioner mot bland andra Ryssland, Belarus, Venezuela, Iran och Syrien skapar det stora humanitära problem i flera av de drabbade länderna (brist på läkemedel, arbetslöshet, fattigdom och så vidare.). Hur ska det uppfattas i omvärlden att Sverige inom EU i flera fall är pådrivande för sådana sanktioner?  

Argumenten för sanktioner är ofta tvivelaktiga och bevisbördan läggs på de drabbade länderna, inte som normalt i västerländsk rättsordning på den som anklagar  

Andra händelser som kastar tvivel över den svenska alliansfriheten:

I juli 2017 röstade Sverige tillsammans med 122 stater för ett kärnvapenförbud i FN. Efter ett hemligt brev från USA:s försvarsminister till Peter Hultqvist förordar nu regeringen att Sverige inte ska skriva på kärnvapenförbudet.  

►En rad svenska militära insatser utomlands har varit kopplade till USA:s och NATO:s operationer. Operation Inherent Resolve (OIR) i Irak deltar Sverige under amerikanskt befäl på ”inbjudan” av en regim som installerats av USA. Detsamma gäller Sveriges deltagande i den NATO-ledda insatsen Resolute Support Mission (RSM) i Afghanistan, som även saknar solid folkrättslig grund. 

►Vid NATO:s bombningar av Libyen 2011 stod svenskt flyg för hälften av målidentifieringen! Afrikas rikaste land förvandlades till grus och aska, med förfärliga konsekvenser för landets befolkning i form av inbördeskrig, migrantströmmar och misär i landet som tio år senare fortfarande är ett öppet sår.  

►Sverige som på Palmes tid blev känt över världen för en alliansfri fredspolitik (t.ex. Palmekommissionens förslag om en kärnvapenfri zon i Europa) och sitt starka stöd för folkrätten stöder nu USA:s inblandning bland annat genom erkännandet av Juan Guaidó som Venezuelas president (en icke folkvald person med obetydligt folkligt stöd i landet). 

De första stora svenska avvikelserna från folkrätten kom i samband med Jugoslaviens upplösning, där Sverige istället för att hålla fast vid det folkrättsligt bindande Helsingforsavtalet från 1975 erkände utbrytarstater på Balkan, vilket i sin tur ledde till åratal av krig och folkfördrivningar (nära en kvarts miljoner serber rensades från Krajina i Kroatien).   

Förtroendet för Sveriges alliansfria utrikespolitik har knappast gynnats av dessa händelser. Den utrikespolitik som från 1812 resulterat i nära 200 år av obruten fred för landet förutsatte att Sverige kunnat göra troligt att ingen stormakt i ett eventuellt krig skulle kunna använda landets territorium som uppmarschområde mot en annan. I sin tur förutsatte detta ett starkt, avskräckande svenskt territorialförsvar.  

Men det svenska territorialförsvaret har i stort sett lagts ned och det som återstår räcker bara ”i två veckor” enligt försvarsledningen. Detta hål kompenseras ingalunda av samarbetet med NATO och det så kallade värdlandsavtalet med NATO 2016. Tvärtom gör ju detta avtal det troligare att Sverige kommer att bli en plattform för NATO i ett eventuellt krig och att alliansfriheten då avslöjas som tomma ord.  

Värdlandsavtalet har av allt att döma inneburit att hela Sveriges militära infrastruktur, hamnar, flygplatser, stridsledningscentraler och så vidare har avslöjats för främmande makt. Läggs till detta regelbundna, allt fler och större, övningar tillsammans med NATO och USA, rutinmässig patrullering med NATO-flyg i Östersjön, ett för allmänheten till sin omfattning okänt samarbete med NATO kring satellitdata, drönarstridsledning, internetspaning via bland annat Esrange i Kiruna, Vidsel och FRA och att amerikanskt kärnvapenflyg tillåts öva bombfällning över Vättern, framstår statsministerns deklaration som minst sagt tvivelaktig. Till skillnad från Finland kan vi inte ens vara säkra på att USA inte för in kärnvapen i vårt land. 

Från regeringshåll talar man numera öppet om vilken vikt man fäster vid NATO i sin strategiska planering. Två av de regementen som ska nystartas motiveras uttryckligen med NATO:s transportbehov västerifrån in i Sverige. 

Länge såg Sovjetunionen och dess arvtagare Ryssland positivt på den svenska alliansfriheten. Idag ser Ryssland rimligtvis Sverige som ett troligt uppmarschområde för NATO (Putin är ingen idiot!). I ett krig blir därmed Sverige en del av ryssarnas måltavla. De kommer snabbt att tvingas slå ut Sverige som NATO-område. 

Trots allt som kunde tyckas strida mot neutraliteten under andra världskriget kunde de kringliggande stormakterna lämna Sverige därhän, eftersom de inte såg oss som ett basområde för konkurrenten.  

Idag löper Sverige risken att redan från de första minuterna dras in i ett krig. 2000-talets olika svenska regeringar har ställt Sverige i en oerhört svår situation med hänsyn till vad som komma kan. Finns det en återvändo? Är en fredlig väg för Sverige fortfarande möjlig?  

Lennart Palm är f d seniorprofessor vid Institutionen för historiska studierGöteborgs universitet.

Gästskribent