Jag är inte bara amatörepidemiolog utan också amatörkriminolog. I egenskap av amatörkriminolog har jag idag ställt mig frågan om det finns några likheter mellan olika länder när det gäller immigration och brottslighet. Är det till exempel så att immigranter är mer brottsliga i vissa mottagarländer än i andra?

Jag har nu forskat i denna fråga genom att läsa Wikipedia. Skratta inte. Jag vet att man inte alltid kan lita på Wikipedia men jag kan inte komma på någon annan rimligt lättillgänglig källa som åtminstone tycks sträva efter att åstadkomma hederliga redogörelser.

I den coronastatistik jag brukar använda kan man få länderna rangordnade efter antal coronadöda per miljon invånare. Bland de minst drabbade länderna, de som har under tio döda per miljon (Sverige ligger på 633), finns till exempel Tanzania, Burundi, Nigeria och Eritrea. Jag har vad jag tror rätt välgrundade fördomar mot dessa afrikanska länder. Jag tror att deras statistik är helt otillförlitlig.

Det hela kompliceras av att gruppen med mindre än tio döda per miljon invånare också innefattar länder kring vilka jag har motsatta fördomar. Jag tror att Sydkorea, Singapore, Taiwan och Kina har bra koll på sin statistik och att de låga dödstalen beror på framgångsrik coronapolitik i kombination med ospecificerade asiatiska kulturella särdrag.

Faktum är att man inte begriper så mycket. Jag har märkt att detta tillstånd är allmänt. Det upptäcker man lätt om man studerar coronapolitiken såväl i Sverige som i andra länder. Experterna är oeniga och trevar sig fram. Själv misstänker jag att de samlade skadorna av viruset skulle bli minst om myndigheterna skyddade de äldre som är i farozonen och i övrigt lugnade ner sig för att inte sprida mer panik. (Kolla gärna på Scott Atlas som ingår i Vita Husets rådgivande coronagrupp.) En stats- och mediaframkallad pandemipsykos förbättrar inte förhållandena i riket.

Så långt tillbaka jag kan minnas har svenska politiker lovat trygghet. Jag kunde länge inte förstå vad de menade. Sverige var väl tryggare än andra länder? Vad mer behövdes? På landet gick folk och handlade utan att låsa ytterdörren och små barn kunde vandra ensamma genom parkerna även mörka eftermiddagar och kvällar.

Sedermera förstod jag att löftena om trygghet var en signal till kvinnliga väljare att de inte skulle lämnas på bar backe om de tröttnat på sin man och ville skiljas. Jag deltog i en paneldebatt om välfärdsstaten med en vänsterpartistisk riksdagskvinna. Hon bekräftade min misstanke. Hon utropade med triumferande stämma: ”Jag är själaglad för välfärdsstaten för om den inte funnits så hade jag kanske varit beroende av en karl!”.

Rune Barnéus, uppfödd i ”Fattigsverige”, närmare bestämt Småland, och så småningom bankchef och barnboksförfattare, har just kommit ut med boken Från världskrig till corona (Ekerlids) som är en välskriven uppgörelse med vår tids dominerande och sedeförstörande PK-istiska idéer. Redan på första sidan gör han en betydelsefull observation:

Med tanke på att alla människor ska dö och att tiden efter vår död troligen är oändlig så kan det vara rimligt att fundera över vad vi ska göra med all denna fritid om det skulle vara så att själen, i den mån den finns, inte bara upphör när kroppen gör det.

Att människor förr i tiden, vilket i det här fallet kanske betyder fram till för tvåhundra år sedan eller så, sysselsatte sig med sådana reflektioner verkar ganska tydligt. Överallt och i alla tider har någon sorts religion varit samhällenas förnämsta institution och religionerna har till stor del handlat om hur ett eventuellt liv efter döden skulle kunna gestalta sig och hur människorna redan i jordelivet kunde lägga den framtida existensen till rätta.

Sistlidna mars, medan Folkhälsomyndigheten fortfarande hoppades att coronat, ungefär som Hitler under andra världskriget, skulle låta bli att inta Sverige, träffade jag min gamle vän läkaren. Han var bekymrad över Sveriges coronastrategi.

”Jag tror att regeringen borde tillsätta en tsar”, sa han.

”Vad är en tsar?”, frågade jag.

Såklart man har rätt att kritisera president Trump när han uppträder obelevat. Själv blev jag illa berörd när han inte kunde låta bli att hela tiden störa Biden i talet vid kandidaternas första tevedebatt. Han förstod nog att han hade gjort bort sig ty det gick mer civiliserat till vid den andra debatten. Det går faktiskt att uppskatta goda insatser från folk man ogillar liksom det är möjligt att i vissa frågor ta avstånd från dem man gillar. Vem har inte blivit arg på sin fru eller blivit glatt överraskad över en oväntad vänlighet från den korkade och illvillige grannen?

Men den sortens trevande mänsklighet verkar inte föreligga på Sveriges mest framstående tidningsredaktioner som mer liknar propagandacentraler. Propagandan skiljer sig från det normala mänskliga tilltalet däri att den alltid anser sig ha rätt och att den utkämpar sina bataljer genom att aldrig lyssna och alltid försöka klubba ner.

Amatörepidemiologen är jag. Den 30 juni i år publicerade jag en text med statistik från SCB som antydde att coronat under perioden mars till maj hade orsakat en avsevärd överdödlighet – definierad som antal döda under en viss period i år jämfört med snittet för de fem föregående åren – som i mitten av juni tycktes ha förvandlats till underdödlighet (det vill säga att den lila kurvan först ligger över den gröna och sedan dyker).

Det var vid det laget för tidigt för en amatörepidemiolog att våga sig på det resonemang som liksom låg och vinkade i statistiken och bara väntade på att få komma ut. Det resonemanget anar man kanske ligger bakom den svenska coronapolitiken men eftersom det är så rått och möjligen cyniskt slipper det liksom inte fram i debatten. Resonemanget är att nästan alla som dör av coronat är i dåligt skick och inom kort ska dö i alla fall. Jag tror mig ha förstått att det är sådana tankar som legat bakom myndigheternas beslut att inte ge sjukhusvård eller ens syrgas till insjuknade på äldreboenden.

Jo, jag sa att jag på två punkter har svårt att tro mer på vetenskapen än på religionen varmed inte sagt att jag tror på religionen. Punkterna är Skapelsen och Arternas ursprung. Igår beskrev jag mina funderingar kring en av de två vanligaste skapelseberättelserna.

För troende människor är Arternas ursprung inget problem eftersom Arterna uppstod vid Skapelsen. För oss som inte är troende, åtminstone inte vad vi märkt, brukar Charles Darwins teorier anbefallas som förklaring till att levande väsen ser ut som de ser ut. Darwins formel, som jag fattat den, är att levande väsen förändras och utvecklas genom två samverkande mekanismer, dels slumpvisa mutationer som gör att avkomma kan få andra egenskaper än den föregående generationen, dels kampen för tillvaron som ger trumf på hand till avkomma vars mutationer på något vis gör deras överlevnad enklare. På det viset utvecklar sig arterna med tiden tills de blivit vad de idag är. 

På två rätt grundläggande punkter har jag svårt att tro mer på den vetenskapliga förklaringen än den religiösa. Punkterna är Skapelsen och Arternas ursprung – i den mån dessa punkter inte sammanfaller (vilket de gör, tror jag, för kreationister). Idag skriver jag om Skapelsen och i morgon ska jag i grunden analysera den vetenskapliga teorin om Arternas ursprung.

Det finns två konkurrerande teorier om hur Skapelsen gick till, den ena, den religiösa, presenteras i Första Moseboken, den andra, den vetenskapliga, kallas Big Bang.

Överlevnad handlar för det mesta inte om evigt liv utan om att leva några extra månader eller år. Se bara på hur mycket pengar som läggs ned på att forska fram preparat och medicinska metoder som kan hålla cancersjuka människor vid liv något halvår.

Om livet är så dyrbart för oss vanliga människor hur mycket angelägnare ska det då inte vara för en regering att överleva ytterligare ett val? En pressad regering kan göra nästan vad som helst för att få några års respit. Jag kan inte hitta på någon annan förklaring till det apspel som pågår inför medborgarnas förfärade ögon. Exemplen är legio. Låt mig nämna två.

En sak, som förefaller mig viktig och dessutom alldeles självklar, verkar ha svårt att tränga in i den allmänna meningen. Den saken är att den skadliga politiskt korrekta ideologi som dominerar det officiella tänkandet i Sverige (och, fast mindre koncentrerat, i många andra västländer) beror på att västerlandet införde allmän rösträtt för lite mer än hundra år sedan utan att begripa det som alla vet, nämligen att man inte kan ge sina ombud helt fria tyglar. Till exempel skulle ingen bonde anställa en lagårdsförman och låt vederbörande styra verksamheten på egen hand och dessutom ha fri tillgång till bondens plånbok.